Bokstäverna gav många svar

Var vill du att jag ska börja? Elisabeth frågar samtidigt som hon sätter sig i fåtöljen mittemot när vi träffas en kall vinterdag i Göteborg. Jag svarar att hon gärna får ta det från början.

Hon väljer att börja när livet fick en vändning. Det var ungefär fem år sedan, och en kväll var Elisabet på fest med sin kompis. De pratade om livet när kompisen plötsligt utbryter. ”Men du har ju värsta dampen ju. Precis som jag”.

                

Elisabet var 30 år och hade aldrig tänkt tanken att hon kunde ha ADHD. Att det överhudtaget var något som vuxna hade. Hon började läsa om ADHD och märkte snabbt att mycket stämde in på henne.

Nästa steg blev att träffa en psykiater och efter en utredning fick hon sin diagnos. ADHD. Elisabet beskriver det som en befrielse och jämför det med att någon drar upp en rullgardin framför ögonen.  Diagnosen blev en brytpunkt i livet.

 - Plötsligt förstod jag varför det så ofta gått fel. Jag var inte hopplös och dum.  Nu fanns det möjligheter att med hjälp stärka mina svaga sidor och försöka dra nytta av mina goda egenskaper.

 Elisabet funderar en stund när jag frågar vidare om egenskaperna.

 - Ja, till exempel är jag väldigt driven. Jag går till sulorna är utslitna och där efter fortsätter jag barfota, för fram ska jag. En annan sida är min impulsivitet, som har varit både bra och dålig.  En impulsiv idé gjorde mig en gång hemlös, men jag har också vågat mycket i livet för att jag inte alltid har tänkt på konsekvenserna.

Hade Elisabet tänkt på konsekvenserna den gången hon hittade en övergiven hund på Kanarieöarna hade hon nog inte följt sin impuls. Men hon tog hand om hunden och den fick komma med till Sverige. Den blev en kär familjemedlem i tretton år.

När vi träffas pratar Elisabet mycket om att flytta runt. Om rotlöshet och brist på sammanhang. Hon har flyttat mycket när hon var yngre och tror att det rör sig om ungefär 40 flyttar. I dag när hon ser tillbaka förstår hon att det var ett sökande. Elisabet berättar att hon trodde att det fanns en given plats för henne. Ett naturligt sammanhang, men så var det alltid något som gick snett, vilket skapade ännu en flytt. Numera är flyttkartongerna nedpackade och Elisabet bor på samma adress sedan ett par år tillbaka med sina två barn.

                                      

Idag arbetar Elisabet som projektledare och föreläsare på Attention. Det är en organisation för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom ADHD, Asberger och språkstörningar. Förutom att själv ha ADHD har Elisabet erfarenhet av att vara närstående.

- Det är mycket fokus på dem som har en diagnos, men sällan pratar vi om hur det är att vara kompis, förälder eller syskon.  Anhöriga bär ett enormt lass och får sällan varken uppskattning eller avlastning. 

Genom Attention träffar Elisabet ofta närstående som är stressade, utmattade och besvikna. Många har svårt att prata om detta på grund av skuldkänslor. Det är förstås viktigt att personen som har en diagnos får den hjälp hon eller han behöver, men Elisabet tycker att det är viktigt att våga tala om närståendeperspektivet. Det pratas allt för sällan om det.

Attention finns runt om i landet. Läs mer om verksamheten på www.attention-riks.se

Text och bild: Lovisa Bengtsson