Krönika:

Våga fråga oss hur vi mår!

Jag tror att alla utsätts för prövning i livet. Vissa får utstå mer, andra mindre. Men alla får något.

2008 var jag 12 år och det var ett väldigt ”händelse rikt” år. Det var mycket förändringar och svåra situationer att acceptera, men det var en dag som skulle förändra hela mitt liv, och som var så mycket värre än alla andra dagar.

Den 18 september fick jag i uppgift att gå in och väcka min bror, men misslyckades. Han hade lämnat oss. Det blev början på en helt ny resa i ett helt förändrat liv.

Varken jag eller mamma har någon riktig koll på hur länge jag var hemma, men vi tror att jag var hemma runt 4-5 veckor. De veckorna ledde till jag vet inte hur många möten på skolan med oförstående rektorer, lärare och kuratorer. Dock, förstår man inte om man inte upplev det själv, och det är verkligen inget jag önskar någon annan. Men lite stöd från skolan hade varit så mycket bättre än att de bara såg min stora frånvaro. 

Jag ljuger om jag säger att det blev bättre när jag började högstadiet på Bratteberg, för jag saknade ju fortfarande min bror. Och vissa dagar behövde jag vara hemma. När man lade ihop dessa dagar såg man att frånvaron var alltför stor. Och det var dags för möten igen.

Det var ungefär här jag började märka hur outbildade rektorer, lärare och framförallt kuratorer faktiskt är. En skola är inte redo att ta emot en elev som förlorat någon nära, med en rektor som bara ser frånvaro, lärare som ber eleven att acceptera vad som hänt och rycka upp sig, eller med kuratorer som bara kan prata om hur det går i skolan. Men det är inte det vi behöver.

Alla skolor har råd med att ha minst en sorgutbildad lärare och kurator. Och alla rektorer borde ha lite koll på att elever faktiskt är människor, med känslor. Ingen mår bra av att förlora någon som betyder världen för en.

Men, det är inte bara skolan som har problem med sorghantering. Även samhället är så omedvetet om hur det funkar. Varför? För att vi aldrig pratar om det.

Det tog även ett tag innan jag vågade mig ut. Och när jag säger ut, då menar jag till exemepl affären, eller ut på en vanlig promenad. Men när jag kom ut såg jag hur vissa av mina tidigare vänner bara vek undan och tog andra vägar för att slippa mötas. Jag fick frågor av vuxna människor som ”hur är det med mamma?” eller ”går det bra för mamma?”

Det var sällan jag fick svara på frågan om hur JAG mår. Och tyvärr så är det just så, barn och ungdomar blir bortglömda. 

Hur man blir bemött i början på en sorg är så avgörande, just därför borde alla vara mer medvetna. Vi måste våga prata om sorg. Vi måste våga bry oss om varandra. Och speciellt ni vuxna MÅSTE våga fråga oss barn och ungdomar hur vi mår och hur det är med oss. För tro det eller ej så kan det leda till ett så viktigt samtal. 
Bara för att vi är unga så betyder inte det att vi inte tänker, för det gör vi. Vissa till och med mer än vuxna.

Idag har jag hittat mig själv, och i början på juni 2011 blev jag kristen. Vilket verkligen har hjälpt mig, men det är inte bara min tro som har hjälpt mig. Min mamma har varit ett enormt stöd, och är det fortfarande. Även familjen Holgersson på Öckerö är värda ett enormt tack!
Och för att inte dra alla över ett streck så vill jag tacka min klassföreståndare jag fick i 8an, som verkligen har varit stödet i skolan.

Jag har idag accepterat att det är såhär, för jag kan inte göra något åt det. Men jag saknar min bror, och kommer alltid göra det. Det är något alla andra måste acceptera.

 Text och bild: Fina Szöke Rosengren