Frida mår dåligt själv och stöttar sina vänner

Frida har själv mått dåligt i flera år, bland annat med självskadebeteende, och hon har varit inlagd på psyk flera gånger. Nu är hon 24 år och mår bättre än på länge, mycket tack vare den terapi hon går i. Flera av hennes vänner har psykiska problem.

"Det är två av mina vänner som har berört mig extra mycket, kanske för att jag själv har varit mer aktiv och försökt stötta dem.

Den ena är en tjej som jag har känt i hela mitt liv. Vi har alltid varit bästa vänner. Man kan säga att det är det positiva fallet – här kände jag att kunde jag göra något och att hon var mottaglig för mitt stöd.

Hon mådde bra under uppväxten, men när hon hade flyttat och börjat plugga på en annan ort hände det något. Jag märkte att hon förändrades och tappade sugen. Hon blev så negativ och började till exempel att prata mycket om döden. Tidigare hade hon varit väldigt ambitiös, energisk och positiv, så skillnaden var tydlig.

När jag tog upp det förnekade hon först att hon mådde dåligt. Från första början tänkte jag nog att allt skulle lösa sig om jag fanns där och pratade mycket med henne. Men jag märkte snabbt att det inte var nog.

Då försökte jag få henne att söka hjälp, men det ville hon inte. Det slutade med att jag ringde till Studenthälsan och bokade en tid åt henne, för hon ville inte ringa själv men tyckte att det var ok om jag gjorde det."

En ryggsäck med jobbiga upplevelser

"Jag såg till att prata i telefon med henne både precis före och precis efter hennes besök där, för jag ville inte att hon skulle känna det som att jag övergav henne. Det visade sig att hon hade en depression plus att hon hade en ryggsäck med jobbiga upplevelser som hon aldrig talade om, utan bara tryckte undan.

Från Studenthälsan blev hon skickad vidare till öppenpsyk, där hon fick gå på samtal hos en psykolog. Hon fick antidepressiv medicin också.

Jag tror att det var för att jag kände henne så väl som jag kunde nå fram till henne utan att egentligen behöva prata så mycket. Det var bra, för under den här tiden mådde jag inte så bra själv och jag blev ännu sämre av att hon mådde dåligt. Det blev så att jag tänkte mycket på henne och hade svårt att fokusera på mina studier – jag gick på en folkhögskola just då.

Som tur var blev hon bättre ganska snart och nu mår hon riktigt bra. Hon har fortsatt sina studier och bildat familj och ser framåt igen. Ja, hon har blivit sig själv igen, faktiskt."

Träffades på psykiatriska kliniken

"Den andra kompisen är en som jag träffade för ett par år sedan när vi båda var inlagda på psyk. Vi kan kalla henne Karin, fast hon heter något annat egentligen.

Vi är ungefär jämgamla och vi fann varandra rätt snabbt och kunde prata bra. Vi pratade inte så mycket om våra sjukdomar, utan om mer positiva grejor. Och så pratade vi skit om avdelningen vi låg på. Vi bytte mejladresser och höll kontakten när vi hade blivit utskrivna.

Först var det en bra vänskap, men efter ett tag började hennes mejl och sms bli mer destruktiva. Till exempel skrev hon att hon skulle ta livet av sig. Hon har borderline personlighetsstörning och även inslag av psykoser. Hennes armar är helt ärriga av att hon har skurit sig och bränt sig.

Så här i efterhand kan jag se att vi drog ner varandra. Det sa personalen redan på ett tidigt stadium, men jag insåg inte det då. Vi liksom sporrade varandra att till exempel skära oss. Om den ena gjorde det ville den andra också. En gång tog jag en överdos av lugnande tabletter och blev inlagd på psyk. Nästa dag kom Karin också dit för att hon hade tagit en överdos.

Till slut kom jag till en punkt när jag var så trött på att må dåligt att jag bestämde mig för att jobba framåt i stället. Det har gått riktigt bra. Jag går i DBT nu, dialektisk beteendeterapi, där man både får gruppterapi och individuell terapi. Där lär jag mig hantera de jobbiga känslorna."

"Jag säger till henne att kontakta psykjouren"

"Men Karin är kvar i det gamla. Hon ringer mig när hon mår dåligt, men vår vänskap existerar inte på samma sätt som förut. Det har blivit helt annorlunda. Jag försöker stötta henne, men säger också ideligen till henne att kontakta psykjouren när hon har det så jobbigt, fast det vill hon inte.

Ibland får jag sms om att hon ska ta livet av sig. En gång svarade jag att "då får du kontakta psykjouren för jag kan inte göra mer nu". Efter det fick jag höra att hon hade hamnat på en låst avdelning på psyk för att hon hade gjort ett allvarligt självmordsförsök.

En annan kompis hade råkat upptäcka det. Då kändes det som att hon ville ge mig skuldkänslor för hon påpekade att "det var tur att den kompisen råkade söka mig just då, annars hade jag varit död, för ingen annan brydde sig ju...".

Som jag sa så pratar jag mycket med henne och försöker stötta. Och jag vet att hon har en kontakt på öppenpsyk. Det är svårt att orka med allt ibland och ju sämre hon mår desto svårare blir det för mig. När det här hände mådde jag själv inte heller så bra och jag är ingen orakelmänniska, även om jag nog tror det ibland."

Stötta – men inte ta hand om

"Jag har känt mycket skuld när det gäller Karin. Jag har tagit på mig ansvaret för hur hon mår och fokuserat mycket på henne. Flera gånger har jag fått vara uppe på nätterna för att skriva inlämningsuppgifter till min skola, eftersom jag har ägnat kvällarna åt att försöka stötta henne.

Som tur var klarade jag studierna ändå, men det var rätt jobbigt. Då hade jag börjat på den högskoleutbildning som jag fortfarande går på. Eller, just nu är jag sjukskriven för att gå i min terapi, men jag ska fortsätta på utbildningen sedan.

Ibland kan jag bli jätteirriterad på Karin för att hon har mått dåligt så länge och inte vill ta emot någon hjälp. Det har nog blivit som en trygghet för henne att må dåligt. Om jag råkar säga att hon verkar må lite bättre blir hon genast sämre igen. När jag blir irriterad kan jag lätt känna ännu mer skuld, fast egentligen grundar nog irritationen sig på en känsla av maktlöshet.

Nu har jag också lärt mig att det kan funka att säga till någon som ständigt hotar att ta livet av sig att "nu får du göra ett val". Man kan ju inte förvänta sig att alla ska mata en med hjälp.

Man har alltid ett eget ansvar – även om man mår dåligt. Fast det gäller förstås att försöka känna in om det funkar att säga så till en som mår dåligt. En del gånger gör det nog inte det.

I alla fall tror jag inte att man ska göra allt åt sin kompis. Man måste låta den personen göra en del saker själv också, så att han eller hon kan växa och känna att de klarar av någonting.

Nu försöker jag satsa på att stötta, men inte ta hand om."

Jobbigt med maktlösheten och brist på resurser

"Det som är mest jobbigt med att ha en kompis som mår dåligt är maktlösheten. Att man inte kan göra något och att det inte finns så mycket resurser utifrån heller. Det dröjer länge innan han eller hon får hjälp, och den som stöttar kan i princip inte få någon hjälp alls.

Sedan jag började min terapi har jag kunnat ta upp sånt här med min samtalskontakt. Det är bra. Hon har hjälpt mig mycket med hur jag ska ta vara på mig själv.

Fast jag skulle helst vilja ha någon mer att bolla det här med, någon som är mer objektiv och kan se på situationen med ögon utifrån. Det har jag inte, för väldigt många av mina kompisar har själva problem, och de flesta känner varandra. Och terapeuten står ju helt på min sida hela tiden. Jo, förresten, jag har en annan kompis som också känner Karin, och som jag ibland brukar prata med. Då jämför vi hur vi agerar och reagerar i olika situationer med Karin."

"Det behövs mer stöd än vad som finns"

"Tidigare har jag letat runt på internet och bland annat haft en del kontakter på terapisnack.se, både med privatpersoner och med en terapeut. Jag tror att det behövs mycket mer sånt stöd än vad som finns, för jag ser hur en del av mina vänner står helt ensamma och desperata när de försöker hjälpa någon annan.

På nätet finns det en del positiva sajter. Zebraforum är en sån, men det finns också en hel del där man drar ner varandra. Vi unga söker oss ju mycket till nätet. Där kan vi berätta om våra erfarenheter och stötta varandra.

Och då slipper vi ringa till någon som ändå inte har tid för oss. Därför skulle det vara bra med fler positiva sajter."

Fotnot: Frida heter egentligen något annat.

Berättat för: Lena Fredriksson, frilansjournalist