Josefin stöttar sin vän per telefon

Josefin träffade en ny kompis på ett forum på internet. Ganska snart förstod hon att kompisen mådde dåligt och då började de chatta och prata mer intensivt. Nu har hon stöttat sin vän i flera år, trots att de bor många mil ifrån varandra.

Josefin är 22 år och pluggar på universitetet. För fyra år sedan fick hon kontakt med en annan tjej, vi kan kalla henne Maja, på en sida på Lunarstorm. De hade gemensamma intressen och började så småningom chatta varje dag.

– Maja är fem år yngre än jag och var alltså 13-14 år när vi lärde känna varandra, säger Josefin. Det visade sig snart att hon hade det rätt jobbigt hemma. Hennes föräldrar är skilda och det var ganska rörigt runt omkring henne, bland annat för att pappan hade alkoholproblem.

Maja skämdes för sin situation och ville inte prata med sina skolkompisar om det. Men hon fick förtroende för Josefin och berättade om hur hon mådde.
– En gång när vi chattade var hon jätteledsen och då bestämde jag mig för att ringa till henne. Efter det har vi pratat i telefon i princip varje dag. Det är lite som en storasyster-lillasysterrelation och Maja är väldigt öppen om sina problem i våra samtal.

Hotar att ta sitt liv

Josefin är storasyster på riktigt också och är en person som känner ansvar och bryr sig om andra människor. Hon ville gärna vara ett stöd för Maja. Men hon kände sig ganska maktlös.

– Det var så svårt att få något att hända! Ända från första början har jag försökt få henne att söka hjälp, men hon har inte velat det. Många gånger har hon sagt att om jag berättar för hennes föräldrar eller någon annan ska hon aldrig mer prata med mig. Hon har också hotat att ta livet av sig om jag berättar.

Maja har hela tiden varit deprimerad och hon har även skadat sig själv när hon haft ångest. Vid ett tillfälle slog någon i hennes skola larm och föräldrarna blev informerade, men efter ett kort tag trodde de att allt var bra igen eftersom Maja inte sa till dem hur hon mådde. Därför fick Maja ingen hjälp utifrån. Föräldrarna vet fortfarande inte fullt ut hur dåligt hon mår.

Men ett tag senare fick Maja av en slump kontakt med en bra kurator i sin skola. Det var en lättnad även för Josefin.
– Jag peppade henne att gå till kuratorn och att fortsätta prata med henne. Det kändes bra att hon fick hjälp av någon professionell.

Behandling på BUP

Nu har Maja, tack vare skolsköterskan på sin skola och Josefin, gått med på att ha kontakt med Barn- och ungdomspsyk, BUP, i sin hemstad och hon kommer snart att påbörja en behandling där. Hon har också låtit en av sina föräldrar vara med på ett introduktionsmöte på BUP. Nu känns det lite lugnare även för Josefin.

Vänskapen och den täta telefonkontakten mellan Josefin och Maja har fortsatt hela tiden. Ofta hörs de av för att prata om ditt och datt, vad som har hänt under dagen och sånt som kompisar pratar om.

När det är bra perioder för Maja är de som vilka jämbördiga kompisar som helst. Men det kan vända snabbt. Många gånger hörs de av just för att Maja mår så dåligt och har ångest.

– Jag har sagt att Maja får ringa till mig när som helst, och det betyder att hon ibland ringer på nätterna om hon har stark ångest. Ibland ringer hon när hon är på väg att skada sig. Det känns som att jag inte kan slappna av. Det är jobbigt att det är en sådan bergochdalbana. När hon mår bättre tror jag att allt ska bli bra, men snart rasar hon ner igen.

Oron tar mycket energi

Det händer ibland att Josefin låter bli att göra saker med sina andra kompisar och i stället stannar hemma när hon vet att Maja har en jobbig period och kanske ringer.

Men hittills har Josefin klarat skolarbetet, trots att hon ibland varit vaken halva nätterna och pratat med Maja. Fast visst har hon varit trött.
En annan sak som är tärande är oron om hon inte får tag på Maja – den tar mycket energi.

– Om jag ringer och hon inte svarar kan jag bli väldigt orolig för att det ska ha hänt något. Numera har jag hennes hemnummer och jag har pratat några gånger med hennes bonusmamma, så nu har jag någon jag kan kontakta ifall inte Maja svarar, men förut hade jag ingenstans att ringa om jag inte fick tag på Maja. Det var påfrestande.

Maja säger ofta till Josefin att hon är glad över att de har en så nära kontakt.  Det känns bra. Men samtidigt tror Josefin att deras kontakt kan föra med sig att Maja inte öppnar sig för personer i sin närhet – hon har helt enkelt inte behov av att anförtro sig åt sina föräldrar eller skolkompisar. Det kanske är lite dumt, eftersom de bor så långt från varandra.

Stöttning på Zebraforum

De flesta av Josefins kompisar vet inte något om Maja och hennes problem. Det känns inte rätt att föra förtroendena vidare. Men till sin pojkvän har Josefin sagt att Maja "har det lite jobbigt".

Egentligen är Josefin ensam i sin vänskap till Maja och hon får inte något stöd alls i sin roll som närstående.

– Men jag går ganska ofta in på en sajt som heter Zebraforum, där de har slutna sidor just för sådana som är närstående. Det är skönt att se att det finns andra i samma sits, även om de flesta där är föräldrar till någon som mår dåligt. Jag skulle önska att det fanns fler yngre människor där, såna som jag, kompisar till någon som mår dåligt.

Ibland har hon skrivit inlägg där och fått råd i särskilda situationer. Till exempel en gång när Maja var och hälsade på hos henne och skadade sig själv under ett toalettbesök.

– Då undrade jag hur jag skulle hantera det. Jag vill ju inte ge Maja mer uppmärksamhet för att hon skadar sig, men samtidigt är det ju jättehemskt att hon gör det. Jag försökte förklara för henne att jag förstår att hon mår dåligt även om hon inte har sår att visa upp. Efteråt diskuterade jag händelsen på forumet, för att få lite andra perspektiv på det.

Svårt att sätta gränser

En svårighet i deras relation är att Josefin tycker att hon inte riktigt kan sätta gränser. Hon vill ju så gärna finnas där när Maja mår dåligt, även om hon själv egentligen inte har tid eller ork att prata just då.

– Så för det mesta ser jag till att finnas där för henne. Det kan vara väldigt jobbigt under de perioder när Maja mår som sämst, men ändå inte så jobbigt att jag känner att jag behöver söka hjälp för att orka med det. Men däremot skulle jag gärna vilja ha någon att anförtro mig åt och till exempel chatta med. Helst någon som har varit med om samma sak och är i samma situation som jag.

Fotnot: Josefin och Maja heter egentligen något annat.

Text: Lena Fredriksson, frilansjournalist