"Min flickvän mådde dåligt"

Mattias har några tuffa år bakom sig. Så här i efterhand har han svårt att komma ihåg i vilken ordning allting hände, det var så mycket på en gång. Hans föräldrar skilde sig när han var 16. Han flyttade med sin pappa, de yngre syskonen stannade med mamma.

Men hans pappa hamnade snart i kris, bland annat på grund av skilsmässan. Han blev deprimerad och började missbruka alkohol. När han senare blev inlagd på sjukhus fick Mattias flytta till morfar och mormor. Där blev han kvar i ett nästan ett år.

Samtidigt hade en av Mattias systrar en svår period och mådde dåligt. Hon hade dåligt självförtroende och låg självkänsla, det fungerade inte i skolan och hon hade det jobbigt med kompisar. Även hon började missbruka och kom så småningom till ett behandlingshem.

Inte långt senare träffade Mattias sin flickvän.

– Det var ingen jättebra tajming att inleda ett förhållande då. Det var väldigt påfrestande. Jobbigaste tiden hittills i mitt liv, säger Mattias.

Flickvännen hade mycket känslomässiga problem. Ångest och dålig självkänsla. När ångesten blev för svår skar hon sig. Hon hade fått diagnosen borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det numera ofta kallas, och hade kontakt med läkare och psykolog inom den psykiatriska öppenvården.

Många dilemman

Nu, några år senare, berättar Mattias att han mådde mycket sämre själv – och blev mer påverkad – av att hans flickvän mådde dåligt, än av att pappa eller lillasyster gjorde det.

– Det var många dilemman hela tiden. När det var som värst klarade min flickvän inte av att vara ensam i en timme. Jag kunde knappt gå till jobbet. Hon hade svårt att lita på någon, hon behövde känna att hon hade någon slags kontroll över mig för att känna sig trygg.

De bodde tillsammans ett tag, hos flickvännens mamma.

– Det skapade bara ännu mer behov av kontroll. Och ett beroende. Det var ångesten som gjorde det, hon vågade inte vara ensam ifall hon skulle få ångest. Och det skapade i sin tur mer ångest...

– Och då var frågan – skulle jag lämna henne ensam ändå och låta henne må dåligt? Åka iväg för att göra det jag behövde göra, för att jobba, handla eller träna, eller vad det nu var... eller skulle jag stanna hemma hos henne?

Svartsjuk på alla

Flickvännen blev svartsjuk och avundsjuk. Först på Mattias tjejkompisar. Hon ställde massor med frågor, undrade om Mattias tyckte att tjejerna var snyggare än hon, påstod att han inte tyckte om henne längre. Till slut gick det så långt att flickvännen blev svartsjuk även när Mattias träffade sina killkompisar, eller sin familj och sina systrar.

Hon började ställa krav. Om Mattias stannade hemma hos henne när hon hade ångest skulle hon så småningom må bättre, sa hon. Likaså om han lät bli att träffa sina tjejkompisar. Hon ville också att han skulle jobba så lite som möjligt och vara borta så lite som möjligt.

– Hon vädjade uttryckligen om att jag skulle anpassa mig efter hennes behov och rädslor, till dess hon  fick hjälp av psykiatrin, att skapa sitt eget fungerande liv.

Hur kändes det?

– Jag förstod henne. Det är ju förfärligt jobbigt att ha sådan stark ångest, varje dag. Så jag köpte hennes resonemang, gav det en chans. Jag tänkte att jag kunde offra några månader eller ett år för henne. Men det blev tvärtom. Ju mer jag gav efter, desto mer kontroll ville hon ha.

Kände du dig manipulerad? Eller hur kände du dig?

– Frustrerad. Jag har aldrig varit så frustrerad i hela mitt liv. Att inte veta vad man ska göra, vad som är det bästa – vare sig i enskilda situationer eller i längden.

Hur visade frustrationen sig?

– Rent allmänt har jag väldigt bra tålamod, men i situationer där jag inte kom någonstans, eller när hon bara verkade tänka på sig själv, kände jag mig väldigt sårad.

– Om diskussionen inte längre var saklig, och hon började komma med kommentarer som "du är en idiot" blev jag väldigt irriterad. Då gick jag därifrån tills jag hade lugnat ner mig. Det går inte att höra på sådant prat utan att själv hamna på samma låga nivå.

Sjukdomen påverkar mer än man tror

Mattias visste ganska tidigt i förhållandet att hans flickvän mådde dåligt och hon berättade också tidigt om sin diagnos. Men han trodde inte att det skulle få så stora effekter på deras förhållande som det fick.

– Jag trodde att man kunde vara ihop och funka ihop, även om den ene mår dåligt.

Du trodde inte att det skulle påverka dig så mycket?

– Nej, precis. Men det gjorde det.

Han tror att flickvännen blev mer beroende av honom än de killar hon tidigare varit tillsammans med. Han vill inte direkt spekulera i varför det var så, men håller med om att det kan ha med honom som person att göra.

Han har lätt för att sätta sig in i andra människors känslor och svårt att låta bli att engagera sig om någon som står honom nära har det jobbigt.

– Jag tror att många drar sig undan så fort en person mår dåligt. De är väl lättskrämda. Jag var inte speciellt rädd, men det var väldigt jobbigt.

Vad var det som gjorde att du inte drog dig undan det jobbiga?

– Jag älskade henne. Brydde mig om henne. Det skulle bara kännas fel att säga "nej, du har problem, nu sticker jag." Jag tänkte att det i alla fall var värt ett försök. Och vi försökte verkligen. I alla fall jag.

Det gick inte bra. Han själv blev trött och utmattad, orkade inte jobba. Hans flickvän mådde sämre. Till sist insåg Mattias att han var tvungen att sätta stopp för flickvännens krav.

– När det var som värst började jag bli hårdare, satte mer och mer tydliga gränser. Även om jag visste att hon mådde dåligt av det, så satte jag gränserna. För det var ju inte bra, det vi hade.

– Jag hade provat allt annat, som var relevant, och det funkade inte. Jag var tvungen att göra så, för det kunde inte bli sämre.

Inget ömsesidigt förhållande

Han började med att vara borta från flickvännen några timmar i taget.

– Jag gjorde så några gånger i veckan, upp till en månad, tills det blev en rutin. Då visste hon att jag inte hade träffat någon annan, att jag inte hade lämnat henne. Jag byggde upp ett förtroende på det sättet.

Hur insåg du att du behövde sätta gränser? Kom du fram till det själv eller gav någon dig råd?

– Omgivningen sa ganska tidigt att jag antingen skulle lämna henne, att jag inte kunde ta ansvar för hennes liv, eller sätta gränser. Jag höll med om det, men jag visste inte riktigt hur. Vad gör man när flickvännen mår så dåligt att tårarna rinner för att man ska iväg några timmar? Hur sätter man en gräns då?

Till slut insåg han, han blev helt övertygad säger han, om att han och flickvännen aldrig hade haft något ömsesidigt förhållande.

– Jag kunde inte se någon riktig kärlek från hennes sida. Även om hon i viss mån hade känslor för mig, så kändes det inte som om hon ville kämpa för min värld, eller bådas värld.

Han vet inte om det beror på hennes sjukdom, eller på hennes personlighet, det är svårt att avgöra vad som är vad, men han förstod att hon helt enkelt inte kan tänka på andra när hon mår tillräckligt dåligt.

– Det är för starkt. Jag vet inte om det är en medveten handling eller inte, men när hon mår dåligt så väljer hon sig själv i första hand. Och det funkar knappast i något förhållande, det måste vara ömsesidigt. Så jag gjorde helt enkelt slut.

Bättre utan varandra

Han tycker att han gjorde rätt, eftersom förhållandet var skadligt för dem båda.

– Jag gjorde ju inte henne någon tjänst genom att låta henne kontrollera mig. Eller ens genom att vara ihop med henne, det gjorde varken henne eller mig lycklig.

– Och det fanns ingen anledning att tro att det skulle bli sämre om jag gjorde slut. Och det gjorde det inte heller, det blev bättre.

Flickvännen blev mer självständig, mer aktiv och inte lika beroende av andra. Under ett år efter att de hade gjort slut hade Mattias och flickvännen regelbunden kontakt.

– Hon hittade också tillbaka till ett gammalt kompisgäng. Min teori är att hon hittade någon slags trygghet där. Då behövde hon inte mig längre.

Flickvännen fick dessutom behandling genom DBT, dialektisk beteendeterapi.

– Det hjälpte henne väldigt mycket. Hon hittade konkreta metoder för att hantera ångesten när den kommer. Och hon lärde sig relationsregler, som många andra människor kanske tar för givna – även jag.

– Hon fick lära sig på nytt, liksom. Då fick hon lära sig hur det blir för andra människor när man beter sig på olika sätt.

Inte sugen på något förhållande

Mattias själv mår bra idag. Han jobbar inom vården, men funderar på att bli polis eller jobba inom kriminalvården, han vill ha ett jobb där det händer lite mer. Han säger att han hållit sig undan relationsproblem. Tiden med flickvännen har påverkat honom.

– Dels har jag väl större förståelse för människor med ångest och hur jobbigt det kan vara att ha en relation med någon som mår dåligt.

– Samtidigt blir man väl mer vaksam. Jag är inte särskilt sugen på att ha något nytt förhållande på ett bra tag, säger han och skrattar till litegrann.

– Men om jag nu skulle bli intresserad, så är jag medveten om att man måste sätta tydliga gränser från början. Man ska inte låta sig själv förändras om man inte känner sig bekväm med det – det funkar inte i längden. Då är det bättre att man är rak från början. Och funkar inte det får man göra slut.

Fotnot: Mattias heter egentligen något annat.

Text och foto: Pia Mattzon