Att vara närstående

Oro och rädsla

Alla närstående, men speciellt de som är unga, bär oftast på en oro för den som är sjuk – en oro som man sällan kan dela med någon: Hur länge ska mamma/pappa orka med sin depression? Tänk om han eller hon inte orkar gå till jobbet idag heller – hur ska det gå då?

Förmodligen är oron större bland dem som är barn till någon som är sjuk, eftersom det handlar om ens förälder och någon man faktiskt är beroende av. Men en kompis som mår dåligt kan också påverka starkt – till exempel en kompis som skär sig, inte äter eller förändras väldigt mycket.

En del är också rädda – för förälderns konstiga tankar eller våldsamhet, eller att han eller hon gör av med familjens pengar under en mani.

Svårt med olika roller

Unga som är närstående till personer med psykisk ohälsa får ta på sig många olika roller och är ofta beredda på att något svårt eller jobbigt ska hända.

Ibland måste man vara den som styr upp och ordnar till saker, ibland gäller det att lyssna och finnas till hands, och ibland ska man vara den som mäklar fred i familjen. Detta kan många gånger vara enormt frustrerande och det väcker ilska – en ilska man ofta får bära ensam, eftersom situationen kan bli ännu värre om man uttrycker den.

Allt det här leder till att det är svårt att få energi över till sitt eget liv, man kan bli uppbunden både känslomässigt och rent praktiskt genom att man får sköta mycket av vardagslivets plikter hemma. Skolarbete och kompisliv kan bli lidande.