Barn till deprimerade behöver stöd

När en förälder får vård för depression är det viktigt att vårdpersonalen också lyssnar på resten av familjen och gör alla delaktiga. Det visar ny forskning av Britt Hedman Ahlström.

Hon har sett att barn till deprimerade ofta känner sig övergivna och tar stort ansvar för den som är sjuk. Många känner också obehag och ångest och oroar sig för förälderns liv och hälsa.

– En hel del forskning om deprimerade föräldrar visar att det är viktigt att ge hela familjen stöd. Och ändå har vi fortfarande en vårdorganisation som antingen hjälper sjuka vuxna – eller sjuka barn. Men barn till deprimerade är ju inte sjuka! De behöver information och stöd. De behöver veta vart de kan vända sig, eller till vem, när de börjar bli oroliga för sina föräldrar.

Britt Hedman Ahlström vet vad hon talar om. I närmare åtta år arbetade hon inom den psykiatriska vården som sjuksköterska. Därefter utbildade hon sig till lärare och har sedan dess undervisat i psykiatrisk omvårdnad på olika nivåer, på senare år för blivande sjuksköterskor på Högskolan Väst i Trollhättan.

Under 2000-talet har hon också forskat kring depression och familjeliv och i februari i år disputerade hon med sin avhandling.

"Märkligt att vården inte blivit bättre"

Hon tycker att det är märkligt att svensk vård inte blivit bättre när det gäller att möta och hjälpa anhöriga till psykiskt sjuka.

– När jag varit ute och besökt mina studenter som gör praktik i vården har jag frågat hur barnen får hjälp. Då svarar vårdpersonalen att de hänvisar till BUP – barn- och ungdomspsykiatrin. Men BUP är ju till för barn som själva är svårt ansatta av psykiska problem, inte för barn som vill ha information om sin förälders sjukdom!

En person som är väldigt orolig för sin närstående som är psykiskt sjuk, tänker inte heller i första hand på sig själv, poängterar Britt Hedman Ahlström. Därför måste hon eller han få vägledning och hjälp från vårdpersonalen.

– Det står ju inte precis på någon skylt "Vi talar gärna med anhöriga".
Hon beskriver hur det kan se ut när någon söker akut vård: Familjen är i en väldigt stressande situation, man klarar inte längre av att reda ut problemen på egen hand i hemmet, utan måste in på sjukhus.

– Och då ska man förutom allt annat också kunna tolka psykiatrins regler för att förstå att man kan fråga om hjälp även för egen del. Det vill ju till väldigt mycket mod – eller ilska kanske – för att man ska våga göra det.

Observatör i sin egen familj

Britt Hedman Ahlström har intervjuat nio familjer i sitt forskningsprojekt, i sju av dem lever den deprimerade föräldern ensam med sina barn. Och trots att barnen hon intervjuat är i varierande åldrar, från 6 år upp till 26, har hon hittat gemensamma drag och erfarenheter.

– Barnen har en stark känsla av ansvar. Och en känsla av övergivenhet, eftersom föräldern drar sig undan när den mår dåligt. Föräldern kanske vill skydda barnen, men de märker att det är något som händer.
Då blir barnen plötsligt "observatör" i sin egen familj, berättar Britt, eftersom kommunikationen och samtalen upphör.

– Och barnen får inte gensvar när de försöker fråga sin förälder hur den mår, för föräldern orkar inte och förmår inte förklara – och kanske inte vill heller.

Hon återger vad barnen berättat för henne: Att det är som om något okänt har kommit in i det välbekanta – den egna vardagen och familjelivet. Oftast måste barnen börja tolka situationen på egen hand, eftersom ingen vuxen förklarar vad som händer. Ingen säger något om varför mamma är sur hela tiden, eller varför pappa bara vill gå undan när han kommer hem från jobbet.

– Och så småningom kanske barnen inser att de måste fixa maten själva, att de måste handla eftersom det är tomt i kylskåpet. En del föräldrar orkar fortfarande göra sådant och gör det på rutin, men andra orkar inte alls. Då tar barnen över, de förstår att föräldern mår dåligt och börjar kontrollera och vaka över sin sjuka förälder och försöker förstå.

En plågsam sjukdom

Britt Hedman Ahlström tycker att hon genom sin forskning fått inblick i vilken förskräcklig sjukdom depression är.

– Den är plågsam och tar mycket, mycket energi, för att komma tillbaka, för föräldern. Men den tar också mycket energi från barnen.

– Barnen blir oroliga, känner att de inte kan planera någonting. Eller så får de ställa in sådant de planerat för att föräldern inte orkar genomföra det.

Många barn blir rädda för att störa sin sjuka förälder, vill inte göra något för att förvärra situationen.

– Man försöker dämpa sig själv, sina kamrater och sina syskon. Och man oroar sig för syskonen och ser att de tar illa vid sig när föräldern är sjuk.
Barnen kan också förstå att föräldern ibland mår så dåligt att den funderar på att ta sitt liv, även om föräldern inte har sagt något själv. Kanske har barnen hört något samtal mellan vuxna, och blir jätteoroliga.

En del barn kan koppla bort oron och ångesten när de är i skolan, men för andra blir det precis tvärtom. De får inte ro någonstans och lämnar ogärna hemmet, eftersom de är oroliga för vad som kan hända när föräldern är ensam.

– Och de som är lite äldre, de är ju unga vuxna, har berättat hur oron följer med dem när de har flyttat hemifrån, både för föräldern, eftersom de vet hur dåligt den kan må, och för syskonen.

Den deprimerade kämpar

Familjen och barnens situation är den röda tråden i Britt Hedman Ahlströms forskning, men hon vill också lyfta fram hur mycket en deprimerad förälder kämpar med sin sjukdom.

– Föräldern försöker upprätthålla sin egen värdighet, både inför familjen, inför sig själv och andra utanför familjen. Föräldern lider, men vill ändå visa att den är en kapabel människa, som är någon, men som har blivit sjuk. Det handlar ju om en djupare känsla om vad man är värd.

– Föräldern försöker också kompensera att den är sjuk och försöker ställa sitt vardagsliv till rätta. Det kanske är viktigt att man får en bild av det som barn, menar Britt Hedman Ahlström.

Och föräldrarna oroar sig i sin tur för barnen, hur sjukdomen ska påverka dem. Men trots att hon sett bevis på stark kärlek och värme i familjerna, har hon förstått att både barn och vuxna haft svårt att visa den.

– Flera föräldrar har berättat för mig hur viktiga deras barn är för dem: "Om inte barnen hade funnits, vet jag inte om jag hade funnits och orkat vidare..." Så kärleken och omsorgen till barnen är en anledning att orka vidare.

"Så här kan det vara i familjer"

Britt Hedman Ahlström hoppas att hennes forskning ska ge ny kunskap till personal inom den psykiatriska vården och att det i sin tur ska leda till att de närstående får ett bättre stöd.

– Personalen måste kunna förstå när människor berättar, verkligen förstå innebörden av deras berättelser om hur det är att leva med någon som är deprimerad.

– Så det här är mitt bidrag för att försöka lyfta upp det. Så här kan det vara i familjer, hemma vid köksbordet. Det måste inte vara så och det är inte så för alla, men så här var det för de familjer jag intervjuade.

Text och foto: Pia Mattzon