Ätstörningar

Att äta mat handlar inte enbart om att ge kroppen näring. Det är också en viktig social aktivitet tillsammans med andra människor, som säger mycket om den kultur vi lever i och den livsstil vi har.

Många människor har ett mer eller mindre problematiskt förhållande till mat – det visar sig inte minst genom små barns matvägram och genom alla bantningsmetoder och råd om dieter. Men för en del personer blir maten och ätandet ett så stort problem att det väcker ångest.

Redan på 1600-talet finns det fall beskrivna som handlar om ätstörningar. Det har funnits drabbade också under senare århundraden, men det var först i mitten av 1900-talet som ätstörningar blev vanligare. Från 1950 och fram till 1980-talet ökade antalet drabbade av ätstörningar, då handlar det om diagnosen anorexia nervosa.

Diagnosen bulimia nervosa började användas först 1979 och sedan diagnosen blev känd och fram tilll nu har antalet drabbade trefaldigats. Antalet personer som drabbas av anorexia nervosa är i stort sett konstant sedan 1980-talet.

Främst tonårstjejer

Anorexi nervosa och bulimi nervosa drabbar främst tonårstjejer och unga kvinnor, de utgör 90 procent av de som får diagnosen. I åldern 14-24 år förekommer allvarlig anorexi hos 0,3 procent av tjejerna och allvarlig bulimi hos 1 procent.

Men om man också räknar med andra typer av ätstörningar blir siffran högre: 5 procent, alltså var 20:e kvinna i övre tonåren eller vuxen ålder, berättar om symtom på någon form av ätstörning.

Allt fler yngre drabbas

Under senare år har det också rapporterats allt fler fall av anorexi i yngre tonåren och bland barn som är så unga som 9 år. I den åldersgruppen är det också betydligt fler killar som drabbas, omkring 20-30 procent är killar.

Bland tonårstjejer och vuxna kvinnor är ätstörningar 10 gånger vanligare än bland tonåtskillar och vuxna män.

"Kroppsfixering och smalhetsideal sammankopplas med upplevelsen av framgång och moralisk styrka. Unga människor som söker sin identitet blir lätt offer för sådana föreställningar som ofta förstärks av reklamen och reagerar med en överdriven upptagenhet av kroppen och utseendet som ett sätt att förbättra en bräcklig självkänsla."

Anna-Maria af Sandeberg, Stockholms centrum för
ätstörningar och Olav Bengtsson, BUP, Stockholm

Orsaker och riskfaktorer

Ätstörningar har ofta många olika orsaker, som samverkar med varandra. Inom sjukvården pratar man om olika faktorer; predisponerande, utlösande och upprätthållande.

Predisponerande faktorer handlar om sådant en person har med sig, till exempel ärftlig sårbarhet och vissa personlighetsdrag, som perfektionism och tvångsmässighet. Dessa drag är starkt knutna till anorexia nervosa. Till bulimia nervosa hör ofta impulsiva personlighetsdrag.

"En negativ självbild och få nära vänner är riskfaktorer för både anorexi och bulimi."

Ur Läkemedelsboken 2009-2010

Utlösande faktorer är sådant som händer med personen, det kan till exempel vara stressande och svåra livshändelser, som dödsfall, separationer i familjen och övergrepp.

Upprätthållande faktorer är sådant som håller problemet "vid liv". Det kan till exempel gälla svälttillståndet och kräkningsbeteendet i sig, som genom att de utlöser vissa av kroppens egna hormoner, som endorfiner och kortisol, kan de ge personen en känsla av välbefinnande.

Långvariga tillstånd med ätstörningar kan också ge den drabbade en så kallad sjukdomsidentitet – personen ser sig som en sjuk person, som ska behandlas på ett speciellt sätt utifrån det – som i sig kan vara svår att bryta.

Viktigt att behandla i tid

Det är viktigt att upptäcka och behandla ätstörningar i ett tidigt skede – både för att minska de kroppsliga skadorna och för att undvika att personen blir fastlåst i ett mönster kring sitt ätande och i sin sjukdomsidentitet.

Omgivningen måste ta ansvar för personer som minskar kraftigt i vikt eller visar ett stört beteende kring mat och ätande. Nyckelpersoner för att ta ett sådant ansvar och upptäcka problemet tidigt är föräldrar, lärare, idrottsledare, personal inom skolhälsovården, primärvården och på ungdomsmottagningar.

Text: Pia Mattzon

Artikeln är granskad av Elisabet Wentz, docent och överläkare vid Enheten för Barnneuropsykiatri (BNK) vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

Källor: Läkemedelsboken 2009-2010 från Apoteksbolaget, KÄTS – Kunskapscentrum för ätstörningar och Wikipedia.