Får Astrid må dåligt när systrarna mår ännu sämre?

Ibland har Astrid känt det som att hon själv inte har rätt att må dåligt. Hennes småsystrar har det ju så mycket jobbigare. De har båda försökt begå självmord, och nästan lyckats. Astrid är en stark storasyster, men känner sig väldigt maktlös emellanåt.

Det hela började egentligen under högstadietiden. Astrids knappt två år yngre syster Ester mådde dåligt. Hon var besatt av att vara duktig i skolan och blev deprimerad eftersom hon tog ut sig så mycket.

Ganska snart fick hon diagnosen bipolär typ 1, det som tidigare kallades manodepressiv sjukdom.
– Sedan dess pendlar Ester mellan att vara deprimerad, i perioder om några månader, hypoman i några veckor eller månader och ibland även manisk, säger Astrid. I de maniska faserna kan hon också få inslag av psykos, med vanföreställningar och sånt. Men mellan alla de här perioderna är hon sitt vanliga jag.

Astrid är nu 23 år och har flyttat hemifrån, precis som Ester. Men de har ändå en tät kontakt.

Med hjälp av mediciner hålls Esters depressioner nu oftast på en någorlunda bra nivå. Men även om hon inte trillar ner i de djupaste dalarna kommer det ändå perioder när hon tappar orken och tycker att hon själv inte kan något.

Full av infall under hypomani

De hypomana perioderna är ännu svårare att rå på. Då blir Ester överaktiv, full av infall och känner att hon klarar av allting. Det är förstås en ganska skön känsla och ibland dröjer det innan Ester själv blir uppmärksam på att det är ett skov av hypomani.

Men om hon inte tar dämpande medicin i tid riskerar hypomanin att övergå i mani och kanske även psykos.
– Vi i familjen är väldigt uppmärksamma på Ester nuförtiden, för att kunna få henne att börja med medicinen i tid. I våras, till exempel, märkte mamma och pappa att hon var på väg att bli hypoman och då ringde de läkaren som satte in medicin så att det planade ut. Ester är förstås med på att ta medicinerna, det är bara det att hon inte alltid märker själv när hon blir hypoman.

Utan medicinen kan det bli väldigt jobbigt, när Ester blir psykotisk efter en hypoman period.

– När hon är psykotisk vet man inte hur hon reagerar och vad hon tar sig till. Det är så läskigt för hennes blick är helt borta, det är som om hon inte fokuserar eller som om det inte är hon bakom ögonen. Det syns inte om hon känner igen mig eller inte, och när hon pratar vet jag inte om det är med mig eller med sig själv, eller med sitt inre jag eller någon som inte finns.

Vaktade psykotisk syster

Det är nu något år sedan Ester senast blev psykotisk, och den gången bestämde familjen att hon skulle få bo hos dem i föräldrahemmet när hon var dålig, i stället för att bli inlagd på psykiatrisk klinik, eftersom de hade dåliga erfarenheter därifrån. Föräldrarna och Astrid turades om att vakta Ester.

– Det var väldigt jobbigt. Ester följde ju med när jag gick ut med våra hundar och då var jag rädd och orolig över vad hon skulle ta sig till. Det var som att vara ute och gå med en tvååring. Nu gick det ju bra, men det kändes stressande och jag minns att jag tänkte att jag skulle behöva ha koppel på henne också.

Astrid är ofta rädd för att Ester ska hamna i en sådan period igen.
– Ibland när vi bara skrattar och flamsar och är uppe i varv, så där som man gör ibland, kan jag titta på henne och undra om hon är på väg att bli hypoman.

– Hon är ju sig själv mellan skoven: Min härliga lillasyster, som var så modig och tuff när vi var små. Då var hon mer som en jämnårig, faktiskt. Å, vad gärna jag hade låtit henne vara det nu också! När vi var små var jag den fega och blyga, men nu är det jag som får vara stark.

Äldsta syskonet med stark ansvarskänsla

Astrid är äldsta syskonet i en skara på fyra. Även om hon själv beskriver att hon var blyg och feg när hon var liten, har hon alltid haft en stark ansvarskänsla. Hon har tagit på sig mycket och försökt att hjälpa till med att ta hand om sina två yngre systrar och sin lillebror.

Den andra lillasystern, Olga, är 20 år nu. Hon har också haft psykiska problem med depressioner och självskadebeteende.

– Jag har ofta varit med om att någon av mina systrar har skurit sig i armarna. Det var väldigt oroande att ständigt se blodspår på kläderna och att undra över vad ens syster gjorde om hon stängde in sig på sitt rum. En gång fick jag sätta tryckförband på Ester när blodet sprutade ur ett sår på armen.

Olga lyckades nästan ta sitt liv

Men den kanske värsta episoden var när Olga nästan lyckades ta livet av sig. En morgon när föräldrarna steg upp hittade de ett brev från henne på köksbordet. Det började med "När ni läser det här är jag död".

– De rusade in i hennes rum och där låg hon medvetslös efter att ha tagit en massa olika tabletter. Hon hade skurit upp armarna också.
Föräldrarna kallade på ambulans och åkte med Olga till sjukhuset. Astrid stannade kvar hemma och gick ut med hundarna.

– Jag kände mig så vanmäktig när jag inte kunde göra något, inte kunde hjälpa till på något sätt. Sedan åkte jag också till sjukhuset och satt där i flera timmar tills det stod klart att hon skulle överleva. Då gick jag till skolan.

Vanmakten är det värsta som närstående

Just vanmakten är nog det värsta med att ha anhöriga med psykiska problem, tror Astrid. Att inte veta hur man ska hjälpa till på bästa sätt.
– Man kanske kan hjälpa till att lindra symtomen, men inte den underliggande orsaken. Jag menar, Ester kommer ju alltid att vara bipolär, hur mycket jag än stöttar henne.

Det är lätt att ta på sig för mycket ansvar. En annan svårighet är att man ofta känner att ens egna behov inte är så viktiga.

– Vi är en familj som pratar mycket med varandra och stöttar varandra. Men när jag var i tonåren kunde jag ändå känna att jag inte fick ta någon egen plats. Jag mådde ju också dåligt ibland, så som tonåringar gör, men tyckte att jag inte riktigt hade rätt till det eftersom mina systrar mådde så mycket sämre. Så jag vände mina problem inåt i stället.

En spiral av skuldkänslor

Det kan lätt bli som en skuldspiral. Man mår dåligt, men har inte rätt att må dåligt. Då mår man dåligt över det också, och har ännu mindre rätt att må dåligt och så vidare.

I tonåren kände Astrid också att hon själv inte borde ta resurser och söka egen vård. Hon mådde ju inte jättedåligt, och familjen la ju redan tid på terapi åt systrarna.

– Men jag har ändå klarat mig rätt bra, tack vare min familj. Fast en sak jag har tänkt på är att det vore bra om vårdpersonalen som behandlar den psykiskt sjuka även frågar de anhöriga hur de mår.

– Jag skulle gärna ha ventilerat mina känslor med någon som var insatt i fallet. Och om de anhöriga mår bra kan de ju vara ett bättre stöd för den sjuka.

Samtidigt som livet tillsammans med de sjuka syskonen fört med sig mycket rädsla och oro, har det också gett erfarenheter och kunskaper.
– Jag kan ju mer än de flesta jämnåriga om psykiska sjukdomar och mediciner och så, säger Astrid. Sånt som jag antagligen inte skulle ha haft kunskaper om annars. Alla erfarenheter man får kan också vara bra, på sitt sätt.

Fotnot: Astrid, Ester och Olga heter egentligen något annat.

Text: Lena Fredriksson, frilansjournalist