Stöd till barn med psykiskt sjuka föräldrar

Forskaren Annemi Skerfving tror att det finns många olika sätt att hjälpa och stötta barn till psykiskt sjuka föräldrar.
– Dels behöver barnen absolut veta mer om vad som sker. De måste få hjälp att förstå vad det är för situation de befinner sig i, att de har rätt att be om hjälp och att det inte är något skamligt, säger hon.
– Och så tror jag att man också ska aktivera den friska föräldern!

Det är inte givet att alla barn till psykiskt sjuka föräldrar har det lika svårt. Annemi Skerfving delar in dem i fyra olika grupper för att man enklare ska förstå vilka problem de har, utifrån hur deras vardagsliv ser ut.

– Man kan inte säga att alla dessa barn har samma problem. För det beror väldigt mycket på hur den andre föräldern fungerar, på hur föräldrarna samarbetar och vad det finns för stöd runtomkring.

De fyra grupperna:

  • Gruppen väl fungerande vardag.Föräldrarna är skilda, barnen bor ofta med mamma. De har ett socialt ordnat liv och har bra bostad, bra skola och fritidsintressen. De kan vara bekymrade och ledsna över att de har en psykiskt sjuk förälder och kan behöva prata mer ordentligt om det i familjen, så att det blir klart.Annemi tror också att det lättar på de här barnens börda om de får gå i grupp med andra barn i liknande situation.
  • Den komplicerade gruppen.Barnen har en ganska bra social situation, men föräldrarnas konflikter och svårigheter att samarbeta gör att det blir komplicerat för barnen. En del av barnen i den här gruppen hade psykiskt sjuka pappor och mammor som gjorde barnen lite för delaktiga i problemen. Dessa barn får veta allt och blir stöd för sina föräldrar, istället för tvärtom. En 11-åring berättade: "Jag blir så olycklig för min pappa har fått ett återfall igen...".– Där är öppenheten för stor, föräldrarna verkar ha svårt att avgränsa informationen, deltagandet och engagemanget för barnen. Sådant gör det känslomässigt komplicerat för barnen, säger Annemi Skerfving. Låt barnen vara barn!

    I samma grupp finns också barnen som har sjuka mammor, och pappor som inte förmår sätta gränser för umgänget eller för hur mycket mamman ringer, till exempel. Papporna tar inte ordentligt ansvar för barnens situation. Barnen i den här gruppen har en komplicerad uppväxt, men är troligen inte så socialt utsatta, menar Annemi.
  • I den problembelastade gruppenfinns det "adderade" problem, som Annemi kallar dem. Många syskon, mamma är sjuk, pappa orkar inte med, de äldre barnen måste ta hand om syskon och hushållet. Eller föräldrarna kanske är skilda men bor långt ifrån varandra, kan inte komma överens, och ändå har barnen växelvis boende. Socialtjänsten är inkopplad, barnen kanske har kontaktfamilj.Det blir en social utsatthet i sådana familjer, inte bara en känslomässig, menar Annemi.
  • Mest utsatta gruppen; de barn som har två föräldrar med problem. Socialtjänsten kanske placerar barnen i fosterhem och de kanske inte är så bra. Eller så är barnen med om många svåra händelser innan samhället gör några insatser, säger Annemi Skerfving.– De ungarna är väldigt illa ute. Två av de tjejer jag intervjuade var tonåringar som hade gjort suicidförsök (suicid = självmord), och en hade gjort ett väldigt allvarligt försök. Men när jag pratade med dem hade de kommit till bra familjehem och var i hamn litegrann, berättar Annemi.

Samarbete kring hela familjen

Om barnens situation ska bli bättre måste den psykiatriska vården och socialtjänsten ta sig an hela familjen, menar Annemi Skerfving.
– De måste samarbeta omkring de barn som har två föräldrar som är sjuka eller missbrukar. De behöver ha nätverksmöten mellan föräldrar, barn och de professionella, som måste hjälpa till att stötta familjen på många olika sätt.

– Även i den problembelastade gruppen behöver de professionella ta reda på vad familjen behöver för hjälp och hur man kan stötta dem. Framför allt tycker jag verkligen att man ska engagera och stötta den friska föräldern till att ta ansvar för barnen, säger hon.

Över huvud taget är det viktigt att få föräldrarna att förstå vad som händer med barnen när den ena föräldern är psykiskt sjuk.
– Den friske föräldern har en central roll i de här barnens liv. De får bara inte försvinna ut i periferin! Istället behöver de hjälp att hantera situationen, påpekar Annemi.

Familjesamtal och grupper för barnen

Hon tror starkt på så kallade familjesamtal, där alla familjemedlemmar får komma till tals samtidigt och berätta vad de behöver för stöd. Och dessutom att barnen får gå i egna grupper, med andra barn.
– För det behöver de. Så att de får tala om precis hur det är för dem, utan att behöva vara rädda för att såra någon, säger Annemi.

Hon ska själv jobba vidare med att undersöka sådana barngrupper, och ta reda på om barnen får mindre problem när de gått där och om de mår bättre, bland annat.
– Vi vill mäta det som anses vara förebyggande mot att må psykiskt dåligt själv, som copingförmåga*, hoppfullhet och framtidstro.

– Sedan ska vi se om det håller i sig. Vi har sett på grupper som vi utvärderat i Uppsala län att barnen och ungdomarna får mindre problem, en starkare känsla av sammanhang – något som bidrar till psykisk hälsa - och ökad hoppfullhet. Vi har sett att det till och med ökar. Efter sex månader har de fått ännu bättre värden, faktiskt. Och nu ska vi försöka undersöka om det också håller i sig några år framåt, berättar Annemi Skerfving.

Om du fick önska bra hjälp för familjer med psykisk sjukdom, vad skulle du vilja se då?
– Dels sajter som den här, Molnhopp, det tror jag är jätteviktigt för de här ungarna.
– Och så tycker jag att alla familjer ska ha tillgång till familjesamtal när en förälder mår dåligt. Och andra möjligheter att få hjälp att lösa konflikter, till exempel när föräldrarna skiljer sig, så att de kan samarbeta. Över huvud taget mer familjestöd!

Egen stödperson till varje barn

Annemi Skerfving tror mycket på den nya lagen som säger att barn till psykiskt sjuka eller missbrukande föräldrar ska få råd och stöd av sjukvården och socialtjänsten.

Och det bästa vore, tycker hon, om varje barn får en egen stödperson, någon vuxen att vända sig till när en förälder mår psykiskt dåligt. Hon tycker att vuxenpsykiatrin ska hjälpa till med det.

– Barnen bör få mejladress och mobilnummer till en person som de kan kontakta när problemen är akuta. Då ska man ha gjort upp något i förväg, till exempel att barnen kan ringa om föräldern börjar uppföra sig konstigt eller blir sjuk igen. Och föräldern ska vara med på det. Det ger barnet rätt att kontakta någon om det behövs.

Det ska vara enkelt och barnen ska inte behöva kopplas hit och dit. De ska snabbt kunna mejla, sms:a eller ringa och säga "nu behöver jag hjälp!", tycker Annemi.
– Kanske kan de få ett litet kontaktkort med information. Och länk till en stödsajt där de kan chatta med andra, till exempel, alla barn vill eller kan ju inte gå i grupp.

Familjetanke inom psykiatrin

– Framför allt tror jag att man måste föra in familjetanken i vuxenpsykiatrin, och tänka på att de sjuka inte bara är patienter, de är också föräldrar.
Ett sådant tankesätt skulle ge flera vinster, menar Annemi:
– Dels kanske man faktiskt förhindrar att ungarna blir deras nästa patienter! Och dels så hjälper det faktiskt patienterna som redan är där. För de har ofta väldigt dåligt samvete för sina barn.

Och för underlätta ytterligare, för både barnen och den ensamstående sjuka föräldern, tycker hon att familjen ska få praktisk hjälp i hemmet.
– Hela hemmet förfaller ju! Barnen behöver hjälp för att få en fungerande vardag. Komma iväg till skolan och dagis i rena kläder och få mat när de kommer hem.

* copingförmåga = en persons förmåga att hantera stressfyllda och känslomässigt krävande situationer.

Fotnot: De markerade orden i artikeln länkar vidare till mer text om ämnet här på sajten. Klicka på ordet för att komma vidare.

Text och foto: Pia Mattzon