Att känna igen sig i andra ger nytt hopp

Kunskap och delad erfarenhet ger nya tankar och nytt hopp. Det är en viktig utgångspunkt för Gyllingens arbete. För barn och unga med psykiskt sjuka föräldrar är det viktigt att få känna gemenskap och att få känna igen sig bland jämnåriga.
– Det känns ibland som om det är den mest bärande effekten av gruppdeltagande: Att man inte är ensam, säger Gun Cederborg.

– Men en annan viktig sak inför gruppverksamheten, som vi alltid informerar om innan vi startar, är att vi ibland kan väcka en sorg hos barnen. Det gäller allra mest för de mindre barnen. Det är en sorg när de upptäcker att allt det här är jobbigt, en sorg som gör att de kan bli ledsna och arga, berättar Gun och fortsätter:
– Vi talar om det och förklarar att om det inte går över, så sätter vi oss ner och pratar enskilt om vad vi kan göra åt det. Men det brukar gå över.

Kunskap ger hopp

Att få ny kunskap är den andra viktiga aspekten av gruppverksamheten.
– Det är en viktig bit att få veta att det här som mamma eller pappa drabbats av är något väldokumenterat, att det är något man kan förhålla sig till och känna igen sig i: "så här ser det ut för min pappa", säger Einar Trollerud och fortsätter:
– Men det stora problemet innan dess är rädsla. Inte bara för att inte vara normal, utan en rädsla för att avslöja det här annorlundskapet...
– Många är rädda för att inte göra rätt, eller för att väcka något man skäms över. Skammen är en framträdande del i det här. Så man blir väldigt tyst. Och med tystnaden så väcks också fantasierna runt sig själv och sin annorlundahet.

Ta sin plats

Einar förklarar hur han sett i tonårsgrupperna vad som sker när deltagarna får bekräftelse av fem-sex andra jämnåriga. Hur de sitter och nickar åt varandras berättelser, kommenterar för att visa att de hört och känner igen sig.
– Det är fantastiska processer som händer här, säger Einar. Här hittar de en gemensam verklighet som de kan förhålla sig till. Inte den som finns i skolan eller någon annanstans... utan här finns ett forum som de kan prata i, de kan pysa ut, få vettiga svar och en dialog.
– Och då går det inte längre åt så mycket energi att hålla allt nere.

Då kan det också bli möjligt att börja prata med andra människor, utanför gruppen och Gyllingen, menar Einar.
– Då kan den arena som de speglar sig i bli lite större. Och så småningom upptäcker de förhoppningsvis att de är alldeles fullt fungerande unga människor.

För om du som ung får spegling i en grupp som dem på Gyllingen, då törs du ta mer plats även utanför gruppen, förklarar Einar och tillägger: Det fungerar nästan alltid.
– Och att barnen och de unga blir tydliga och tar mer plats, det är vår ambition med deras gruppdeltagande. Det blir ofta så. Våra barn pratar ofta väldigt tyst i början, men i slutet av terminen hör man dem mycket bättre, säger Gun.

Text och foto: Pia Mattzon