Att ha närstående med neuropsykiatriska problem

Föräldrar med en neuropsykiatrisk diagnos har ofta svårigheter med vardagslivet som kan gå ut över barnen. Beroende på vilken diagnos det rör sig om kan det få olika konsekvenser.

– Om man har en förälder med ADHD innebär det kanske att den föräldern inte har lika stor möjlighet att se till att allt rullar på med skolan, att till exempel se till att fixa matsäck när barnen ska på utflykt med klassen och hålla koll på en tandläkartid nästa dag. Det säger Elisabet Wentz, som är docent och överläkare på BNK (Enheten för barnneuropsykiatri) i Göteborg.

– Barnen kanske också kommer försent till skolan eftersom mamma eller pappa försover sig. Det handlar mycket om svårigheter att organisera, berättar Elisabet.

Egen diagnos ibland till nytta

Elisabet Wentz tror att föräldrar som själva har ADHD kan ha fördel av det om de har barn med samma diagnos, eftersom de vet hur det var när de själva gick i skolan. Ofta fungerade det inte i skolan och föräldrarna vill kämpa för att deras barn inte ska råka ut för samma sak som de själva gjorde.

Hur är det med impulsiviteten då - som finns i vissa former av ADHD?

– Jag tror att det är mer gräl, bråk och skrik i de här familjerna. Men samtidigt –  när personer med ADHD får utbrott, rinner ilskan av dem fort. De kan känna att allt är överspelat och inte längre några problem, medan omgivningen kan bli väldigt skärrad av de här utbrotten som kan låta väldigt hemska.

Elisabet menar att det över huvudtaget kan vara mer dramatik i relationen hos föräldrar där någon har ADHD. En person som har diagnosen tröttnar fortare, har svårare att stå ut i en relation än andra har och är mer missnöjd med sin partner. Sådant påverkar naturligtvis barnen i familjen.

Svårt att sätta sig in i barnens situation

Hur är det då att ha en förälder med autismspektrumtillstånd?

Elisabet Wentz anser att en förälder med ett autismspektrumtillstånd kan ha svårt att tillgodose barnets behov, eftersom de har vad man kallar för empatistörning. Det innebär att man har svårt att sätta sig in i hur andra känner och tänker.

– Föräldern kan många gånger tro "om jag tänker så här, så tänker väl min dotter/son också så". Det kan till exempel innebära att de här barnen inte har lika hela, rena och tidsenliga kläder som klasskompisarna, eftersom mamma eller pappa kanske inte tycker att det är viktigt. Barnen kan utmärka sig om de inte har tidsenliga kläder och sånt kan ju vara ganska känsligt idag, vilket dessa föräldrar inte riktigt kan förstå.

– Det kan också handla om problem med maten - att man inte riktigt har känsla för att barnen behöver en varierad kost. Jag vet vuxna med Aspergers syndrom som äter samma rätt en hel månad i rad eftersom de inte tycker att det är så intressant med mat. Men det kanske inte är så roligt för barnen.

Aggressionsutbrott

Och om föräldern har Tourettes syndrom?

– Det som kan vara jobbigt med vuxna som har Tourette är att de förutom sina tics också kan ha aggressionsutbrott. Det gäller inte alla, men en del har oerhört svåra utbrott. Det kan handla om att man har ett behov av att slå en näve hårt i bordet eller sparka på en vägg så att det går hål. Man kan inte styra sina impulser, så det kan bli våldsamma utbrott.

– En del med Tourettes syndrom som jag träffat, väljer att leva ensamma som vuxna, kanske i en stuga ute på landet, för att det inte ska finnas några grannar som kan höra de här utbrotten.

Om man har ett syskon med en neuropsykiatrisk diagnos, är det lätt att man får ta mycket ansvar då?

– Många tar väldigt stort ansvar för sitt syskon, men det finns också de som helt tar avstånd. Det kan vara känsligt om man till exempel är tonåring - då kanske det inte är direkt fördelaktigt att man har ett syskon som är väldigt avvikande.

– Vid ADHD kan man ju också utveckla uppförandestörning med vissa kriminella drag och kanske har man börjat missbruka alkohol. Då får de skämmas för sitt syskon av det skälet. Det kan även vara att folk i området håller koll på den här personen och skvallrar om att han eller hon är farlig, vandaliserar och så vidare.

Komma i andra hand

Elisabet tror också att det finns risk för att man som syskon till någon med neuropsykiatriska problem blir tagen för given av föräldrarna. Det blir som att allt bara ska flyta på, eftersom det andra barnet tar sådan tid.

– En mamma med två söner berättade att den ene hade stora problem med skolan och att det då inte fanns tid att tänka på hur den yngre sonen mådde. Man missade mycket med hans skolgång och tiden bara rann iväg. Till slut blev det problematiskt eftersom han hade kommit efter så mycket.

Text: Mikael Elf