"Det är det äkta som driver mig i mitt skrivande"

Ester Roxberg började skriva redan som sjuåring. I dag är hon 25 år och bland annat författare till boken Antiloper. Det var en bok hon kände att hon var tvungen att skriva.

För Livlinan berättar Ester mer om boken och om hur det är att vara den som är nära någon som mår väldigt dåligt.






Vad brukar du berätta om när du föreläser om dina egna erfarenheter som närstående?

Under mina författarbesök talar jag utifrån min bok Antiloper om hur det är att stå bredvid den som mår dåligt, om hur man kan hjälpa, om maktlöshet och skuld. Antiloper är en berättelse om en vän som jag en gång hade och förlorade på samma sätt som i boken. Det är en berättelse som, sedan det inträffade, har sprungit bredvid mig genom livet och inte gått att försöka springa ifrån. Jag hade en känsla av att jag var tvungen att skriva den här boken. Det fanns många spår i berättelsen som jag tyckte var viktiga att lyfta fram, om hur det är att vara den enda som vet om sin väns depression, om hur depression inte alltid har en konkret orsak och att den kan drabba vem som helst. Men också hur det finns en uppfattning om att alla unga tjejer talar om allt med varandra, att bara killar skulle ha svårt att tala om känslor med varandra. Jag tror att det är svårast att tala med den man bryr sig mest om. Jag berättar också om mitt skrivande, mina skrivtips och om uppväxten i ett småsamhälle där jag fick uppleva skrivandets makt som sjuttonårig ung tjej. 

Vad har du fått för bemötande av din bok Antiloper?

Jag har fått många fina bemötanden. Utöver alla de otroligt positiva recensionerna i tidningar och bokbloggar har jag fått brev från unga människor med liknande erfarenheter. Det är värt allt att få höra att man gjort en liten skillnad i en annan människas tillvaro.   

Många unga närstående bär på ständig oro och stora ansvarskänslor. Hur kan man balansera och vara ett stöd utan att helt glömma bort sig själv?

Det allra viktigaste, som jag även brukar säga till de skolklasser jag besöker, är att inte vara ensam. Den som är deprimerad brukar vilja stänga in sig och undvika att träffa folk, men ensamheten förvärrar endast depressionen. Det här är en svår situation, särskilt för unga med lite erfarenhet av detta. Själv trodde jag att min vän kanske inte ville umgås med mig. Om hon inte dök upp när vi bestämt att ses kunde jag bli arg och förvirrad. Jag förstod inte att beteendet var ett resultat av en depression. Jag visste ingenting om depressioner. Mitt tyngsta minne är när min vän frågade mig i ett ganska tidigt skede av depressionen vad jag tyckte om antidepressiv medicin. Jag hade ingen aning, tyckte nog bara att det lät läskigt. Jag kommer tyvärr aldrig att få veta vad som hade hänt om hon hade fått den hjälpen innan det hann gå för långt. Därför är det så viktigt att kontakta andra vuxna och andra vänner när man märker att någon i sin närhet mår dåligt. Man måste tala med varandra och gemensamt hjälpa personen ifråga. Det går tyvärr oftast inte att helt själv tala och hjälpa någon som mår väldigt dåligt. Den befinner sig ofta alldeles för långt bort. Mitt främsta tips är alltså att tala med någon, en lärare, förälder eller skolkurator. Då behöver man inte ensam dra hela det tunga lasset, det orkar ingen utan att själv må dåligt. 

Vad hoppas du att personer som läser Antiloper får med sig?

Jag hoppas i första hand att man kan känna igen sig om man har liknande erfarenheter, antingen som anhörig eller själv drabbad av en depression. Ibland kan bara detta att få känna att man inte är ensam vara tillräckligt. Så är det i alla fall för mig. När jag befinner mig i en svår situation eller har en tuff period brukar jag ofta försöka läsa böcker som gestaltar det jag går igenom. 

Antiloper var ingen lätt berättelse att skriva. Den krävde att jag grävde i mina jobbigaste minnen och i de sämsta sidorna av mig själv. Under det första året som jag skrev Antiloper kände jag ofta en stor tyngd över bröstet. Så fort jag satte mig vid datorn kom tyngden tillbaka. Jag var nära på att ge upp flera gånger, tänkte att jag borde skriva om något som är roligt att skriva om istället. Men jag kände att jag bara var tvungen att göra det här. Tyngden försvann så småningom. Det var fortfarande jobbigt men det blev hanterbart.

Jag kan inte tänka mig att skriva om något som är lätt. Livet är inte lätt. Det är det äkta som driver mig i mitt skrivande. Att skildra något som är sant är oerhört svårt men lika viktigt. Jag har alltid haft en stark känsla av att jag skriver för att jag måste. Att det finns en högre mening med det jag skriver, som bara någon annan kan finna … Och det är Du som är läsaren av min bok. 

Läs mer om Ester Roxberg och hennes böcker på: esterroxberg.com 

 

Text: Lovisa Bengtsson
Bild: Ester Roxberg