Är barn till psykiskt sjuka föräldrar osynliga?

Annemi Skerfving forskar om barn till psykiskt sjuka föräldrar. När hon för några år sedan började undersöka vad dessa barn får för hjälp, upptäckte hon att de sällan fick någon. Därför skrev hon sin bok: Att synliggöra de osynliga barnen.

Det går inte att komma ifrån att psykisk sjukdom påverkar även den sjukes familj. Särskilt barnen.
– Det blir besvärligt för ungarna, eftersom det påverkar hela livssituationen om någon mår dåligt. Man får svårt att hantera vardagsproblem, säger Annemi Skerfving.

Det här är något som hon vill påpeka lite extra. För det var som om ingen hade tänkt på barnens situation, upptäckte hon när hon gjorde en kartläggning av barn till psykiskt sjuka patienter i Stockholm. Hon undersökte också om de olika mottagningarna inom psykiatrisk vård hade några rutiner för hur de skulle hjälpa hela familjen – men det var det inte många som hade.
– Det tyckte jag var anmärkningsvärt, att de inte hade några metoder som var riktade mot patienten som förälder, säger hon.

Ändå var mer än hälften av patienterna ensamstående och många av dem  hade barnen boende hos sig. De flesta var mammor.

– Och det är ju inte bara svårt att må dåligt och ta hand om barn, det blir ju också svårt ekonomiskt. Psykiskt sjuka och ensamstående mammor är ju våra mest utsatta grupper i samhället, säger Annemi.

När vare sig den som var sjuk fick stöd i att vara förälder, eller barnen fick någon hjälp för egen del, blev barnen bortglömda, tycker hon.

– När jag frågade personalen om barnen, så svarade de "vi oroar oss ibland för dem, men vi vet inte vad vi ska göra...". En del sa att de inte hade en aning, eller att de inte hade tänkt på det. Andra värjde sig och sa att det inte var deras sak att ta hand om barnen, att det var BUP* som skulle göra det. Men det var ju inte barnen som var sjuka!

Värre med skilda föräldrar

I sin forskning har Annemi Skerfving intervjuat 28 barn. De flesta är i åldern 11-13 år, men hon har även pratat med några tonåringar upp till 18 år, till exempel om vad som är svårt och jobbigt med att ha en psykiskt sjuk förälder.

Svaren blir olika beroende på vilken ålder barnen är i, berättar Annemi. När det gäller de yngre handlar det mycket om att de inte får all den omsorg de behöver, som till exempel mat, rena kläder, någon som ser till att de kommer till skolan, hjälper dem med läxor eller att de har någon att prata med. Men för de äldre barnen handlar det istället om att det blir svårt att våga släppa taget och skaffa sig ett eget liv, eftersom föräldern är så beroende av dem.

– För de yngre är det också svårt att de inte vet vad det är med föräldern, eftersom man sällan pratar om det. Om föräldern säger konstiga saker, kanske har en psykos eller en depression, så fattar barnen kanske inte vad som händer. Då får de svårt med verklighetsvärderingen och blir väldigt utlämnade.

– Och det är speciellt allvarligt, tycker jag, eftersom de här föräldrarna så väldigt ofta är skilda, säger Annemi Skerfving, det blir jobbigt för barnen när de inte får föra information vidare och föräldrarna kanske har stora konflikter sig emellan.

Är det lojalitet mot den förälder som är sjuk som gör att de inte vill berätta?
– Ja. Och de får inte berätta heller. De får inte prata om hur det är, med den andre. Så är det säkert för många barn som har skilda föräldrar, men för de här barnen blir det allvarligt när föräldern börjar må dåligt.

Barnen blir ensamma

Givetvis kan det vara jobbigt även om föräldrarna fortfarande bor ihop och en av föräldrarna blir psykiskt sjuk, även då blir det oro och kaos.
– Men när föräldrarna skiljer sig blir barnen väldigt ensamma, tidigare fanns det i alla fall en annan vuxen i hemmet, som kunde ta hand om barnen och sådant som ska skötas.

Genom barnens berättelser har Annemi också förstått att det är en väldig skillnad om det är mamma eller pappa som är psykiskt sjuk.
– De som har en psykiskt sjuk mamma är mycket mer utsatta. Om pappan däremot är sjuk och mamman är frisk, tar hon på ett mycket mer självklart sätt ansvar för barnen.

De friska papporna försvinner ofta "ur bilden" – lämnar familjen eller tar inte ansvar fullt ut, menar Annemi. Och det gäller även om föräldrarna fortfarande bor tillsammans, om mamman blir sjuk.
– Enligt dem som jag har intervjuat är mammorna bättre på att prata och ge stöd, än papporna.

Umgänge till varje pris?

Barnen till skilda föräldrar kan också ha en besvärlig situation med tanke på hur mycket de ska bo hos den förälder som är sjuk. Annemi Skerfving tycker att det ofta tas alldeles för lite hänsyn till barnens bästa när det gäller umgängesregler med en psykiskt sjuk, eller missbrukande, förälder. Både föräldrar och tingsrätter som dömer i vårdnadstvister borde tänka mer på barnen, tycker hon.

– I vissa fall uppmuntras barnen till umgänge som faktiskt inte är bra för dem. Det finns ju en föreställning i vårt land att alla föräldrar är bra föräldrar. Man SKA umgås, oavsett hur det ser ut hos den andra föräldern, oavsett om ens förälder har förmåga att ta hand om en, när man ska dit!

Hon tycker att det är viktigt att barn ska upprätthålla sina relationer, men inte till vilket pris som helst.
– De kan väl ha sin pappa ändå, utan att behöva åka dit och vara ensam med honom!

Hon tänker bland annat på en av de yngre tjejer som hon intervjuat. Hon berättade hur det var hos pappa, som både hade alkoholproblem och psykiska problem: "Ja, då ligger han i sängen och säger 'ta 100 kronor och gå ner på McDonalds om du är hungrig' ".
– Om man dricker, då kan man inte ta hand om barn, säger Annemi. Och den andre föräldern väljer att inte leva ihop med den som dricker, eftersom det är jobbigt, men barnen ska fortsätta leva ihop med den personen...!

Barnen blir rädda

Barn som är ensamma hos en förälder som är psykiskt sjuk blir också ofta oroliga och rädda. De har svårt att förstå vad föräldern säger, eller att avgöra vad som är sant och inte sant, berättar Annemi. Och om en förälder får en psykos kan barnen till och med bli rädda för att föräldern ska döda dem, när hon eller han mår som sämst.

– Men framför allt, det som är svårast för barnen, det är när det inte finns andra vuxna med som kan hjälpa dem att hantera de här situationerna, säger Annemi Skerfving.

För henne är lösningen enkel: Samhället måste stötta den andre föräldern i att ta huvudansvaret för barnen.
– Och det kan ju vara kontroversiellt*, till exempel i domstolarna, eftersom den rådande uppfattningen är att alla barn ska ha umgänge med båda föräldrarna, menar Annemi och fortsätter:

– Men jag undrar: Hur ska barnen behöva ha det när de "har umgänge"? Jag tycker att det mer liknar umgängesplikt, än umgängesrätt, för barnen. Att de ska åka till den andre föräldern bara för att han eller hon inte ska bli ledsen!

Det är de yngsta barnen som får de största svårigheterna kring det här. Ju äldre barnen blir desto mer klarar de sig själva, rent praktiskt.
– Men hos äldre växer istället ansvarskänslan och oron, till exempel för att föräldern ska ta sitt liv. Det är jättemånga barn som är oroliga för det. Och det gäller ju även tonåringarna.

*BUP = Barn- och ungdomspsykiatriska mottagning (finns på många orter i Sverige)
* kontroversiellt = något omtvistat, något man är oenig omkring

Text och foto: Pia Mattzon