Det är vanligt att känna sig ensam

Margareta Östman är professor och dekanus (chef) på Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Hon har länge forskat om barn som lever med föräldrar som mår psykiskt dåligt.

Nyligen gjorde hon en forskningsstudie där hon framförallt intervjuat barn mellan 10 och 18 år som har föräldrar som mår psykiskt dåligt.

Hon har märkt att barnen har liknande upplevelser - något av de vanligaste är att barn och unga nästan alltid tror att de är ensamma om sin situation och att det är deras fel att föräldern är sjuk.

Det är bara jag...

– Att ingen vågar prata med dem – det är det starka intrycket av intervjuerna. Varje barn jag pratat med har till en början upplevt sig som unikt: "det är bara jag som har det så här". Men helt plötsligt kan de genom olika kontakter förstå: "nej det är inte bara jag – det finns fler".

De barn och unga som har fått prata med någon berättar för Margareta hur oerhört lindrande det är att få uttrycka sig. Det samma gäller när de har fått höra andra uttrycka saker som de känner igen. Det gör att man inte känner sig så ensam längre. Då lindras också skuldbördan, menar Margareta:

– Då kan de tänka "eftersom det finns fler som har det som jag, så kanske det inte är på grund av mig som min familj har det så här, utan då är det något annat" och då får de lite distans.

Att dela bördan och få distans

Enligt Margareta Östman visar erfarenheter från barngrupper just att unga får distans när de får kunskap och möjlighet att förstå att de inte är ensamma. Distansen gör att de kan börja leva sitt eget liv i lite större omfattning.

– Då händer det också någonting. Från ytterligheten att vara helt ensam till den andra att vara någon som delar sin ensamhet med andra och kanske känner att de får lite lust – och också har rätt att få satsa på sig själv. Det är väldigt kraftfullt att dela något!

Barn och unga försöker lösa sina problem på olika sätt. Ibland söker de stöd hos till exempel en lärare. Kanske har till och med föräldern berättat: "si och så har vi det just nu, bara så du vet" – men ändå blir barnen isolerade.

– Det är som om ingen riktigt vågar ta upp eller röra vid problemet. Barnen har vågat berätta, men ingen har tagit emot bollen på andra sidan. Det är en feghet som vuxna kan uppvisa.

Nu är det inte alltid så, sägerr Margareta. En del barn har mött lärare som betytt oerhört mycket för dem, som lyssnade och fanns där.

Att få praktisk hjälp

– Sen finns det annan hjälp som unga i den här situationen skulle behöva, som vi kanske inte alltid tänker på. Då talar jag om praktisk hjälp, säger Margareta.

Hon berättar att många unga med en sjuk förälder får dra ett stort lass i hemmet, till exempel genom att se till att det finns något att äta, att lillasyster får sin gympapåse med sig. De offrar mycket av sin egen tid.

– Om någon ibland hjälpte till med en storhandling, fyllde kylskåpet eller tog över en stund och såg till att mamma eller pappa fick vård, det skulle vara bra. Kanske att de sa till en ung person som står i begrepp att läsa vidare på annan ort: "åk du, jag ska se till att mamma klarar sig".  Det kan uppfattas som naivt och oprofessionellt, men jag tror att vi ibland underskattar den typen av hjälp.

Text: Mikael Elf