Frågor och svar

Här kan du läsa fågor som vi har fått in till Livlinan och svaren på dessa. 

Just nu har vi ett stängt vår frågelåda.

Här kan du få tips på andra organisationer, telefon- och chattfunktioner som går att kontakta istället: Hjälp och stöd 


 

 

Svar

Min bror är deprimerad. Hur gör man som anhörig?

Min bror är deprimerad. Jag upplever det som om han blir sämre och sämre. Han pratar ibland om att ta sitt eget liv och han har dessutom blivit aggressiv mot oss runt omkring ibland (han har kontakt med psykvården). Jag älskar min bror väldigt mycket och förstår att han inte kan välja sitt tillstånd just nu. Men allt det här tar väldigt hårt på hela vår familj. Jag förstår 2 saker: det är alltid bättre att hjälpa någon för mycket än för lite i sånna här situationer, vi i familjen måste verkligen visa att vi finns där för honom nu. Men jag vet också att det är viktigt att skilja min hälsa ifrån hans. Jag vet bara inte hur jag ska få balans i allt det här. Just nu händer det väldigt roliga saker i mitt och min sambos liv, som vi har längtat efter länge - men jag har svårt att glädjas åt det. Jag är hela tiden tung och nere av mina tankar på min bror. Min sambo är väldigt glad över våra kommande projekt och det borde jag med vara. Istället resulterar det i att jag kan bli sur och arg på min sambo över små saker. Jag tycker att det är skönt att gå till jobbet för där hinner jag inte tänka på min bror, (det låter ju hemskt) men så fort han har ringt eller skickat sms till mig när jag är där så blir jag så ledsen så jag har svårt att sköta mitt jobb bra. Jag är en väldigt social människa och tycker om att hitta på saker med vänner. Men Jag har väldig dåligt samvete när jag gör roliga saker tillsammans med mina vänner. Jag vet ju att min bror sitter hemma och känner sig väldigt ensam. Han ringer mig ofta och jag är väldigt kluven till att svara när jag är med vänner. Svarar jag inte så har jag svårt slappna av för jag har så dåligt samvete. Men dom gånger jag väl svarar så är han ofta väldigt ledsen och jag behöver avbryta den aktivitet som vi gör för att gå undan och lyssna på honom - vilket ofta tar tid och då blir jag ledsen resten av kvällen. Han depression har bidragit till att jag nästan känner mg deprimerad själv (iallafall väldigt nere och har svårt att ha kul). Jag tänker ofta att det är hans depression och att jag ändå inte blir ett bra stöd om jag dras ner i den också, men det är lättare att tänka än att göra. På samma sätt har det här påverkat hela vår familj (vissa till och med mer). Han vill knappt träffa sina 2 barn längre - alltså har det här spridit sig som ringar på vattnet och många runt honom är påverkade. Om det här är relativt kortvarigt så är det ju okej.. Såklart att vi kan ge av vår tid och energi till honom för att han ska må bättre och välja att finnas kvar med oss... Men om det här skulle vara långvarigt, hur gör man då som anhörig? Man måste ju fortsätta leva och vara lycklig i sitt liv? Hur hittar man balansen? Vi lever i en liten stad uppåt i landet och jag har svårt att tro att det finns några "anhörig-grupper" eller liknande här...

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Du befinner dig just nu och säkert sedan en tid tillbaka i en mycket påfrestande situation. Uppfattar det som om din brors tillstånd och situation försämrats och att detta påverkar dig och de personer som finns runt honom. Som anhörig kan uppleva sig otillräcklig, nedstämd, uppgiven samt att ha dåligt samvete när man gör något kul med sina vänner är vanligt. Alla påverkas vi av varandras psykiska tillstånd och känslor. I ditt mail till oss beskriver du tydligt en spänning mellan att finnas där för din bror och att skilja på ditt och din brors tillstånd.

Du skriver att din bror har kontakt med psykiatrin. Hur ser denna kontakt ut?

Har din bror berättat om denna kontakt? Vilken typ av behandling han får?
Hur ser behandlingsplan och mål för behandlingen ut?

Om din bror inte har berättat så mycket om sin kontakt och planeringen med psykiatrin, så be honom berätta om den. Han kanske inte vill belasta er som anhöriga med detta. Var då tydlig med att det är du som avgör om detta är en belastning eller inte.

Är du eller någon annan anhörig involverad i kontakten och planeringen? Om inte så erbjud dig att gå med och ställ dig tillförfogande som en resurs i denna planering.

Din bror träffar dig och andra anhöriga mer än var han träffar sin kontakt i psykiatrin.

Ni är väldigt betydelsefulla för honom men också för den kontakt som er bror har.
Det är ni som kan se tecken på en försämringsepisod och vara stödjande i den. Ni kan vara med i de aktiviteter som er bror så småningom behöver komma igång med.

Genom att vara insatt i hur behandling och planering ser ut blir det förhoppningsvis lättare att se vad din roll/uppgift kan vara. Samt vad andra anhörigas uppgifter kan vara.
Någon kan vara den som lyssnar på honom när han mår dåligt, någon kan kanske kan vara ett stöd för honom så att han kan träffa sina barn osv.

 När man lider av en depression så har man oftast större behov än att bara behöva tala med någon när man mår dåligt. Det kan finnas mycket i ens vardag som man inte orkar med. I detta behöver man oftast stöd från anhöriga eller närstående. Ibland kan man även behöva stöd från kommunen i ex. boendet.

 Man kan som anhörig till någon som har kontakt på en mottagning inom psykiatrin, be om ett anhörigsamtal.

Oftast är det en kurator eller annan person som har ansvar för anhörigstödet.
Där har man möjlighet att tala om sin situation som anhörig. De tankar som du har om ditt mående och dina tankar om att hitta en balans i ditt liv med din sambo. Denna person kan hjälpa dig vidare om du själv skulle behöva någon behandling för ditt mående.

   

 Hoppas att detta svar kan vara till någon hjälp för dig. Har du fler frågor så tveka inte att kontakta oss på Livlinan igen.

 

Allt gott! 

Stefan Malmström

Lärare & Case manager
 

Tror jag har en depression. Vad kan jag göra?

Tror själv att jag har en depression sedan fyra år tillbaka (I dag får man tydligen ställa sin egen diagnos!!!!) Har varit i kontakt med vårdcentralen flera gånger, vad göra? Jag mår inte bra!!
Hej!

Tack för din fråga till livlinan. Det låter som att du har det tufft och har haft det för en längre tid. Jag förstår det som att du mår dåligt, att du själv funderar på att du har en depression och att du inte fått adekvat hjälp på din vårdcentral. Först vill jag säga att jag tycker det är starkt att du kämpar på och att det är mycket viktigt att du inte ger upp. Om en lider av psykisk ohälsa är det lika viktigt att få den behandlad som ett brutet ben. En ska inte gå med en obehandlad depression precis som man inte ska gå på ett ben som är brutet utan att få det gipsat etc. 
 
Du nämner inte något om hur din depression visar sig, alltså vilka symtom du har och hur dessa påverkar dig i din tillvaro. Var det något speciellt som hände för fyra år sedan? Även om en idag kan hitta en mängd information om olika tillstånd på nätet bör en i samråd med psykolog, sjuksköterska eller läkare tillsammans försöka få en bild av vilka symtom en har, hur de påverkar en och uppkomsten till dem. Vad det gäller depression finns det flera typer av depression och det kan vara svårt att själv veta vilken typ en har. På en vårdcentral ska du också i samråd med utbildad personal kunna diskutera vilken typ av behandling som behövs för att just du utifrån dina behov ska komma till bukt med dina besvär.

Du har rätt att söka primärvård var som helst i Sverige och får du inte gehör på den vårdcentral du sökt är min åsikt att du bör söka dig till en annan. Du kan lista dig på vilken vårdcentral du vill (d.v.s. om du är över 18 år) och även om du är listad på en vårdcentral har du rätt att söka dig till en annan som du inte är listad på. Min tolkning av din fråga är att du inte fått gehör för ditt dåliga mående och tyvärr kan det ta tid innan en får rätt hjälp. På nedanstående hemsidor kan du hitta mer information som skulle kunna vara till hjälp för dig medan du fortsätter söka. Där hittar du beskrivningar av olika depressioner. Du kan också läsa om vad du kan göra just nu för att inte må sämre, det rör sig kortfattat om att bibehålla sina sociala kontakter, sova tillräckligt, äta hälsosam mat, vistas utomhus och att motionera. Hoppas att detta svar kan vara till hjälp för dig. Har du fler frågor så får du gärna vända dig till oss på Livlinan igen.
  

Vårdguiden: www.1177.se 

 

På Psykologiguiden.se finns också en svarsbank med frågor och svar där du kan hitta mer information om depression. 

 

 Varma hälsningar, 

Alexandra Dahlqvist
PTP-Psykolog


 

Mamma har misshandlat mig psykiskt. Hur ska jag sluta bry mig vad hon tycker?

Jag hatar min mamma. Hon har misshandlat mig psykiskt sen jag var barn. Hon har kränkt mig hela tiden. Jag har gjort allt för att få henne att älska mig. Det syns inte att hon e elak inför folk för hon bär mask hon e hur trevlig och snäll som helst men i verkligheten e hon inte. När hon kommer hem visa hon sitt verkliga jag. Allt började med när jag var tio år hennes man försökte våldta mig. När jag låg och sov brukar han smitta ut från deras sovrum och komma till mitt rum utan att jag visste om. En natt hörde jag en röst i mitt rum och vaknade vid 3 på natten och såg att mamma sitta fåtöljen mitt emot. Jag tände mitt vägglampa för att se vad d va. Hon tittar ner vid min säng och säger "är det här du brukar gå till varje natt, jag har alltid undrat var du tar vägen " Jag tittar på mamma och frågade vad är det? vem pratar du med? Jag hade ingen aning om vad hon pratade om. Hon sa till mig" titta ner vem som ligger under/vid din säng. Och jag vågade inte titta ner för jag blev rädd men sedan fattade jag mod och sneglade snabbt. Där låg hennes man naken under min säng med en ficklampa som var tänd i sin hand. När jag såg detta svimmade jag. Dagen efter frågade jag mamma vad som har hänt. Hon var jätte arg och sa att när hon frågade honom vad det hela handlar om, han sa att han var kär i mig och vill se mig naken. Jag blev illa till mods och ville dö. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan för jag var förvirrad och rädd för honom. När jag kom hem från skolan kunde jag inte vara hemma själv, när jag såg han e ensam hemma så valde jag stanna ute tills mina yngre bröder kom hem. Kunde aldrig vara ensam med honom och jag började hat män. Min relation med min mamma blev fruktansvärd dåligt. Samma vecka när jag kom hem från skolan bad hon mig att ta av mig alla kläderna, jag frågade varför? Hon sa att han vill se dig naken och han skulle få det. Jag vägrade och grät, jag som trodde att hon var på min sida jag blev helt chockad av det hela och vägrade. Hon sa om han såg dig naken så skulle han låta bli dig. Hon tvingade mig naken hade vägrade att vara naken hade trosan på, jag blundade och höll för mina bröst och stod på långt avstånd inför honom medan hon dirigerade mig att snurra runt så att han kan se en god titt på mig. Jag grät under tiden som samtidigt en del av mig dog inombords. Jag blev äcklad och hatade mig själv. Jag kan inte förklara känslan. Det känns som nånting togs ifrån mig. Jag sprang direkt ner för trappan till mitt rum, och hon sa är du nöjd nu? Sen dess hatade jag henne mer än honom, hon sålde mig till honom. Min egen mamma som skulle beskydda mig, kallade mig 10-åringen för hora, du kommer aldrig bli nått du kommer att stå på gatan och prostituera dig, du har förstört mitt liv att allting var mitt fel. Jag fick helt plötsligt all skuld och jag fick inte säga vad som har hänt till nån för då skulle hon skicka mig hem där jag kommer ifrån och lämna dig på gatan och bli en prostituerad. Jag var livrädd för henne. Jag visste inte vad jag skulle göra jag grät varje dag och mådde dåligt. Hon hatade mig verkligen. hon säger att jag vill inte ha dig som barn försvinn från mitt liv, jag ångrar att jag fött er, ni har förstört mitt liv. Jag och mina syskon fick äta upp skit istället för honom. Vi var bara barnet och vi trodde på allt hon sa att det e våra fel att hon misslyckat i hennes liv. Hon har verkligen misshandlat oss psykisk. Vi blev frihetsberövad av henne, det värsta är att hon kan lura vem som helst med hennes övertrevlighet och snällhet men i verkligheten e hon en monster (psykopat) det e hennes sätt att manipulera, detta såg jag inte förrän nu, att det var hennes taktisk sätt att lura folk. Jag barnet var livrädd för henne och gjorde allt för att få henne glad, jag blev husets slav. Jag städade hela villan, tog hand om disken tvättade kläderna o.s.v. jag blev som tioåring en (piga) istället för att vara barn. Alla mina jämnåriga var ute och lekte förutom jag. Om jag inte fixade allas disk medan alla satt och tittade på tv så skulle jag bli straffad oftast var en psykisk att jag ska skickas tillbaka till hemlandet där jag kommer att bli gatubarn eller sos barn. jag var full av rädsla hela tiden, gång på gång sa hon att hon hatar oss, Vi fick aldrig kärlek från henne. När vi kallade henne för mamma hon sa "kalla inte mig för mamma, jag är inte eran mamma" Jag hatar er försvinn från mitt liv. Jag ångrar att jag hämtade er hit. Jag kände aldrig mig trygg hemma det var som att komma till "ONDSKANS HUS" Hon valde min styvfar(mannen) över mig kort där till vände hon mina bröder mot mig. Och de var elaka mot mig och hon njöt av att se mig misshandlad och ledsen. Det blev De mot mig istället. Jag förstod inte varför hon blev elak mot mig istället mot hon om. Hon blev helt besatt av han men han bryr sig inte om henne han jagar fortfarande efter sitt ex och andra kvinnor därför förbjuder hon våra kompisar att komma hem till oss och hon bjuder aldrig umgås med sina kvinnliga kompisar för hon är misstänksam mot dem. Hon hatar verkligen mig så fort mot min vilja sitter tillsammans i vardags rummet då börjar hon titta snett på mig, jag kände mig aldrig hemma där. Men jag ville så gärna få tillbaka min mammas kärlek men utan resultat. Hon kramade aldrig oss eller ens sagt "Jag älskar er". När jag blev mobbad i skolan sa hon att det var rätt åt dig. Det är bra. Hon är verkligen helt funtad den här människan nu när jag ser det. Hur som helst jag längtade tills jag blev 18 år så att jag kan lämna "The HOUSE OF PAIN" och Ondskan själv. Direkt efter händelsen fick hon barn och jag hatade henne ännu mer för hon övergav mig/oss. Hon fick göra allt fick allt förutom oss. Hon sa att det här är mitt barn hon får göra som hon vill etc. Barnet var som en trofé för henne men hennes pappa brydde sig inte om henne han med flit tappar henne från handen jag tror att han har försökt att bli av med bebisen på nått sätt. det var bråk om det hela tiden. men han gör det gång på gång. han har varit passivt aggressiv hela tiden. Hon hotade med att skilja sig och han säger ok om du vill, men hon gör inte ändå. Han blev också misstänkt på systern men mamma har valt att behålla honom. Historian av en ond och besatt mamma fortsätter hon började att efterlikna mig. Hon kallade sig för mitt namn klä sig, prata, se ut, säger det skolan jag går på att hon går där hon började att förfölja mig samtidigt att vända alla omkring mig mot mig och smutskasta mig. Jag ignorerade ganska länge för jag trodde inte att hon var på allvar eller jag blev helt borta själv. Allt var förvirrande att min egen mamma kan göra så för jag trodde att hon kommer att förändra sig om jag är jätte snäll mot henne men jag insåg inte att hon var psykopat på riktigt när jag in såg vilket jag inte kan säga nu här. Hon har försökt att mörda mig genom att förgifta mig. Jag tappade förståndet för ett par år. Jag har vittnen till händelsen. Tack och lov jag har fått tillbaka det jag har förlorat. Men hon vet inte om att jag och andra vet om det hon har gjort. Jag våga inte polisanmäla henne för jag vill inte förlora henne. Kan ni fatta att jag säger det? Även när jag skriver detta blir jag helt rädd för " tänk om hon får reda på det här att hon kommer att känna igen historien. Hon kommer ju att göra elaka saker mot mig. Jag är vettskrämd av henne. Det är som satan närvara sig en. Jag har inte pratat om det här med nån fram tills nu. det är en hemlighet jag har burit hela mitt liv. Hon är en plogoande i mitt liv. Jag vet att våra förhållande kommer aldrig bli bra jag har väntat hoppats på att hon ska bli en mamma, men utan resultat. Det har varit min dröm att ha en mamma. Hon ska ständigt tävla med mig se ut som mig och sprider lögn om mig. Hon vill verkligen skada mig till döds. Allt detta på grund utav vad hennes man har gjort. Jag har varit passiv och accepterat allt skit och tog skulden på mig fast det inte var mitt fel. Men nu har jag fått nog. Allt jag velat e att ha en normal mamma. Jag kanske ska inse och släppa taget om henne, tanken gör mig ont men det kanske e det som måste ske. Min känsla är mellan kärlek och hat. Jag vet inte vad jag ska göra jag har försökt ta upp prata med henne men, då blir hon som en häxa helt ifrån sig vill inte prata om det försvinn från mitt liv jag vill inte ha er i min närhet osv. Man vågar inte andas inför henne då blir hon vild. Jag vill klippa bandet med henne men jag vet inte hur för nu vill jag gå vidare skaffa min familj men jag vill inte ha henne i mitt liv för hon kommer inte att ge sig förrän hon förstör mitt liv. Hon e bra på att manipulera och nässla in i folks liv med hennes falska identitet. Hon e mästare på att ljuga och manipulera folk. Hon har berövat mitt liv nu vill jag inte ha henne i mitt liv. Hon är "Djävulen själv". Jag känner att hon har blivit min ärkefiende hon får inte frid förrän hon har förgjort mig. Det är helt sjukt. Hjääääääääääälpppp!!!!! Jag måste säga att det känns skönt, lättare att få ut det jag har i mitt hjärta. Det har gått så långt att jag började att få ont i hjärtat, för det var mycket jag fick bära på mig som barn och nu vuxen. Om jag sa nått så skulle min familj skada därför teg jag. Jag valde att göra mig illa istället att nån blir smärtade av mina problem. Jag valde att hålla tyst. Hon sa till och med om jag gick till en psykolog så spärrar de in dig för att de tror att du e galen. Där för höll jag allt för mig själv. Jag har levt i ständigt rädsla och hopplöshet. Det känns som att hon bor i min skalle. Jag levde för att tillfredsställa henne. Jag dög aldrig jag är nu färdig med min utbildning i universitetet, men känner ändå aldrig nöjd. Det är nånting som fattas i mitt liv. Hon har lämnat ett stort håll i mitt hjärta. Jag är trött på att göra allt för att bli bekräftad av henne jag vill bli hennes barn genom att göra mig duktig i skolan, Känner mig misslyckad oavsett vad? Hon kan jag sluta att jaga bekräftelse av henne. Jag är trött på det här jag duger ändå inte oavsett hur hårt jag arbetar. Hjälp mig att sluta bry mig om vad hon tycker.... Tack på för hand.

Hej och tack för ditt brev till Livlinan!

Det du berättar om ditt liv från ca 10 års ålder och fram till idag är en oerhört sorglig beskrivning av en uppväxt tillsammans med en mamma som inte fungerat i sin roll som mamma . I din berättelse och upplevelse kan man se en mamma som på olika sätt inte förmått ge sitt/sina barn det de behövt av grundläggande behov som skapar en god självbild och självkänsla.

Oavsett vilken förklaring man kan se som orsakat din mammas psykiska hälsotillstånd och hanterande av dig så vill jag rikta fokus på hur du mår nu och skall kunna hantera din livssituation idag. De trauman och uppväxtförhållande vi bär med oss påverkar oss naturligtvis in i vuxen ålder och ligger som en grund för hur vi förmår leva våra vuxna liv. Men det hoppfulla är att vi som människor ändå bär på förmågan att läka och genomgå förändring. Det som är viktigt för detta är att vi ges rätt förutsättningar. När man har den historia du har så anser jag att man också behöver konkret och gärna professionell hjälp för komma vidare. Det du varit med om och utsatts för är svårt och gör det besvärligt att hitta det goda i sig själv. När man är 10 år står man dessutom inför den största förändringsprocessen i livet både fysiologiskt och psykologiskt. Puberteten, som den kroppsliga utvecklingsfasen heter i tonåren, och adolescensen, som den psykologiska utvecklingen kallas, hänger ihop och påverkas dessutom av det sociala sammanhang man lever i. Det är en period som behöver stabilt trygga förhållande runt den unge för att man skall kunna skapa en god och trygg vuxen identitet. Men om den perioden blir som den blivit för dig bär man med sig många sår och traumatiserande upplevelser som gör det svårt att hitta en god känsla för sig själv som vuxen.

Det jag tänker att du behöver är någon att prata med om både det du upplevt, det du bär med dig, men också om de resurser du har och det som kan hjälpa dig att förändra din bild och känsla av dig själv. Vi kan inte sudda ut vår historia och även om du kan ta avstånd ifrån din mamma och inte träffa henne så bär du dina minnen och upplevelser inom dig. Och precis som du säger så är det svårt att göra sig av med de känslor och tankar som dina upplevelser skapat inom dig. Men att tillsammans med någon, dels få bearbeta de jobbiga genom att prata om det och samtidigt också få hjälp att se hur du skall kunna hantera livet nu är viktigt. Oavsett vad vi bär på i upplevelser, tankar och känslor så är det grundläggande arbetet att hitta en framkomlig väg vidare i livet och en meningsfull tillvaro som ger livslust. I ditt fall att få hjälp att hitta livslusten och meningsfullheten för livet igen. Jag kan inte tänka mig att du inte skulle få någon form av samtalshjälp om du vände dig till en vårdcentral. Tyvärr kan ibland primärvården vara begränsad vad gäller resurser och utrymme, men du bör börja där om du är vuxen. En ungdomsmottagning kan också vara en möjlighet beroende på hur gammal du är. Det finns också privata psykoterapeuter och psykologer, men då får man betala själv vilket kan bli kostsamt. Psykiatrin tänker jag utifrån din berättelse inte kommer att ta emot dig och jag tror också att det är viktigt att du inte ser dig själv som psykiskt sjuk utan en  begriplig frisk människa som bär på erfarenheter vilka gör det svårt att hantera livet. Relationer till andra är ofta det som kan skapa psykisk ohälsa hos oss människor men det är också i relation med andra som vi kan hjälpas åt att läka de sår vi har. Om du vill får du gärna höra av dig till oss på livlinan igen med dina tankar och frågor.

Vi hoppas att du får den hjälp du verkligen behöver och förtjänar.

 

Med önskan om hopp och hjälp för en fortsatt väg i livet.

 

Livlinan genom Gunnar Böhm leg. Psykoterapeut.

 

 

Vår dotter styr våra liv. Vad kan jag göra åt saken?

Min 15-åriga dotter styr mitt och min mans liv och han är styvpappa. Vad kan jag säga och göra åt saken?

Hej och tack för din fråga tll Livlinan!

Som mamma till en 15 årig flicka undrar du vad du ska göra och säga till dottern då du anser att hon styr ditt och din makes liv.

Jag upplever denna frågeställning på följande sätt – du har lämnat över ett mandat till din 15 åriga dotter att styra och ställa med dig. Hur kommer det sig att det blivit så? Som förälder behöver du fundera i ett par vändor – ”när började jag att tänka så om dottern och vad har jag försökt göra för att finna en förändring?”

En 15-årig ungdom är mitt i sin frigörelseprocess från föräldern och behöver ständigt pröva gränserna. I detta innefattas att stundtals vara följsam och stundtals mycket ifrågasättande. Din uppgift som förälder prövas och ifrågasättas. Detta är sannolikt mycket krävande ibland. I dessa lägen blir din uppgift att finnas kvar i en talbar relation med ungdomen.

Om du i dessa lägen börjar tro och agera så att det är ungdomen som ska styra över dig så kan utvecklingen bli att ungdomen förleds att uppfatta att det är dennes uppgift att bestämma över föräldrarna. Föräldrarnas uppgift är att faktiskt uthärda ungdomens ifrågasättande och veta att det är du som har ett större maktmandat än ungdomen. Det är troligen så att det är bara föräldrarna man kan pröva sitt ifrågasättande på – det är mycket svårare med en lärare exempelvis. Min erfarenhet är att ungdomar som ifrågasätter föräldrarna har en erfarenhet att föräldrar finns kvar – trots ständiga bråk och ifrågasättande.

Återta ditt mandat som förälder och se hur kommunikationen blir.  Det kan bli en viktig läroprocess när du förstår att prövandet är till för att förstärka frigörelseprocessen och relationen mellan dig och dottern kan öka i tillit och stabilitet.

Zelma Fors

Leg.psykolog, leg.psykoterapeut

Min kompis gick bort för ett par timmar sen. Var kan man ventilera detta?

Min kompis gick bort för ett par timmar sedan! Vart kan man ventilera detta även om det är helg? Jag orkar inte prata i telefon utan vill gärna skriva av mig på någon sida och få gehör! Är 48 år.

Hej!

Vad sorligt att höra om din vän. Hoppas att du finner tröst i att få ventilera med någon.

Av dina rader framgår det inte hur din vän gick bort så vi ger här tre olika alternativ så får du själv avgöra vad som passar dig.

SPES (Suicidprevention och Efterlevandes Stöd) är en organisation som ger stöd till personer som mist någon närstående genom självmord. Om du vill kontaka dem finns det mer information på deras hemsida: www.spes.se. Förutom telefonjour har de forum på Facebook där du kan skriva och få gehör.

SOS-brevlådan - Kyrkans Jourtjänst. Här kan du skriva in och få svar inom 72 timmar. Läs mer

Jourhavande präst - förutom att ringa till jourhavande präst via 112 kan du chatta via: http://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

 

Ta hand om dig!

 

Många varma hälsningar från oss på Livlinan

Min dotter sover dåligt. Hur går jag vidare?

Min dotter är 14 månader och har sedan födseln sovit dåligt. allt från 30 min - absolut högst 3 timmar i sträck. Hon nattammas och får hon bröstet somnar hon oftast om men om inte panik/gallskriker/hyperventilerar/nästan spyr/ej kontaktbar i timmar och somnar genom att kippa efter luft. Vrider o vänder sig och sover oroligt. Försökt sluta nattammas och höll på med de jag just beskrev ca 1 vecka men för mig är de inte hållbart kan ta hon skriker men de där skriket ser ut att traumatisera henne. Just nu har hon i två veckor vaknat varje halvtimme och jag är helt slut Jag orkar verkligen inte mer o tanken på att ta tag i att sluta natt amma suck är så kluven känns som jag inte känner mitt barn på natten vet seriöst inte alls vad de är med henne eller vad hon vill. Hur går man vidare? Vad kan de bero på? På dagen sover hon 1 gång ca 30 min-högst 1 timme /ledsen o uppgiven mamma

Hej och tack för att du skriver till oss på Livlinan!

Din situation låter väldigt påfrestande och det är jättebra att du ber om hjälp. Sömnen påverkar vår hälsa otroligt mycket och det  viktigt att ta på allvar.  Du skriver att du inte orkar mer och att du är uppgiven så det är viktigt att du får stöd för att orka! 

För den typen av frågor som du ställer får vi hänvisa vidare och ett första steg är att du ringer Vårdguiden på 1177 och frågar om var det finns hjälp just där du bor. Din Vårdcentral, BVC-mottagning ska också kunna hjälpa dig med den här typen av problem som är väldigt vanliga bland ammande mammor. 

Ta hand om dig!

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Har han fått lätt psykos? Jag vill verkligen hjälpa men ingen aning hur!

Hej! Jag är 21 år gammal och har hyfsat nyligen inlett en relation med en kille(som är lika gammal som jag). Allt är helt fantastiskt, vi är nykära och hur lyckliga som helst. Älskar honom jättemycket och vi umgås i princip dygnet runt. De senaste dagarna har jag märkt att det är något som har tyngt honom, men när jag frågat hur han mår så har han bara sagt "bra". Igår skulle vi gå ut, men satte oss i en park för att röka en spliff innan vi drog till klubben. Han verkade nedstämd, och sa att han hade något att berätta men inte riktigt vågade. Jag sa att "jag tror det är bra om du pratar med nån om du mår dåligt över nåt, men det måste ju inte vara jag om det finns nån annan som du känner dig mer bekväm med att prata med", men han sa att han inte kände sig bekvämare med nån annan än jag. Tillslut berättade han att han brukar höra röster i huvudet, och att de brukar säga åt honom att han borde dö, att han borde skjuta sig själv. Jag visste absolut inte vad jag skulle säga eller göra, försökte säga åt honom att jag älskar honom, att ingen vill att han ska dö på riktigt. Jag frågade varför han trodde att han hörde rösterna, han sa att han inte visste. Jag försökte trösta och säga att de flesta nog har sådana tankar, och han blev då lite defensiv och sa att det inte är tankar, det är inte han som tänker, det är en röst. Han har lite tics, och de har förändrats från lite grejer med luggen typ och blivit mer som muskelryckningar i ansiktet, typ som ett väldigt plötsligt, snabbt, nästan smärtfyllt leende. Fattar det som att det är kopplat till rösterna till viss del. Just nu går allt väldigt bra för honom, han har precis fått jobb, hittat en lägenhet, blivit ihop med mig, har många bra vänner osv, så han verkar själv förvånad och typ irriterad över att det är såhär. Jag har själv haft problem med psykisk ohälsa, fast bara ångest och depression, och han har hjälpt mig när jag hade en ångestattack en gång, så jag vill verkligen, verkligen hjälpa honom med det här, men har ingen aning om hur! Har aldrig känt nån som hör röster och har själv bara gjort det en gång när jag hade tagit hallucinogent(men det var inte elaka röster, utan mina vänners röster, liksom) så har ingen erfarenhet riktigt. Efter att ha googlat lite så tänker jag att han har fått en lätt psykos eller är schizofren. Tror inte att han har berättat för nån annan än mig. Jag är så rädd.

Hej!

Först vill jag säga att jag blev väldigt berörd av ditt meddelande. Jag hör din kärlek till din pojkvän och din oro. Jag tycker att du är modig och jag tycker att det låter som att du hade ett jättefint sätt mot honom när ni satt i parken. Det låter som att du i ert samtal förmedlade både tröst och kärlek. Du skriver att du verkligen vill hjälpa honom i det här och att du är rädd. Det låter väldigt tungt. Jag tänker att det kan vara bra för dig också att få stöd i den här situationen och det är jättebra att du skrivit hit till  Livlinan. Jag hoppas att du rår om dig själv och om du vill prata med någon skulle du exempelvis kunna ringa till Nationella hjälplinjen.

Jag kan inte bedöma om det handlar om en psykos eller schizofreni men jag tänker att du gör helt rätt som ser allvaret i situationen. Det vore bra om din pojkvän kommer i kontakt med vården så snart som möjligt. Då kan han få en professionell bedömning av rösthallucinationerna och erbjudas behandling och eventuellt medicin. Han ska inte behöva känna sig nedstämd och rädd. Det finns bra hjälp att få. Behandling är också frivilligt, så att ta kontakt med vården innebär inte att han inte själv har möjlighet att välja hur han vill fortsätta efter bedömningssamtalet. Han var också modig som berättade om rösterna för dig och ni båda har rätt att få stöd i det här. 

Det finns lite olika sätt att gå tillväga för att komma i kontakt med professionell hjälp. Ett sätt är att besöka en vårdcentral, där kan en psykolog eller en läkare göra en första bedömning och se till att man får den vård och stöd man behöver. Ett annat sätt är att kontakta psykiatrin direkt, då kan man ringa eller gå till en psykiatrisk akutmottagning. Ett tredje sätt är att kontakta ungdomsmottagningen, där arbetar både läkare och psykologer.

Du skrev att han blev lite defensiv under ert samtal och som jag förstod det var han orolig inför att berätta om rösterna för dig. Om det känns okej för dig och för honom skulle ni kanske tillsammans kunna ta kontakt med vården? Eller om du känner att det är en bra idé skulle du kanske kunna erbjuda dig att följa med till vårdcentralen, ungdomsmottagningen eller psykiatriska akutmottagningen. Jag förstår det som att det är tungt både för honom och för dig att bära det här själva. Jag tror att det vore bra att involvera andra och jag rekommenderar att ta hjälp av professionella inom vården.

Jag kan som sagt inte göra någon bedömning men jag tänkte på att du skrev att ni rökte en spliff. Cannabis kan framkalla och förvärra psykiatriska sjukdomar som schizofreni och psykos. Jag tänker att din pojkvän borde undvika droger, eftersom det kan orsaka och förstärka rösterna. Sambandet mellan cannabis och hallucinationer är också någonting som ni kan få mer information om på exempelvis ungdomsmottagningen eller vårdcentralen.

Här är några telefonnummer och hemsidor med information om stödinsatser:

Om du har fler frågor vad det finns för olika alternativ där du och han bor kan du alltid ringa till vårdguiden på tel: 1177, de kan ge råd och information. Deras hemsida är www.1177.se

Ungdomsmottagningen på nätet: www.umo.se

För att få hjälp och stöd som anhörig kan du kontakta Nationella hjälplinjen på tel: 020-220060.

 

Hoppas att det här svaret var till hjälp för dig. Har du fler frågor så får du gärna vända dig till oss på Livlinan igen.

Ta hand om dig!

 

Varma hälsningar från Livlinan,

Ida Widlund, psykologstudent

Jag kan inte prata med någon om mina problem. Snälla hjälp!

Jag är en 16 årig tjej. Skär mina armar och ben när jag ska få ut mina känslor, har självmordstankar på morgonen när jag vaknar, när jag åker tåget till skolan, när jag sitter på lektionerna, när jag kommer hem, när jag ska gå och lägga mig, inprincip hela tiden tänker jag på att jag inte vill leva. Jag är värdelös på att prata om mina problem, för jag känner att jag inte har några känslor kvar. Jag går runt varje dag och känner mig rädd och ledsen. Rädd för jag hela tiden tänker "här kan jag ta livet av mig", "FAN att jag inte hade mitt rakblad just nu", allt som förstör mig tänker jag på näst in till hela tiden, varje dag. Jag mår verkligen inte bra och jag behöver hjälp. Jag kan inte prata med någon om mina problem längre. Jag vill få riktig hjälp, för jag orkar inte gå runt och tänka på att mitt liv kan ta slut när som helst, att jag ska skära för djupt, jag vill inte ha mina tvångstankar, jag vill inte känna ångest en varje dag, jag vill inte känna mig värdelös, jag vill bara få hjälp! Jag vet inte hur, och jag vet inte vart. Snälla hjälp mig.

Hej!

Tack för att du vänt dig till oss på Livlinan med all din smärta och ditt lidande. Det är gott att du ber om hjälp då det ändå är ett tecken om att det mitt i allt ditt lidande och tankar om att inte vilja leva också finns en längtan att leva vidare. En längtan efter att hitta en annan utväg än att ta ditt eget liv. Det låter som om du varit och är väldigt ensam med dina tankar och känslor. Vi människor föds helt hjälplösa och totalt beroende av att andra tar hand om oss, ger oss trygghet och en god självkänsla, självbild själförtroende o.s.v. Men tyvärr kan livet på olika sätt göra oss illa genom krav, människors sätt att se på oss och behandla o så kan vi förlora det goda vi har i grunden. Tyvärr handlar också mycket av bekräftelsen av oss om vad vi gör eller inte gör, hur vi ser ut med mera.  När vi föddes var vi inte älskade för något vi presterat utan bara för dem vi var/är. Men vi lär oss snart i livet att vi uppskattas och bekräftas gott eller inte gott för det vi gör. När vi kommer in i tonåren får vi också ett abstrakt tänkande vilket gör att vi blir mer medvetna om vad andra tänker om oss och hur de ser på oss. Det leder oss in i osäkerhet och en undran över om i duger, är tillräckliga,  om vi får vara med eller om någon vill vara med just mig. Det låter som om du under en tid inte hittat de goda bekräftelserna för dig själv och så har det blivit en negativ spiral av tankar om att inte duga, vara misslyckad och värdelös. Ingen är värdelös utan alla är en egen unik individ med kvalitéer och med rätt att få leva ett gott liv.

Du skriver att du är värdelös på att prata om dina problem och det kan vara svårt att orka prata med någon när man mår så dåligt som du gör. Samtidigt ger du en tydlig beskrivning av hur du mår när du skriver till oss och det är bra. För det bästa sättet att få hjälp och hitta livsviljan igen är att hitta någon att prata med. Det kan vara i princip vem som helst som du vågar lite på och kan känna ett förtroende för. Jag som skriver tycker att du oavsett om du kan våga söka hjälp hos någon vän eller någon i din familj också skall söka hjälp hos någon ”professionell”.  En kurator, psykolog, psykoterapeut eller liknande på skolan, på en ungdomsmottagning på Bup eller någon annan som kan erbjuda samtal. Inte för att de med sådana yrken måste vara proffs på att hjälpa men det kan finnas en vana att både våga och orka lyssna på och prata om det svåra. Våga prata om det svåra med att inte orka leva men också om hur du tillsammans med den du pratar med skall kunna hitta en lösning för dina svårigheter.

Om du inte hittar någon så vill jag att du hör av dig igen för att kunna ge mer vägledning så att du får den hjälp du har rätt till och så väl behöver. Sedan vill jag också be dig fundera över vad som är det mest akuta problemet just nu och vad som skulle behöva få en lösning just nu för att komma vidare. Det är viktigt att du  hittar någon att prata med så snart det går för att sedan i kanske små men ändå steg för steg skall hitta en annan känsla och andra tankar för och om dig själv. Du är värd ett gott liv och hör gärna av dig igen. Ibland kan skrivande vara en väg för att få känslor och tankar ur sig. Ett bättre sätt än att skada sig själv.

 

Med hälsningar om ett hopp för ny och mer livsvilja!

 

Livlinan genom Gunnar Böhm leg psykoterapeut.

 

Hur mycket frihet ska en 13-årig tjej ha?

Hur mycket frihet ska en 13-årig tjej ha? Vi är oense hemma om hur ofta hon får träffa kompisar. Pappan tycker att hon skall hjälpa till hemma efter skolan och träffa kompisarna en gång i veckan. Han hittar alltid saker att påpeka som hon gör fel, enligt honom.

Hej!

Jag utgår ifrån att du är mamman i familjen som ställer frågan - hur mycket frihet ska en 13-åring ha.

En trettonåring är mitt inne i sin frigörelseprocess där hon i handling behöver gestalta sig själv och sina tankar. Frågor om frihet är ständigt aktuella: Hur mycket får jag själv bestämma över? Hur ska jag klä mig, bete mig och vem ska jag träffa?

Det är under tonårsperioden som föräldraskapet är ständigt aktiverat och ifrågasatt. Det är nu föräldraskapet prövas. Det viktigaste är att finnas till i alla situationer oavsett hur man blir ifrågasatt eller avvisad. Det är NU det behövs NÄRVARO och TILLIT. Det gäller att diskutera och argumentera för sina värderingar och idéer och effekten får man se längre fram i tiden kanske när barnet inträtt i vuxenlivet.

Frågeställningen om hur mycket man ska hjälpa till hemma är en tämligen bra frågeställning. Det är sannolikt mycket klokare att bekräfta det som tonåringen gör på ett bra sätt än att uppehålla sig vid det som inte är så bra.

Frågeställningen att hjälpa till hemma bör inte ställas som en motfråga till att träffa kompisar. Det kan tänkas att ungdomen uppfattar detta som en bestraffning, vilket bör undvikas.

Ta vara på möjligheten att föra en konstruktiv diskussion om hur man kan fördela det praktiska arbetet i hemmet. Av detta kan en tonåring lära sig mycket inför sin egen framtid i yrkeslivet och familjelivet.

Den andra frågeställningen att träffa kompisar är en huvudfråga för tonåringar. Att bara få träffa kompisar vid ett tillfälle i veckan är komplicerat.

Som förälder är det viktigt att veta vilka kompisarna är och vad de gör tillsammans. Det bör nog vara en diskussionsfråga i er familj hur och när dottern ska träffa kompisarna än att begränsa det till en enda gång i veckan.

 

Zelma Fors

Fil.dr, leg.psykolog, leg.psykoterapeut 

Hur kan jag hantera min man som är i grov depression?

Hej! Jag vill få rådgivning om hur jag kan hantera min man som är i grov depression. Min man är egentligen en väldigt social och livlig person, vi har känt varandra i 5 år innan vi gifte oss, men en vecka innan vi gifte oss fick vi veta att min svärmor är cancersjuk. Hon är alltså i livets slutskede och mår väldigt dåligt. Min man har alltid varit en person som har haft det svårt att prata om sina problem. Han gillar att se glad ut och sprida god energi. Men det har allt blivit värre nu när han inte pratar med mig om sina känslor och håller det för sig själv. Han vågar inte att ha kul, han vågar inte skratta, han vågar inte gå ut på semester, han vill inte ut och fika eller göra andra aktiviteter. Han vågar inte ha en fin romantisk kväll med mig eller köpa blommor åt mig när han kommer hem. Ingenting! Och allt, är för att hans mamma mår så dåligt. Han vågar inte att må bra för att hans mamma är hemma och mår dåligt. Jag kan knappt få honom att skratta. Ibland känner han sig skyldig att göra nått för mig och då kanske vi går ut o fikar en kväll, då är han så spänd att vi knappt har nått att prata om... Vi har alltid haft en väldigt stark relation, vi sårar inte varandra och vi kan inte bli sura på varandra mer än en dag. Men de sistone har jag känt att allt börjar bli så dåligt mellan oss. Jag vill rädda mitt äktenskap men när jag försöker att prata med honom om det så blir han arg och på dålig humör. Vet inte hur jag ska hantera situationen. Ibland lägger jag mig i hans sits, och då törs jag inte tänka på det mer än 5 sekunder. Kan tänka mig i hur svår situation han är, och därför vill jag inte lämna honom, vet att han är en underbar person egentligen. Men han kan såra mig så hårt ibland nuförtiden. Jag kan liksom gråta nästan varje dag för jag mår så dåligt. Han är snäll men gör grejer jag inte tål. Som att vara jättegullig mot mig mig och helt plötsligt säga nått som sårar mig. Eller som att föredra att vara med sina vänner än mig, fast än vi inte gjort något tillsammans på hur länge som helst. De får honom att glömma sina problem för de är då flera killkompisar och alla säger nått och typ skrattar. Men jag som känt honom så länge ... Vet inte vad jag ska göra för att han ska bli glad. Känns som att han inte hör mig ibland. Han har varit så sen vi har gift oss. För ett tag sen klagade han på mig konstant hela tiden, han höll på så i flera månader... Förstod inte varför... (Han är en som kan spegla sina fel emot mig, som att skylla ifrån sig) En dag frågade jag honom varför han håller på så och att han skulle sluta med det (efter så många tjafs, och då sa han att det berodde på att han mådde dåligt, inte kunde prata med någon om det och att det var på de sättet han fick ut det negativa utifrån sig. Hade märkt det men blev ändå ganska rörd när han sa så. För vet verkligen inte vad jag ska göra och hur jag ska kunna hjälpa honom under hans och även min svåra period, så tidigt av vårt liv som ett gift par. Det känns faktiskt inte som att vi är ett gift par ibland, och ibland kan han verkligen visa att han älskar mig. Det går upp och ner så hastigt, från en väldigt fin vecka till en kväll lik mardröm. Han höjer inte rösten mot mig eller gör våld. Men han beter sig konstigt förstår ingenting och behöver hjälp från en psykolog. Behöver er hjälp! Tacksam för svar!

Tack för din fråga, så fint att du hör av dig med din oro för din man och ert äktenskap.

Du beskriver hur din mans beteende plötsligt förändrades för fem år sedan när hans mor blev sjuk. Från att ha varit glad och social till att bli nedstämd och dra sig undan från dig och andra

När en närstående blir allvarligt sjuk så påverkas alla runt omkring. Din man påverkas av sin mors sjukdom och du påverkas av din mans sjukdom. Vi människor har kraft och resurser att hantera svåra situationer i livet, men dessa resurser varar under en begränsad tid. Du beskriver att det har pågått under lång tid, att både din och din mans hälsa påverkas och då behövs hjälp från andra, särskilt om ni har barn tillsammans.

Det verkar också som att du tar ett stort ansvar för ert äktenskap och för hur din man mår. Förstår att du blir ledsen när din man kan vara glad med sina kompisar och när han säger sårande saker till dig. Det är viktigt att du är rädd om dig själv. Du behöver bli respekterad och känna dig trygg, även när din man är sjuk.

Det är jättebra att du söker hjälp och det finns flera vägar att gå för att komma vidare med att lösa era problem. Ett första steg är att du kan föreslå att ni tillsammans går på parterapi genom Familjerådgivningen. Det finns i alla kommuner och mer information går att hitta på din kommuns hemsida.

Du skriver att din man är i grov depression och är det så att han redan nu är under behandling är det bra om det finns möjlighet för dig att vara med vid läkarbesök. Då kan du också berätta om din situation som närstående. För din egen del kan du också söka en samtalskontakt och få prata med någon på din vårdcentral. 

Har du fler frågor är du alltid välkommen att skriva till oss igen.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar från Livlinan genom,

Annika Selstam Grundén, leg. specialistsjuksköterska, leg. psykoterapeut 

 

Var ska jag ringa på helgen för att få råd?

Hej. Var ska jag ringa på helgen om jag måste ha råd om hur jag ska göra med min sambo som är psykisk sjuk?

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

Är situationen akut ska du inte tveka att ringa till SOS alarm, tel 112. Här kommer några andra alternativ dit du kan ringa, även under helgen, för att få råd och stöd:

Vårdguiden, tel: 1177
1177 är ett nationellt telefonnummer för sjukvårdsrådgivning som du kan ringa dygnet runt, var du än är i landet. Sjuksköterskorna på Vårdguiden bedömer ditt behov av vård, ger dig råd och vägleder till rätt vårdmottagning när så behövs.

Nationella Hjälplinen, tel: 020 - 22 00 60
Hjälplinjen erbjuder stöd anonymt och kostnadsfritt. Du kan ringa för din egen del eller om du är orolg för någon i din närhet. Telefonen är öppen varje dag kl. 13-22.

Jourhavande medmänniska, tel: 08-702 16 80 
De som svarar i telefonen har gen
omgått en grundutbildning, men har ingen specialkompetens som kuratorer eller psykologer, utan är som namnet antyder, just vanliga medmänniskor. De har tystnadsplikt och du ringer helt anonymt. Öppet alla kvällar/nätter kl. 21-06

Varma hälsningar från oss på Livlinan 

 

Min tjej är extremt deprimerad. Snälla hjälp mig!

Hej! Jag är 19 år och ihop med en tjej som är extremt deprimerad. Hon har haft en tuff bakgrund med mobbing om hennes utseende. Jag har under en längre tid nu försökt få henne att inse detta och ta hjälp men det går inte. Jag är ständigt utmattad, trött och känner att kärlek är på väg att ta slut. Vi har ett distansförhållande på 20 min med bil och det är alltid jag som får åka till henne. alltid jag som får offra. Jag är på vippen att flippa ur totalt på henne men hon hotar med självmord så fort det närmar sig en sådan situation. Hon är fruktansvärt envis och ledsen. Snälla hjälp mig lösa det här!

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Din situation låter betungande och först vill jag säga att du är modig och stark som orkar kämpa så. I din situation är det viktigt att få stöd av andra för att orka och det är bra att du skrivit till oss på Livlinan. Jag förstår det som att du tar ett stort ansvar för din flickvän och att du upplever att du får offra mycket för hennes skull. Du uttrycker även en slags maktlöshet, men vill på alla sätt försöka få din flickvän att inse att hon behöver hjälp. 

Du skriver att din flickvän är deprimerad och en depression kännetecknas bland annat av att personen har en negativ uppfattning om sig själv, en negativ uppfattning om omgivningen samt en negativ framtidstro. De negativa tankarna och självkritiken präglar personens hela tillvaro och kan skapa en uppgivenhet och sorg. Deprimerade personer ”filtrerar” uppfattningen om sig själva och omgivningen genom ett slags "depressivt filter”. Positiva händelser uppmärksammas inte och omedvetet kan man fastna i negativa tankebanor. Det här kan i sin tur leda till uppgivenhet och tankar om att man inte orkar leva.

När man är deprimerad är det vanligt att tro att man inte kan blir hjälpt, men det finns bra hjälp att få. Dels genom psykoterapi för depression och dels med medicinering. Det är dock viktigt att först få en bedömning av vilken typ av depression din flickvän har för att veta vilken typ av behandling som ska sättas in. Detta går att få genom att besöka en vårdcentral för en första bedömning hos en psykolog eller läkare för att sedan beroende på deras bedömning kan det bli aktuellt med specialistpsykiatri. Ett annat alternativ är att ta kontakt med elevhälsovård eller en ungdomsmottagning. Du kan vid ett tillfälle när din flickvän är mer mottaglig erbjuda dig att ta kontakt med vården eller följa med henne till en akutmottagning eller vårdcentral för att där få en bedömning. 

Du har kanske fått rådet tidigare att du ska tänka på dig själv och det innebär inte att du ska överge din flickvän utan att du helt enkelt behöver ge dig själv något som du mår bra av och får energi av för att orka finnas där för din flickvän. Har man har mycket att oroa sig för, till exempel om en person i ens närhet mår psykiskt dåligt, får man inte lika mycket tid och möjlighet att ägna sig åt de funderingar man har om sitt eget liv. Som i ditt fall får du lägga kraft på att tänka på din flickvän som inte mår bra. Det kan leda till att du får ta mycket ansvar, ”bli vuxen” fort och att din egen utveckling får stå tillbaka. Eller att relationer till dina vänner och familj eller att din skola/ditt arbete blir lidande. Det kan såklart finnas positiva saker med att få ta ansvar och mogna fort och det kan på lång sikt utveckla en som människa när man kommer i kontakt med svåra situationer i livet.

Du beskriver att du är utmattad och trött och när vi människor är utmatta och trötta är det inte alltid lätt att tänka och känna efter vad man egentligen vill. Du skriver att du är på vippen att flippa ur totalt på din flickvän och då kan det vara viktigt att just nu ta ett steg tillbaka för att få klarhet i dina tankar och känslor. Det är också även om det känns tufft viktigt att du sätter en gräns för din flickvän, att du markerar att du inte klarar mer. På så sätt visar du att du bryr dig om både dig och din flickvän även om det inte känns så i stunden.

Några aktuella hemsidor med information om stödinsatser:

Ungdomsmottagnen på nätet: www.umo.se

Vårdguiden: www.1177.se

Självmordsupplysningen: https://mind.se/sjalvmordsupplysningen/

Du kan kontakta Nationella hjälplinjen för att få hjälp och stöd som anhörig: Tel 020-220060. 

 På Psykologiguiden.se finns också en svarsbank med frågor och svar där du kan hitta mer information om depression. 

Hoppas att detta svar kan vara till hjälp för dig. Har du fler frågor så får du gärna vända dig till oss på Livlinan igen.

 

Varma hälsningar, 

Alexandra Dahlqvist, PTP-Psykolog

Hur kan jag lösa det här? Snälla hjälp mig!

Hej! Jag är en pappa till två barn. Min stora är hotad till livet med pistol för att han inte vill langa knark. Polisen är inblandad men det går inte fort och jag kan inte jobba. Jag kan inte lämna dem ensamma. Det är min son å hans vän, de bor här nu båda å hans mamma har inte råd att hjälpa till men endå försöker jag att finna en ny lägenhet men jag har ett lån kan jag få hjälp med det så kan jag flytta så barna är säkra. Hur gör jag för att lösa det? Snälla hjälp mig jag skulle behöva en fond som hjälper barn i nöd. Nu är det jag med de som ligger bakom detta bor runt oss jag kan knappt åka till jobbet, de står vid min bil på morgonen men än så länge har de inte vågat gå på mig. Hoppas ni kan hjälpa mig

Hej!

Tack för din fråga till livlinan eller kanske mer vädjan om hjälp i som vi uppfattar en svår livssituation. Det du beskriver låter som ett totalt kaos med mycket rädsla, skräck och känslor av hopplöshet. Vi förstår att behovet av hjälp och stöd är stort och känns desperat. Livlinan är dock en frågespalt som försöker svara på den oro, och hopplöshet man kan känna inför svåra livssituationer. Det vi däremot inte kan hjälpa till med är ekonomiskt stöd eller direkt praktisk hjälp.

Utifrån din beskrivning av er situation och vädjan om hjälp så ligger det närmast till hands att rekommendera dig att både ta kontakt med polis och socialtjänst. Om det finns direkta hot så är det något som Polisen dels måste få veta och dels måste ta hand om. Att situationen också påverkar er socialt och ekonomiskt gör att ni också behöver kontakta socialtjänsten. De skall utreda och ge hjälp och stöd när de bedömer att det finns ett sådant behov. Om inte annat så skulle de kunna ge ett stöd för de personer som känner sig hotade och tillsammans med polis ge skydd.  

Det är svårt att ge råd om någon annan hjälp eller stöd i det skede som du beskriver är nu. På sikt kan det säkert också behövas stöd i samtal och bearbetning av alla de känslor och tankar som följer på de livsituationer ni nu lever i. Beroende på åldrar så finns det olika alternativ till samtal längre fram. Allt ifrån vårdcentraler, ungdomsmottagningar, Barn och ungdomspsykiatri, vuxen psykiatri och flera privata alternativ. Men som sagt nu är det först och främst polis och sociala myndigheter som ska vara er hjälp.

Hoppas att ni känner att ni får den hjälp och stöd ni har rätt till och skriv gärna igen om det finns något du tror att ni kan behöva prata eller fråga om mer där vi kan vara en hjälp.

 

Vänliga hälsningar Livlinan

 

Hej vart kan man få stöd om sjukvården gör fel?

Hej! Vart kan man få stöd om sjukvården gör fel

Hej och tack för din fråga. 

På Socialstyrelsens hemsida (www.socialstyrelsen.se) är det bra beskriver hur man kan gå tillväga och här får du en sammanfattning av detta: 

I allra första hand ska man vända sig till personalen eller chefen för den enhet där man fått sin behandling. Som utförare av behandling har man en skyldighet att utreda problem om patient kommer med klagomål.

Om man behöver anmäla tydliga skador på grund av behandling så ska man vända sig till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) www.ivo.se. Men ofta kanske det inte är så lätt att själv förstå i vilken omfattning vården gjort fel och vad för skador som uppstått av detta.

Därför finns i alla landsting minst en patientnämnd dit man kan vända sig både för att lämna in klagomål om fel, men också för hjälp om rätt ställe att tala med. Listan på patientnämnder kan du också hitta under http://www.ivo.se/for-privatpersoner/klaga-pa-varden/om-patientnamnden/hitta-din-patientnamnd/.

Varma hälsningar,

Christina Andersson
Med.dr., leg. arbetsterapeut

Vår kompis är deprimerad och vill ta livet av sig. Vad kan vi göra???

Hej!

Tack för att ni vänder er till oss på Livlinan. 

Jag uppfattar att ni är flera personer som ställer denna fråga utifrån att ni känner en viss maktlöshet över er kompis livssituation.

Ni skriver er kompis är deprimerad. En depression kännetecknas bland annat av att personen har en negativ uppfattning om sig själv, negativ uppfattning om omgivningen och en negativ framtidstro.

Dessa negativa tankar och denna självkritik präglar personens hela tillvaro och skapar en tillvaro av uppgivenhet och sorg. Deprimerade personer ”filtrerar” uppfattningen om sig själv, andra och omgivningen genom ett slags depressivt filter. Ofta är det även så att inte heller positiva händelser uppmärksammas och omedvetet fastnar man i negativa tankebanor.

Denna uppgivenhet kan ibland leda till att man har tankar om att avsluta sitt liv.
Det finns mycket forskning som bekräftar sambandet mellan depression och självmord.

Man brukar ibland säga att självmord är den yttersta konsekvensen av en psykisk ohälsa. 

Ni uppfattar alltså er kompis tillstånd och situation som allvarlig och det är med största sannorlikhet en riktigt bedömning och uppfattning.

Nu åter till frågan och vad ni kan göra.

Försök att få ett tillfälle att tala med kompisen i en situation och omgivning som är lugn och där kompisen kan känna sig trygg. Visa tydligt att du har gott om tid för detta samtal. Öka din tillgänglighet i kontakten, erbjud stöd vad gäller vardagliga behov så som att äta tillsammans, handla och träna m.m.  

Lyssna fördomsfritt och utan att värdera på vad din kompis berättar om vad som hänt eller hur måendet, tankar om att ta livet av sig kommer fram i samtalet.
Att lyssna räcker långt, även när man inte har några svar. 

Trots att depression är en vanlig sjukdom är det många som inte söker hjälp för det. Det finns bra hjälp att få och er kompis har rätt att få bra hjälp och stöd. 

Uppmuntra kompisen att söka professionell hjälp, eller fråga om det redan finns någon kontakt. Kanske kan du erbjuda dig att följa med för att visa att du bryr dig. När man är deprimerad tror man inte alltid att man kan få hjälp/ bli hjälpt.

Försök att förmedla hopp och ge nya infallsvinklar på kompisen kanske negativa syn på sig själv, omgivningen och framtiden.

Samtal kan ge tröst, förmedla hopp, medvetandegöra situationen och underlätta att söka hjälp.

Man kan söka hjälp på flera olika sätt här kommer några exempel:

Ungdomsmottagning, Skolhälsan, Studenthälsan, Vårdcentral, Kyrkan och Nationella hjälplinjen.

Några aktuella hemsidor med information om stödinsatser:

Ungdomsmottagnen på nätet: www.umo.se

Vårdguiden: www.1177.se

Självmordsupplysningen: https://mind.se/sjalvmordsupplysningen/

 Det finns alltså mycket man kan göra om man har en kompis som mår dåligt. 

Om någon uttryckar att man funderar på att ”ta livet av sig” ska man alltid ta dessa tankar på allvar, just precis som ni gör!

Hoppas att detta svar kan vara till hjälp för er och er kompis. Har ni fler frågor så får ni gärna vända er till oss på Livlinan igen.

 

Varma hälsningar, 

Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

 

Allt detta får mig att må så dåligt. Vad kan man göra?

Kommer ifrån en bakgrund där jag har fått växa upp med mental misshandel och fysiska närmanden. Redan som barn blev jag inlåst, fasthållen, inspelad och fick utstå närmanden mot min vilja. Har alltid varit en person som vetat vad jag inte tycker är okej och vart gränsen går men för min omgivning har detta inte spelat någon roll utan mer varit något som triggat ett negativt beteende ännu mer. Jag en förälder och ett syskon tvingades fly ifrån detta när jag var 6 år och där någonstans mitt i allt detta blev jag tvungen att bli som en förälder till de inblandade. Har inget emot och tycker det är absolut det viktigaste, att kunna gripa in och finnas i stunder då saker är tufft men jag har själv aldrig blivit mött på samma sätt av min omgivning. Det bildades en ny familj i detta där folk trackade mig för de fobier jag dragit på mig genom de sammanhang jag varit utsatt för. Det gick över i att jag även fick höra saker som att jag inte borde va rit född, att ingen någonsin kommer att älska mig, att allt med mig är fel, att jag pratar konstigt, att jag ser konstig ut och liknande. Trots att jag sagt ifrån, blivit jätteledsen och åter igen gång på gång sagt ifrån i dessa stunder så har det inte rört dessa personer ryggen(de tkr att det på något sätt är acceptabelt att göra såhär mot mig för att jag är annorlunda mot vad de själva är). Har inte bott hemma på snart 3 år, någon kort vända 2 veckor innan midsommar förra året då ett boende inte funkade. Det var riktigt hemskt. De brydde sig inte alls om mig på något sätt och fortsatte med samma stil. Jag lyckades sedan lösa boende och nu är det så att jag har flyttat och det blev på riktigt med alla prylar, adressändring och allt och sen dess har jag inte gått tillbaka dit. Min tanke var först att ta distans rent fysiskt enbart till en början och sedan se vad som hände men det har mest bara blivit värre. De skriver saker som att jag har en skyldighet och plikt att finnas för dem, att jag inte kommer klara mig utan dem. Att de snart kommer bli gamla och dö och liknande. Jag har skrivit ett brev för att återigen förtydliga att jag inte kan och vill ha kontakt så länge de fortsätter bete sig illa åt men utan resultat. De har även varit utanför dörren och ringt på grannen. Skaffade hemligt nr och då hörde de av sig till min sambo och sa att om hen inte accepterar en träff med hen så söker de upp hen. Allt detta får mig att må så dåligt. Vad kan man göra? Allt detta får mig att må så dåligt. Vad kan man göra?

Hej,

Tack för ditt mejl och beskrivningen av din situation och allt du fått uthärda. - Ja, tänk så vi människor kan plåga varandra! Någonstans djupt nere är det väl ändå så att ni älskar varandra. De längtar efter dig och någonstans längtar du efter dem – men absolut inte nu och inte som de beter sig. Det ligger något riktigt sorgligt i detta. Men hur som helst är det något du måste hantera, vilket du ju är väl medveten om. 

Självförsvar. Du är och har länge varit utsatt för ett faktiskt hot, ett hot mot dig själv och nu också mot din sambo. Låt mig vara tydlig. När man utsätts för oförståelse och trakasserier är det viktigt, precis som du gör, att utöva din självklara rätt att försvara dig, the noble art of self-defence, som engelsmännen säger. Det hänger ihop med din värdighet. Utan försvar när det är nödvändigt sjunker självförtroendet och du blir allt svagare. Så håll fast vid det! 

Håll fast vid ditt beslut! Det underliga är att hur mycket och väl man än tänkt igenom en situation och bestämt sig för vad som är rätt att göra, så kommer ändå ständigt nya situationer, nya frestelser. Så här kan det kanske låta inne i dig: Om jag börjar en ny diskussion igen antingen med mig själv eller med dem så blir det säkert bättre. Men det blir det inte. Det vet du ju redan. Det gör det bara värre. Det tragiska är att varje gång du börjar en ny förklaring fastnar du ännu mer i det ömsesidiga beroendet. Du har ju redan tänkt igenom det och vet vad du vill. Det är slöseri med tid och kraft att göra det igen. Men – det behövs mod för att gång på gång hålla fast vid beslutet. Men det går! Jag vet att du kan! Så det första är: Håll fast vid ditt beslut! 

Det obegripliga samvetet. Det andra är: att stå emot det dåliga samvetet! Det är konstigt att hur väl man än tänkt genom en situation, hur säker man är på att man gör rätt, dyker det dåliga samvetet ändå upp: ”Jag borde skämmas och det gör jag också… ” Mot det hjälper ingenting annat än att avvisa tanken, stå ut och vänta tills den givit sig av, att låta det dåliga samvetet klinga av. Men det tar tid och kräver tålamod. Att detta dåliga samvete dyker upp gång på gång beror bl a på att de hänvisar till allmänna regler. När de t ex skriver att du ”har en skyldighet och plikt att finnas till för dem, att du inte kommer att klara dig utan dem”, är det en sådan ojuste påtryckning, som du måsta träna dig i att låta passera och inte argumentera emot. Det andra du bör göra är således: Stå emot det dåliga samvetet!

Gör något annat. Jag fastnade för orden i näst sista raden: ”jag mår så dåligt”. Vad är det? Vad är det att må dåligt? Jag ser det så här.

När du utsätts för detta hot reagerar hela kroppen. Den spänner sig, pulsen går upp lite grann, kanske svettas du. Det är svårt att släppa vissa tankar, kanske går det till och med runt i huvudet, det kan kännas nästan som yrsel. Sådana reaktioner kan vara meningsfulla om de leder till något vettigt. Det är t ex samma aktivering av kroppen när du är ute och joggar men då är det ju just det du vill åstadkomma. Varje gång du springer får du lie bättre kondition.  Men det finns ändå en parallell. Varje gång du kunnat avvisa felaktiga tankar, felaktiga förslag eller onödigt dåligt samvete växer du i mental styrka.

Vad som händer när du mår dåligt är således att hela kroppen organiserar sig för att springa därifrån eller för att slåss. Detta sätt att reagera har människan lärt sig under årtusenden av faror, olika sorters hot. Problemet är att för dig är det ingen konkret fysisk fara, som du kan springa från, som om du t ex möter en björn. I stället är det en psykisk fara, som följer med dig vart du går. Svaret ligger i att hålla fast vid de två punkterna ovan och använda den så uppdämda energin till att göra något annat. I första hand vårda dig om er lilla familj, dig och din sambo, eller andra saker som du är intresserad av. . Tänk: ”De ska inte få ta också detta från mig, från oss!” Helst skulle du också behöva någon klok gärna äldre person som du då och då kan prata med. Du kan hitta henne antingen bland dina bekanta, via socialtjänsten, kyrkan, telefonjourer eller på annat sätt, så du inte anstränger relationen till din sambo för mycket. Och till sist: Det naturliga sättet att bli av med energin i kroppen är att springa, jogga, eller träna på annat sätt. Då bygger du också upp din kropp, blir lugnare och säkrare. Nu dyker förstås de onda tankarna upp även när du gör andra saker. Återigen – det är bara att vänta, fångas av det andra, så försvinner de så småningom. Så min sista synpunkt: Gör något trevligt! Och gör det alltid med gott samvete!

Slutord. Vill till sist åter anknyta till vad jag skrev i första stycket. Tror det kan vara skönt för både dig och dina ”föräldrar” att tänka på att sådana här problem är vanliga just när en individ ska frigöra sig från familjen och leva sitt eget liv. Ofta är de också övergående. Efter en tid av svåra slitningar händer det att man hittar varandra igen. Och hela tiden medan det pågår lär du dig nya, spännande saker om dig själv. Och om det – oftast - härliga livet! Och om den ibland nödvändiga kampen! Lycka till, jag följer dig i mina tankar.

 

Jan Beskow, professor, psykiater

Kan jag ha OCD eller GAD?

Hej! Jag måste bara börja med att säga ett stort varmt TACK till ni som driver denna sida och varmhjärtat svarar på dessa anonyma frågor som skickats in! Jag är en trettonårig tjej som har ett stort problem. Sedan sexan så har jag haft tvångstankar men under den senaste tiden så har de bara blivit värre och värre! Jag får tvångstankar precis hela tiden!! De är helt omöjliga att undvika för det kryper i hela kroppen och jag får rentav panik. Jag målar även upp skräckscenarion i huvudet och har fått mer ångest kring alla dessa tvång som kommer att 'inträffa' om jag inte lyckas uppfylla mina tvångstankar. jag får värmevågor blir darrig och mår illa. Kan jag ha OCD eller GAD? Tacksam för svar.

Hej,

Så bra att du hörde av dig till oss!

Av ditt mejl förstår jag att du har det riktigt besvärligt ibland. Det är starka signaler om att du måste göra något åt det. Men först ska jag berätta för dig vad ångest och tvång är och sedan diskutera lite vad du kan göra. 

Aktivering av hela kroppen – vad är det?
När du jobbar riktigt hårt med kroppen går pulsen upp, hjärtat slår, musklerna växlar mellan anspänning och avspänning, du blir varm och svettas. Det går åt mycket energi, så ibland blir du alldeles matt, till och med lite yr i huvudet. När du är ute och tränar märker du allt detta. Och det känns riktigt bra, det är ju själva meningen med träningen och ökar konditionen. Så är det för oss alla. 

Ångest – vad är det?
Men om du sitter hemma i soffan eller är på väg till skolan kan det hända att hjärtat bultar, du känner dig spänd och svettas, ibland blir du alldeles matt och till och med lite yr. Begriper du inte varför är det lätt att gripas av panik. Men i själva verkat är det samma sak. Hela kroppen aktiveras. Varför? Jo, för att medvetet eller icke medvetet för dig har din kropp blivit rädd. Den upplever att du hotas på något sätt och den förbereder sig för att springa därifrån eller slåss om det behövs. Sådan aktivering av energin utan att vi förstår varför kallar vi ångest. Det är bättre om du kallar det för aktivering av hela kroppen, eftersom det är det det handlar om.  Och sedan ställer frågan: ”Vad är jag egentligen rädd för? 

Ångest är alltså en aktivering av hela kroppen på grund av någon slags rädsla, faktisk eller inbillad.  Det är bättre att se det så. Det för nämligen till frågan: Vad är jag rädd för? Det första svaret blir ofta: Jag är inte rädd för något. Det beror på att det kan vara svårt att ringa in vad det egentligen är. Ibland kan vi bli rädda bara för en detalj, som för tankarna till något som kan vara farligt. Småfåglar är rädda för vissa konturer, för de påminner om en farlig rovfågel. Jag minns en kvinna som fick ångest när flygplanet startade sina motorer, för de lät likadant som varningssignalen under kriget när de måste ge sig ner i skyddsrummen inför ett flyganfall. 

Tvång – vad är det?
Hittar man ingen orsak till att hela kroppen aktiveras måste man hantera frågan på annat sätt. Ett sätt är att springa. Då flyter energin ut i handling och upplevelsen av ångest minskar. Det är där tvångstankar och tvångshandlingar kommer in. Du kanaliserar din energi genom att tänka eller göra något annat. Det hjälper – någon sekund. Men oftast kommer tvångstankarna tillbaka igen.

Vad kan du göra?
Alltså: det viktigaste är att få kläm på varför du är så rädd och sedan försöka göra något åt det. Vad är nästa steg? Det beror förstås helt på hur du har det. Nu har du skrivit till oss. Det visar att du vågar prata om detta. Gå vidare på den linjen: Prata med dina föräldrar även om det känns svårt. Men oftast räcker det inte. Du behöver hjälp av ett proffs. Skolpsykolog, skolkurator eller skolsköterska kan vara ett bra steg.  De kan lära dig mer omaktivering av kroppen, upplevd ångest och tvång. De kan hjälpa dig att försöka förstå vad du är rädd för men – om det inte går direkt – lära dig att hantera ångesten samt minska eller bli fri från tvånget.

Men kom ihåg:
Ångest och tvång är inget som kommer utifrån. De är ett budskap till dig själv från dig själv. Det är fullständigt naturligt att kroppen vill att din hjärna ska ta itu med det som kroppen känner sig hotad av. Det är inget konstigt med det. Men du bör söka proffesionell hjälp snart. Det är nämligen så att väntar du länge innan du reagerar på kroppens rop om hjälp, utan att göra något rejält åt det, ju större risk är det att du fastnar i detta beteende och får allt svårare att ta dig ur det.

Det bästa. Lycka till på din resa. Och vet du! Det bästa är att du kommer att lära dig mer och mer om dig själv och hur du funkar. Då får du också allt större möjligheter att hantera dig själv. För det är faktiskt inte lätt. I varje fall har det aldrig varit lätt att hantera mig. Men det har faktiskt gått – till sist.

Och när du har varit hos skolsköterskan eller kuratorn och sitter med flera frågor. Så fråga dem igen vad de menade. Eller skriv till oss igen, så ska vi försöka svara. Skicka då gärna med detta svar så vi förstår att det är du som har skrivit. Annars upprepar vi bara samma saker igen.

Varma hälsningar,
Jan Beskow, professor och psykiater 
 

Min kompis mår inte bra. Har ni något annat förslag än vårdcentralen?

Hej! Jag är en tjej på 15 år som har en kompis som inte mår bra. Hon säger själv att hon behöver hjälp och hon har även sagt att hon vill ha hjälp att få reda på vad som är "fel" med henne. Kanske få nån slags diagnos och även medicinering för att hon ska bli bättre. Hon får ofta panikattacker, är nästan alltid är ledsen, har ångest och hon tror att det är något "fel" på henne. Jag vet att hon har varit deprimerad väldigt länge och hon har även ett självskadebeteende. Hon har också svårt att prata med människor och tycker det är jobbigt i sociala sammanhang eller vad man ska säga. Hon vill verkligen ha hjälp, men hon vill inte prata med någon för hon tycker dels det är jobbigt att prata med människor och dels så tycker hon inte om tanken på att nån vet allting om hur hon egentligen mår. Jag läste lite på 1177 och dom rekommenderade att gå till vårdcentralen. Problemet är bara att hon hatar vårdcentraler. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller vart vi ska vända oss. Har ni något annat förslag än vårdcentralen? Och sen det här med att hon inte vill/vågar prata med någon. Jag föreslog att hon skulle skriva ner hur hon mår och känner på ett papper eller något och att jag sen hänger med henne till vart vi nu vänder oss och att jag hjälper henne att prata och svara på frågor. För jag vet ändå ganska mycket om hur hon mår. Tycker ni att det låter som en dålig idé eller skulle det funka? Jag är väldigt tacksam för svar!! // orolig och rädd vän
Hej!

Jag vill börja med att säga att du verkar vara både en trogen och mogen vän till din kompis, vars bekymmer du beskriver så väl. Det verkar som jobbig situation att vara i, när man både vill men inte riktigt vågar söka, eller lita på att hjälp kan finnas. Ändå är det ju så att det finns olika verksamheter i vårt samhälle som är till för att stötta oss när vi behöver det. Det låter också på din beskrivning som din vän skulle ha nytta av att träffa någon att få professionell hjälp av. Det är inte alltid vänner och familj räcker hela vägen, hur gärna man än vill.

Nu är det förstås lite olika hur den organiserade hjälpen ser ut, beroende på var man bor, men jag tänker framför allt på två verksamheter som har som uppgift att stödja ungdomar, antingen på stället eller genom att ge fortsatt råd om var man kan vända sig. När du skriver om din ålder tänker jag att ni båda kanske går i skolan och skolhälsovården eller elevhälsan är just en sådan verksamhet, framför allt om skolan har anställt kurator som arbetar med sådana uppgifter. Ett annat alternativ är att söka upp ungdomsmottagningen i sin kommun. Där arbetar man inte bara med sexualupplysning och preventivmedel, utan med samtal och stöd till ungdomar som har det svårt.

Jag tycker det var ett utmärkt råd att skriva ner sina tankar inför ett kommande möte, och önskar er båda tur med att hitta en bra kontakt för din kompis

Med vänlig hälsning,
 

Christina Andersson

Med.dr., leg. arbetsterapeut

Snälla hjälp mig! Vad ska jag göra? Kan hon ha en diagnos?

Hej! För snart ett år sedan så bytte jag klass, jag började på högstadiet och landade i en klass där jag inte kände någon. Jag har nu några vänner i klassen, men varav det bara är 1 som jag vill vara med. Den andra tjejen som jag de första månaderna var med beter sig mycket annorlunda, vilket jag inte märkte av så värst mycket i början. Visst...hon var överdrivet framåt men jag tänkte att hon säkert bara var nervös som jag men de senaste månaderna har hennes beteende blivit så extremt utmärkande. - Hon har en helt annan kroppshållning. - Hon har ett väldigt annorlunda sätt att prata på. - Hon diskuterar om vädret och Boko Haram medans andra tonåringar i omgivningen pratar om var de gjort/ska göra i veckan. - Hon känner inte av sociala signaler, det vill säga hon märker inte om andra ger henne något äcklade blickar när hon rentav "slickar på fingrarna" och biter på naglarna som hon ofta gör utan om hon skulle förstå så skulle de vara tvungna att säga "Hörru, lägg av! Jag blir äcklad!" - Hon är rentav väldigt annorlunda och uppfattar som sagt inte sociala signaler, för hon verkar inte förstå om jag försiktigt drar mig undan för att slippa va´ med henne. (Denna process, då jag dragit mig till kompisen som jag vill vara med har hållit på i månader men hon verkar inte förstå att jag blir irriterad, utan bara kommer och jag blir så ledsen.) Snälla hjälp mig! Vad ska jag göra? Kan hon ha en diagnos? / En orolig tjej

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

När du kom till en ny klass var det två tjejer som du blev bekant med. Relationen till den ena tjejen blev komplicerad. Din fråga uppfattar jag som att du undrar hur du ska bemöta denna tjej.

Eftersom du ställer frågan vill jag vägleda dig med att du kan ställa frågor för att försöka förstå hennes förändrade beteende. 

För det första kan du göra det tydligt att du faktiskt vill tala om hennes beteende som du inte förstår. Detta innebär att hon själv kan välja om hon vill prata om det eller inte. 

Därefter är det viktigt att du beskriver det som du inte förstår och vill ha en förklaring till. Det är viktigt att du inte bedömer eller avfärdar hennes uppfattning utan vill ha svar på din fråga. Hur ska jag förstå detta?  Att hon biter på naglarna exempelvis kan vara besvärande för andra, men den som gör det kanske inte ens har tänkt på det. Du kan ju bara berätta det  som händer med dig och det kan hon välja att lyssna på eller inte.

Det är viktigt att du själv gör en bedömning om du vill ha denna dialog med henne eller inte. Det kan vara så att om du vågar ställa ärliga frågor utifrån ditt perspektiv så kan du få henne att tänka lite annorlunda.

För att en konstruktiv tanke ska komma igång är det viktigt att du medvetet väljer att diskutera utifrån det som är ditt perspektiv – så här tänkte jag, så här blir det för mig när du gör eller säger detta. Är det så att du börjar prata om att det är fel på henne exempelvis så kommer det bli svårt att komma fram till en gemensam förståelse. Det kan bli så att ni säger otäcka saker om varandra istället för att öka förståelsen för varandras sätt att vara på.

Ett annat tips är att du pratar med någon som du känner förtroende för, till exempel en lärare, sjuksköterska eller kurator på din skola  om det som ororar dig. 

Ta hand om dig!

Med vänlig hälsning,

Zelma Fors

Fil.dr.,Leg.psykolog,leg.psykoterapeut

Är jag otroligt självisk? Vad ska jag göra?

Hej, Det är såhär att jag kommer från ett land som har grov finanskris. Min bror och jag har kommit hit för att plugga på universitet. I mitt blivande yrke är det här i Sverige jag kommer att få jobb. Det kommer jag inte få i mitt hemland. Mina föräldrar bor kvar och jag är jätteorolig för dem. Det är osäkert om de kommer att klara sig och det är direkt farligt att bo där eftersom drogmissbruket och kriminaliteten har ökat markant. De får bara jobba och jobba och hoppas på att de ska få det att gå runt och hoppas på bättre dagar. De är smått deprimerade båda två och avskyr att jag och min bror är i Sverige de känner sig övergivna av oss. Pappa vill att jag ska hjälpa till genom att bo hemma och jobba i hans affär för att avlasta de. Jag vill inte jobba där men jag vill ju hjälpa de och visa att jag bryr mig. Vad ska jag göra? Är färdig om ett år och kan börja söka jobba redan efter sommaren! Måste hitta bostad, ta livsbeslut... har dessutom en pojkvän som vill bli sambo efter utbildningen - det vill jag också! Betyder det att jag är en hemsk dotter? Å andra sidan, vad är det jag vill? Skaffa en högre utbildning och jobba med det jag älskar och starta ett eget liv med att vara självständig. Det är väl naturligt? Alla mina kompisar flyttar ifrån hemlandet till olika länder i hopp att få jobb. Jag har jättedåligt samvete och pappa försöker intala mig att inte jobba här. Jag vill ju vara med de men har jag något val om jag inte kan bygga mig ett liv där? Vad ska jag göra? Jag vill inte göra de mer ledsna än vad de är och de blir det när jag pratar med dem om det här. Jag måste ta ett beslut men det känns tungt och jag vill inte "sälja" mina föräldrar. Är jag otroligt självisk? Vad ska jag göra? Mvh, vilsen.

Hej och tack för din fråga till Livlinan. 

När jag läser ditt brev så känner jag nästan av din förtvivlan över att göra dina föräldrar ledsna och besvikna. Det låter som att det just för tillfället inte finns någon stabil och trygg framtid i ditt hemland för dig. Och i samma stund kan man läsa att du har lätt kommit in i det svenska samhället och känner framtidstro här vilket är roligt att höra.

Jag verkar finnas en önskan hos dina föräldrar en gång om att du och din bror skulle få det bättre än de själva haft det då de ville att ni skulle studera och kunna skaffa bra arbeten i framtiden.

Att fatta stora beslut som kan verka livsavgörande är känslomässigt jobbig och ibland upplever vi också att vi måste välja bort någonting när vi fattar ett beslut. Känslan av att vi inte gör det som förväntas av oss kan leda till ängslan och oro för att göra viktiga personer i vår närhet besvikna.

Du beskriver en oro för dina föräldrar och samtidigt en önskan om ett bra liv både för dig och dem. Att försöka bekräfta dina föräldrars känslor av övergivenhet, sorg, besvikelse, oro och samtidigt berätta för dem utifrån hur du tänker med ditt liv kan vara ett sätt att möta dem.   

Att hjälpa dem att hitta hopp och komma med andra lösningar om hur du kan hjälpa dem där de är kan vara ett sätt att visa att du bryr dig om dem. 

Du kanske har vänner i liknande situation som du kan prata med. Du kan som student också kontakta Studenthälsan där du är eller ta kontakt med din Vårdcentral för samtalsstöd. Det kan vara skönt att prata med någon utomstående om just din situation.

 Hoppas att du fick lite stöd i ditt beslut. Svåra val tillhör livet och gör att vi växer och utvecklas som människor.

Lycka till och hör av dig igen om behöver.

Varma hälsningar!
Carina Carlsson, behandlingssekreterare

 

 

 

Kvinnor framstår som bättre vårdnadshavare än män. Hur kan synsättet förändras?

Det är beklagligt att behöva konstatera att den studie som Annemi har gjort av psykiskt störda föräldrar inte ger en rättvis bild av verkligheten, där kvinnor generellt framstår som bättre vårdnadshavare än män. Kvinnan utövar oftare sin makt som "mamma" även om det inte är till barnets/barnens bästa... Befinner mig själv i en vårdnadstvist med en psykiskt störd mamma som tidigare lidit av svår anorexia nervosa och som har ett manipulativt beteende/personlighetsstörningar. Det kan ibland vara svårt att värja sig mot den sortens människor, då man som frisk individ har en vilja att försöka hjälpa och att förändra en ohållbar situation... Socialtjänsten och rättsväsendet har bristande kunskap och vilja att förstå den hör typen av beteendestörningar/situationer och de ser sällan till barnets bästa. Dessutom har vi män de invanda könsrollerna emot oss, vilket i slutändan drabbar barn!!! De pratas mer om kvinnors rätt på arbetsmarknaden... Vad anser ni konkret behöver göras för att ändra på synsättet och komma tillrätta med problemet?

Du har två frågeställningar dels en mer avgränsad fråga kring dig som pappa i en vårdnadstvist, dels en fråga på samhällsnivån där pappor och mammor har olika tillgång till sin föräldraroll.

När du som pappa har fått inblick i och förstått hur barnets mamma reagerar i olika situationer kan det ha varit en smärtsam process, men du har också därmed fått en kunskap om manipulationer. Dubbelheten i manipulationer kan vara svåra att förstå med en gång- man måste få erfarenhet över tid. 

I en vårdnadstvist måste du som pappa utgå ifrån att du har lika stor rättighet att träffa barnet som mamman. Du som pappa kan förmedla dina egna tillgångar som pappa och ibland behöver man arbeta hårt för att bli tolkad på det sätt som du önskar bli tolkad på, oavsett om det är socialtjänsten eller juridiken.

I vårdnadstvister måste man få tillgång till experter som uttalar sig om personlighetsstörningar som eventuellt kan påverka relationen till barnet och påverka utfallet.

Din andra frågeställning - om kvinnors och mäns olika tillgång till föräldraskapet. Det är en fråga man måste arbeta ständigt med. Vi i Sverige har kommit en bra bit på väg att pappor får vara pappor- tex med föräldraledighet. 

En liten metafor som gör mig varm, glad och närvarande. I mitt bostadsområde la jag märke till en ung man som gick så långsamt. Min undran? Vad? Svar: Innanför mannens jacka stack ett litet barnhuvud upp. Pappans stilla vandring var ett ömt, varmt hållande.

För att jobba på samhällsnivån kan du engagera dig politiskt, medverka i olika påverkansgrupper som arbetar för pappors lika rättigheter.

Dessutom kan som pappa se till att du närvarande på arenor där ditt barn kommer att vistas dagis, nollan, skolan mm. 

Du som pappa kanske kan tänka – varje förändring kräver motstånd.

Varma hälsningar,

Zelma Fors
Leg. Psykolog; Leg. Pyskoterapeut

Vår pappa har paranoida vanföreställningar och självmedicinerar. Hur kan vi hjälpa honom?

"Hej! Jag är 27 år gammal och ska snart tillsammans med min sambo få vårt första barn. Sen jag var liten har jag brottats med min pappas besvärliga humör (inte bara jag, utan många i hans närhet). Sen ett år tillbaka är mina föräldrar skilda och min pappa förnekar varför, är väldigt arg, misstänksam och instabil. Har försökt hjälpa honom via familjeterapi, men det är i slutändan bara alla andra som har problem. Han har paranoida vanföreställningar och medicinerar sig själv med alkohol. Vad kan vi göra för att orka med detta? Hur kan vi hjälpa honom? Orkar inte tassa på tå och spela ett spel dom dagar det passar för honom. Problemet blir bara värre och värre med åren. /Två desperata systrar"
Hej!
 
På din beskrivning av situationen i din ursprungsfamilj verkar det för mig som du (ni systrar) försökt att stötta er pappa så långt er förmåga räcker till. Samtidigt som det är en svår och utsatt situation att drabbas av en kris eller psykisk ohälsa så är det också en påfrestande och krävande situation att vara anhörig. Av olika skäl kan det ibland vara omöjligt att räcka till för att hjälpa till med förändring. En viktig sak är att man också har tid och ork för att sköta om sig själv och, som nu, en ny familj.

Beslut om att, och hur, man sätter gränser för detta är inte lätt. Jag tror att det kan hjälpa att få stöd av andra i samma situation. Detta finns ofta hos anhörigföreningar, många är listade på www.1177.se (Vårdguiden). Skulle det vara så, att situationen påverkar den egna hälsan på ett mer hindrande sätt kan det också finnas möjlighet att för egen del få stödjande samtal via vårdcentralen eller via socialtjänstens Individ- och familjeomsorg. Ett annat alternativ är privat psykoterapimottagning om man har möjlighet. 

Med vänliga hälsningar,
 
Christina Andersson
Med.dr., leg. arbetsterapeut 

Varför är det en tabu att prata om depression?

Varför är det en sådan tabu att prata om depression i samhället
"Hej och tack för din fråga. Du ställer en ganska knivig fråga. Många människor har svårt att prata om depression eller andra psykiska sjukdomar. Jag tror att det kan ligga en rädsla bakom att inte våga berätta om hur man har det. Man kan vara rädd för vilket svar man kan få - blir jag bemött med vänlighet och nyfikenhet ... eller blir jag bemött med tystnad eller undanslingrande svar? Jag tror att vi alla människor är rädda för att blotta oss eller att vi riskerar att tappa ansiktet om vi berättar något som gör oss sårbara och att vi inte blir bemötta med värdighet eller med värme. Vi människor gör allt för att behålla vår värdighet och om vi då inte vet hur vi blir bemötta så kan det vara enklare att tiga.

Vad ligger då bakom detta? Många gånger känner vi igen oss när någon person berättar om sitt dåliga psykiska mående och då blir vi rädda för att vi själva ska må likadant. Då har vi människor en benägenhet att skjuta ifrån oss och vilja beskriva "den andre" som någon som är annorlunda eller som är skillnad mot en själv. Man kan säga att man vill inte bli smittad. Detta handlar om människors rädsla och är naturlig, men konsekvenserna av det kan bli väldigt tråkiga.

Sen vet jag också många personer som berättar om sin erfarenheter av psykisk ohälsa och som de har delat med andra personer och där det har resulterat i mycket positiva erfarenheter. Personerna har känt sig lättade av att få berätta och många gånger så har den personen som de har berättat det för sagt att de känner igen det och att de själva kan delge egna erfarenheter. Ju fler människor som delar sina berättelser, ju större öppenhet tror jag att det blir. Vi måste sträva dit och vi kan alla hjälpas åt"
 
Ingela Skärsäter, leg sjuksköterska, professor

Jag har det jobbigt hemma och får ibland panikångest. Vill söka hjälp!

Hej! Jag har det jobbigt hemma mina föräldrar och jag bråkar ofta. Detta leder till att jag får ångest ibland får jag panikångest attacker. Jag har varit med om jobbiga saker. Har haft sex fast jag inte ville. Allt har blivit så jobbigt så att jag har tänkt att jag inte vill leva längre. Har försökt någon gång att avsluta mitt liv. Men nu vill jag söka hjälp! Men hur? Jag är 17 år.

Hej och tack för att du skriver till oss på Livlinan.

Du är 17 år och skriver att du har det jobbigt med föräldrarna och att det är du som bråkar. När man bråkar så brukar det för det mesta finnas åtminstone två som bråkar. Det låter som om du har tagit på dig hela skulden för bråken. Det mest vanliga bråket är att en ungdom vill något och föräldrarna ifråga sätter det. Då kan bråket vara igång.

Eftersom du får både ångest och panikångestattacker av bråken så måste ni söka hjälp utifrån, det vill säga någon som kan hjälpa både dig och föräldrarna. Det är helt okey att bråka men man måste lära sig att bråka bättre. Ju tidigare man får lära sig att bråka på ett bra sätt desto bättre är det.

Du skriver också att du haft sex fastän du inte ville. Om man mår dåligt så kanske man inte orkar säga ifrån, men det är alltid du själv som ska bestämma över din kropp. Du ska själv bestämma om du vill ha sex med någon.

Du skriver att du har försökt avsluta ditt liv och att du nu har bestämt dig för att söka hjälp. Det är mycket klokt tänkt av dig. Det är viktigt att du får hjälp. Du kan själv söka hjälp. Då kan du börja med att besöka en ungdomsmottagning eller någon av skolans elevvårdsteam skolsköterska, kurator. Till dem kan du gå även om föräldrarna inte vill.

Det är givetvis mycket viktigt att föräldrarna och du samarbetar kring hur du mår, men om det är mycket bråk så kanske det är bra att du själv snabbt börjar söka hjälp. Det kan vara klokt att du pratar med den av föräldrarna som det känns tryggast med och berättar hur du mår och att du kommer att söka hjälp. Det är också viktigt att föräldrarna förstår hur du mår och att de kan ge dig stöd.

Du har du själv kommit på att du behöver hjälp och det är det första steget och det allra bästa. Nästa steg är att du snabbt får träffa en vuxen person inom skolan eller ungdomsmottagningen. Du kan också ringa till Vårdguiden 1177 där du kan få veta mer om vad det finns för hjälp att söka där du bor.

När du börjar må bättre kan det vara en god ide att fundera över vad ska du bråka om med dina föräldrar dvs väja ut det som det är värt att bråka om. Som jag sagt tidigare så behöver vi bråka för att lära oss att bråka på ett bra sätt och föräldrar behöver också lära sig detta.

Som ungdom är det bättre att bråka med föräldrarana än lärarna exempelvis för föräldrar är föräldrar och finns kvar trots bråken.

Du kan läsa mer om ångest och om vad det finns för hjälp att få på stödföreningen Ångessyndromsällskapets (ÅSS) hemsida: /www.angest.se/riks/

 

Varma hälsningar,

Zelma Fors, leg. psykolog

Finns inget jag mår bra av längre. Vart ska jag vända mig?

Hej jag undrar vart jag ska vända mig. Jag mår så jävla dåligt inombords. Är så himla lessen å vill bort från allt... Har familjen, mina två barn och sambo men känns som om jag bara vill bort från allt fast jag älskar dom mest av allt i hela jorden. Känner mig så himla stressad över allt varenda dag det kvittar vad det än gäller. Det är inte längre roligt å vakna å inte heller gå å lägga sig. Finns inget jag ler å mår bra av längre. Vart ska jag vända mig... känns akut

Hej!

Tack för din fråga och rop på hjälp till oss på Livlinan. När jag läser det du beskriver känns det akut angeläget att försöka vara just en livlina eller i alla fall bistå dig med något som kan hjälpa och rädda dig från att gå under. Utan att ha träffat dig eller gjort någon skattning tillsammans med dig så kan jag av din berättelse konstatera att mycket tyder på att du är deprimerad. Det är naturligtvis angeläget att du först och främst träffar någon för att tillsammans få göra en riktig bedömning av hur du mår och vilken hjälp du kan behöva.

Utifrån det du skriver om din familj så antar jag att det i första hand är din vårdcentral du skall söka till för att dels få en rätt bedömning och sedan också den hjälp du behöver. Antingen samtal och medicin där och/eller en remiss vidare till vuxenpsykiatrin om det bedöms vara det rätta. Jag kan på din beskrivning konstatera att din nedstämdhet ändå är så djup och långt kommen att dina tankar och känsla är att inte orka och som du skriver bara vilja komma bort från allt. Om de tankarna växer och mer handlar om planer på att ta sitt liv måste du söka hjälp akut hos närmsta psykiatriska klinik. För precis som du också skriver det finns något att leva för och det är viktigt att få hjälp att hitta redskap dels för att fortsätta det livet och att få redskap att vända den nedstämdhet som blivit allt tyngre.

Du kan behöva medicin i nuläget, men framför allt behöver du få en samtalsterapi där du tillsammans med någon kan sätta ord på det du tänker och känner, samt att tillsammans med en behandlare få hjälp att hitta redskap tillbaka till känslor av meningsfullhet och glädje. Du skriver också om stress över allt som du är i och det är inte en ovanlig tanke och känsla när man varit deprimerad under en längre tid. Stressen kan också vara en orsak till krav och det som kväver vår livslust. Det är viktigt att få hjälp att se på vad det är just nu och på vad som kanske under längre tid drivit dig in i dessa tankar, känslor och svårigheter att hantera livet.

 Vi föds inte till att vilja dö men olika orsaker i kropp och själ samt det som livet för med sig kan få oss att bli deprimerade. Tankarna kan föra oss in i att inte se utvägar och möjligheter. Men det finns alltid vägalternativ, men ibland behöver vi hjälp att hitta dem.

Vi går alla igenom olika perioder när vi behöver mer hjälp av andra människor att hitta vägar i livet och ibland drabbas vi som du nu av ett stort behov av hjälp. Vi föds totalt beroende och hjälpbehövande för att överleva och under hela vårt liv är vi i behov av andra på olika sätt för att känna mening i livet. Vi människor är gjorda för att både behövas för andra och att behöva andra för egen del.  Det som just nu känns mest hoppfullt för dig är att du skriver till oss ber om hjälp och att du har människor som du älskar mycket. Jag kan med säkerhet säga att de också älskar dig även om du just nu kan ha svårt att älska dig själv.

Ingen skall behöva gå under i depression och psykiskt lidande, men det kan vara svårt att söka och även veta vart hjälpen finns. Jag hoppas, även om ord så här i ett svar kan kännas små när man skriver dem, att de på något sätt skall kunna ge dig lite hopp om att hjälp finns att få. Vi är fortfarande i vårt land sämre på att bistå och hjälpa dem som mår dåligt psykiskt i jämförelse med fysiska besvär, men jag vet att det ändå finns hjälp.

Jag hoppas att du skall få en bra hjälp där du söker den inom vården oavsett om det är primärvård eller specialistvård. Alla har rätt till hjälp. Ibland kan man också få hjälp från sin arbetsgivare om man har en sådan och det finns också privata alternativ att söka själv, men då kostar det oftast en del. Det finns också en del olika hjälpalternativ på nätet och en del telefonalternativ. Det viktiga är att du inte ger upp!
 

Med hopp om bra och rätt stöd och hjälp! 

Varma hälsningar från oss på Livlinan genom,

Gunnar Böhm leg psykoterapeut    

Är det vanligt att man inte vill söka hjälp vid psykos?

Hej! Är det vanligt dom som man tror har fått en psykos inte vill söka för det?

Hej och tack för din fråga.

En psykos kan komma hastigt och då är det viktigt att får vård och behandling. När det gäller all typ av vård så är det först och främst vårdcentralen man hänvisar till. Där ska det finnas kunskap för att ställa en preliminär diagnos så att man sedan hamnar rätt om mer vård eller stöd visar sig behövas. Det finns också möjlighet att söka direkt till specialistpsykiatrin och där man kan söka via en egenremiss hos en så kallad öppenvårdsmottagning. På vissa platser är dessa även specialiserade mot t ex psykossjukdomar. 

Har en person tecken som verkar tyda på en psykos men inte vill söka vård kan man som närstående kontaka en psykiatriska öppenvårdsmottagning. Ofta kan de göra hembesök och i vissa fall kan en behandling påbörjas i hemmet om personen inte har så svåra symptom.

Det är vanligt att både närstående och personal får hjälpas åt för att den som är sjuk ska kunna acceptera att ta emot behandling. Det är viktigt att den som är sjuk får information om behandlingen och får veta varför den är viktig och hur den kan hjälpa.

Om du har fler frågor vad det finns för olika alternativ där du bor kan du ringa till Vårdguiden på tel: 1177 och få information och råd därigenom. Mer information om Vårdguiden finns också på: www.1177.se,

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Närstående vill inte ha hjälp men är verkligen är i behov av det

Hej ! Jag funderar lite om hur jag ska göra när min närstående inte vill ha hjälp men verkligen är i behov av det? Det börjar bli så tungt att se efter henne själv när hon blivit så svag och sover mest. Hon har tappat allt som har med hygienen att göra. Vad ska jag göra för att hjälpa henne?

Hej!

Tack för att du skriver till oss på Livlinan. Att du som närstående kontaktar oss är en bra början. Det är tungt att vara nära någon som inte ser sitt eget bästa framför sig och det kan ibland även vara svårt att hålla isär sina egna känslor från den närståendes. 

Att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp är inte lätt, men det är väldigt vanligt att det finns en ovilja att söka och ta emot hjälp. Det kan vara många olika skäl till det men när du beskriver situationen låter det som din närstående är i behov professionell hälp. Trots att psykisk ohälsa är väldigt vanligt är det många som upplever det som svårt att söka vård för till exemepel nedstämdhet, oro, ångest och sömnproblem men det finns hjälp att få! 

Du beskriver att din närstående är svag och sover mest. Den passivitet som hon visar upp är också med och bidrar till att tillståendet inte förbättras och därför är det är viktigt att bryta den. Ett sätt att stötta är att försöka förstå hur den närstående mår genom att lyssna aktivt och ställa öppna frågor om måendet, tankar som hon har om sin situation och om varför hon inte vill ha hjälp. Att ställa dessa frågor kan ibland vara svårt som närstående då man kan få svar som man inte själv vet hur man ska hantera. Att lyssna räcker långt, även när vi inte har svar. 

Ett annat sätt att ge stöd är att försöka motivera och erbjuda att ta kontakt med vården och följa med till exempelvis en vårdcentral, ungdomsmottagning eller en akutmottagning. Det kan många gånger vara värdefullt eftersom de närstående ofta har mycket information som personen själv kan ha svårt eller inte orkar berätta. 

Du kan själv ringa till din vårdcentral eller läkare för att diskutera frågan mer ingående och få råd hur du som närstående kan gå vidare.

På Vårdguidens hemsida www.1177.se finns information om var det finns hjälp att få eller så kan man ringa tel. 1177.

Nationella hjälplinjen är en telefon linje man kan ringa för att få hjälp och stöd även som anhörig.Tel: 020-22 00 60

Ta  hand om dig!

Varma hälsningar från oss på Livlinan!


  

Finns det någonstans man kan chatta eller så?

Finns det någon stans man kan få hjälp när man mår dåligt utan att gå direkt och prata med vårdcentral eller över telefon? som att chatta eller så? jag har haft problem med psykisk ohälsa under många år, har när jag varit yngre varit i kontakt med både bup, soc och skolhälsovården. har nu när jag är äldre provat medicinering men mår fortfarande väldigt dåligt. jag tycker att det är jättejobbigt att gå och prata med någon och känner inte att jag klarar av att gå och sitta i nått väntrum, jag har prova att ringa olika hjälplinjer men klarar inte av att prata så det känns så pinsamt. men jag behöver verkligen hjälp jag orkar inte mer annars.

Hej!

Tack för att du vänder till oss på Livlinan.

Du skriver att du har haft det så här under många år, samt att du haft många kontakter och att du upplever det jobbigt att gå och prata med någon. Samtidigt uttrycker du ett behov av kontakt, då den medicinering som har du provat inte verkar vara till hjälp för dig.

Det framgår inte i din fråga om du har kvar någon kontakt med den läkaren som ordinerat dig en medicinering. Om ni fortfarande har kontakt och om du fortfarande har en pågående medicinering. I så fall är det viktigt att läkaren får reda på exakt hur du mår och om det är någon som helst skillnad i ditt mående efter det att du påbörjat medicineringen. Ibland kan en viss medicinering i insättningsfasen leda till en symtomökning som är övergående. Kanske behöver man då justera dosen eller byta till ett annat preparat.

Om jag förstår dig rätt så finns ett behov av kontakt men att du känner dig obekväm med att sitta i väntrum och även med att sitta och prata med någon. Hjälplinjer har du också provat men utan en större tillfredställelse. Kanske kan du göra ännu ett försök på någon av dessa hjälplinjer till exempel:

www.mind.se  Här finns en chattfunktion vardagar 19-22

SOS brevlådan - Kyrkans jourtjänst 

Detta kan vara ett steg i att på nytt ta tag i din situation för att få tillstånd en förändring. Att söka kontakt med någon utan att behöva sitta ner i ett samtal.

Uppfattar ändå att du på sikt skulle behöva tala med någon. Kanske kan man ha ett upplägg som passar dig. Det kan vara genom hembesök, eller att man kan varva samtal med mailkontakt. Att man träffas på en plats och tar en promenad eller något annat sätt som du känner dig bekväm med. 

Kanske kan du ta kontakt med ett personligt ombud: www.personligtombud.se, som kanske kan vägleda Dig i hur Du kan gå vidare.

Tror att det är viktigt för dig att göra något aktivt åt din situation, då den är mycket påfrestande för dig. Hoppas att detta svar kan vara till någon hjälp i din situation.

Du får gärna höra av dig igen till oss på Livlinan om du har fler frågor.

Varma Hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

 

 
 
 

Min sambo känner igen sig själv. Kan han fått en psykos?

Hej! Min sambo fick tennisarmbåge och gick till läkare så fick han tabletter Naproxen. Hade 248 i sänka när han kom in på akuten. Han blev isolerad i ett rum. För tabletterna slagit ut hans immunförsvar. Han låg där i 3 veckor. Sen när han kom hem så va han sjukskriven. För ett år sen nu så födde jag våran dotter med kejsarsnitt. Jag tappade 4 liter blod och höll på att stryka med. Jag och min sambo kom överens innan att han ska va hemma med våran son som är 5 år när jag skulle föda. Så hängde mamma med mig när jag skulle föda. Jag mår bra och är glad att jag klarade upp det. Min sambo säger sen han låg inne att han inte känner igen sig själv. Han har gått och pratat men det hjälpte inte. Kan han fått en psykos?

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

En psykos kan komma hastigt och vid psykos är det viktigt att få vård och behandling. Samtidigt är det också så att man kan drabbas av andra allvarliga psykiska tillstånd (tex depression) som gör att man inte känner igen sig själv, eller tappar förmågan att klara av det man brukar göra. Detta är ingenting ovanligt vid stora livs/vardagsförändringar som ni verkar ha gått igenom. I båda fallen kan det alltså hjälpa med stöd och behandling från vården, ett alterantiv mer än samtal kan vara mediciner. 

När det gäller all typ av vård så är det först och främst vårdcentralen man hänvisar till. Där ska det finnas kunskap för att ställa en preliminär diagnos så att man sedan hamnar rätt om mer vård eller stöd visar sig behövas. Det finns också möjlighet att söka direkt till specialistpsykiatrin och där man kan söka via en egenremiss hos en så kallad öppenvårdsmottagning. På vissa platser är dessa även specialiserade mot t ex psykossjukdomar. 

Är situationen allvarlig och man känner att ens mående blir sämre och inte klarar av väntetid är det bäst att söka på en psykiatrisk akutmottagning. Om du har fler frågor vad det finns för olika alternativ där du bor kan du ringa till Vårdguiden på tel: 1177 och få information och råd därigenom. Mer information om Vårdguiden finns också på: www.1177.se,

 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Jag håller på att gå sönder. Mina skuldkänslor äter upp mig.

Hej. Jag håller på att gå sönder fullkomligt. Mina föräldrar är skilda sedan 10 år tillbaka, och när de skilde sig flyttade jag och min syster med mamma (Som det brukar bli). Detta ledde till att jag som det överkänsliga barn jag var/är drog på mig enorma skuldkänslor gentemot min far. Han har alkoholproblem och detta har gjort vår relation väldigt skuldbelagd och tung. Vi träffas varannan helg - en kvarleva sedan den tiden då han fortfarande jobbade. Nu är han sjukskriven och deprimerad. Han mår väldigt dåligt. Han har inte haft det särskilt kul i livet - farmor var psykiskt sjuk och missbrukade, och detta är något han börjat bearbeta först nu. Det är så oerhört jobbigt att se honom må dåligt, att se diskberget växa och att se lägenheten bli stökigare och stökigare. Därför har jag knappt varit där sedan maj. Jag skäms när jag skriver det, jag skäms vid blotta tanken på det. Jag känner att jag inte tagit mitt ansvar, att jag inte hjälpt honom med allt fastän jag borde. Detta gör det svårare att komma dit oftare, och prata oftare. Jag älskar honom så mycket, och jag vill att han ska må bra. Skuldkänslorna äter upp mig. // 18 år

Hej! Tack för din fråga, bra att du hör av dig. Det låter som du har det tungt och tar på dig ett stort ansvar för din pappa och hur han mår. Det är naturligt att känna sig stressad och bära på stora skuldkänslor när en förälder mår dåligt och inte orkar ta hand om sig själv.  

Alkoholproblem är en sjukdom som man behöver professionell hjälp med. Du beskriver er relation som skuldbelagd och tung och din viktigaste roll för att hjälpa din pappa är att du tar hand om dig själv. Det är lätt att glömma bort sig själv och sina egna behov, men samtidigt är det är viktigt att du inte bär detta ensam. Kanske finns det finns andra runt omkring i din fars nätverk som också kan involveras och vara ett stöd. 

Du skriver att dina skuldkänslor äter upp dig och det är viktigt att du själv får hjälp med att orka. Eftersom alkohol- och drogproblem är väldigt vanligt finns också mycket stöd och behandling för den som vill få hjälp att sluta och även för de personer som lever nära någon med dessa problem. Vårt tips är du pratar med någon i din familj eller annan vuxen, elevhälsan på din skola, ungdomsmottagningen i kommunen där du bor eller på webben www.umo.se. Missbruksenheten inom Socialtjänsten erbjuder ofta anhörigstöd och gruppverksamhet där man kan möta andra som har liknande situation. Du kan också ringa till Vårdguiden på telefonnummer 1177 och höra om vad det finns för hjälp och stöd där du bor. Ett mobilt fältteam som gör hembesök finns på platser runt och i landet och du kan höra om det kan vara aktuellt för din far. 

Ta hand om dig!

Varma hälsningar från oss på Livlinan

 

Pappa har bipolär sjukdom men vägrar få hjälp!

Min pappa har bipolär sjukdom men vägrar få hjälp. Han har alltid gett mig dåligt samvete när han mått dålig. I kombination med det var jag tillsammans med en drogmissbrukare och blev i princip beroende av han och tänkte ofta att jag var anledningen till missbruket. Nu är allt egentligen bättre och jag är inte beroende av någon av dem, men först nu känner jag hur ångesten verkligen smyger på. Vad ska jag göra? / 21 år

Hej 21-åring!

Tack för din fråga till Livlinan. Vad vi vet är att psykisk sjukdom inte bara påverkar den som är drabbad utan hela familjen och inte minst barn. Som barn lär man sig snabbt att förhålla sig till den som är sjuk, ta hänsyn och hitta olika strategier som gör att man kan överleva i familjen, men dessa strategier gör också att det blir svårt att hantera världen utanför familjen.

Att bli duktig att ta hand om, se till att saker fungerar gör gärna att man glömmer bort sig själv och sina egna behov. Det är lätt att bli en duktig hjälpare. Detta är självklart lätt att ta med sig in i nya relationer och kanske hittar man en partner som också är i behov av hjälp och stöd. Det kaotiska blir lätt det nya normala. Har man levt i kaos blir man också dukig på att hantera det.

Som du skriver har det blivit bättre och du är nu inte beroende av någon av dem. Att ångesten smyger sig på är fullt förståeligt. Till det yttre har livet blivit förändrat men allt du har varit med om finns kvar som stress och oro.

Ett bra råd är att hitta en samtalskontakt antingen via vårdcentral, ungdomsmottagning eller om det där du bor finns en verksamhet som riktar sig till vuxna barn som levt med en psykiskt sjuk förälder.

Det finns hemsidor som kan ge dig bra information t.ex:

www.kuling.nu

http://www.anhoriga.se/anhorigomraden/barn-som-anhoriga/for-barn-ungdomar/stodgruppsverksamheter/

 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Var söker man om man tror man fått en psykos?

Hej! Vad ska man söka någonstans om man tror att man fått en psykos???

Hej!

Tack för din fråga till Livlinan. När det gäller all typ av vård så är det först och främst vårdcentralen man hänvisar till. Där ska det finnas kunskap för att ställa en preliminär diagnos så att man sedan hamnar rätt om mer vård eller stöd visar sig behövas. Det finns också möjlighet att söka direkt till specialistpsykiatrin och där man kan söka via en egenremiss hos en så kallad öppenvårdsmottagning. På vissa platser är dessa även specialiserade mot t ex psykossjukdomar. 

En psykos kan komma hastigt och vid psykos är det viktigt att få vård och behandling. 

Är situationen allvarlig och man känner att ens mående blir sämre och inte klarar av väntetid är det bäst att söka på en psykiatrisk akutmottagning. Om du har fler frågor vad det finns för olika alternativ där du bor kan du ringa till Vårdguiden på tel: 1177 och få information och råd därigenom. Mer information om Vårdguiden finns också på: www.1177.se

Varma hälsningar från oss på Livlinan

 

 

 

 

Kommit till en punkt där jag verkligen måste få hjälp!

Hej! Jag känner att jag kommit fram till en punkt där jag verkligen måste få hjälp. Har länge undrat vad det är med mig som gör mig SÅ ledsen och SÅ glad, nu är jag i en andra svacka (inte allt för längesen jag hade den första) och då blir jag impulsiv. Nu har jag för andra gången bestämt mig för att inte fortsätta min utbildning. Jag orkar inte, lusten finns inte. Jag är så trött på att vara trött och inte klara någonting. Känner press, stress, ängslig och ibland så hemskt som värdelös. Jag funderar om jag är bipolär, det som skrämmer mig mest är att jag inte kommer få den hjälp jag behöver! Hur ber jag om hjälp?

Hej och tack för din fråga till oss på Livlinan.

Till att börja med vill jag besvara din oro om diagnos som du nämner i slutet av det du skriver. Det är naturligtvis inte möjligt att ställa en diagnos utan att ha träffat dig och mer hört din beskrivning av hur du mår m.m. Men att det svänger fort i hur du mår behöver inte alls innebära att du har en bipolär sjukdom. Idag när vi är väl upplysta, kan läsa om allt på nätet o.s.v. så är det också lättare att hitta diagnoser på egen hand. Problemet är att vi kan känna igen oss i många symtom i flera diagnoser men det innebär inte att vi har just den sjukdomen. Vad man säkert kan säga är att det du beskriver som känslor och tankar är vanliga beskrivningar utifrån stress, kravfylldhet som lätt leder till depressiva tankar och känslor. Vårt samhälle och inte minst inom utbildningsvärlden, har skapat ständigt ökade krav på individen. Mängden vi skall lära in och prestera har ökat och genererar tyvärr allt för ofta en känsla av otillräcklighet och misslyckande, vilket i sig leder till missmod och nedstämdhet. Till det kommer att vi som helhet i livet också ställs inför att leva upp till att vara mycket och vi bedöms allt för mycket utifrån vad vi gör och hur vi ser ut, men allt för lite för dem vi egentligen är. Vi är ju mycket mer än det vi gör och hur vi ser ut. I grunden har vi människor god kapacitet att klara besvärligheter och utmaningar men allt har en gräns och den är utifrån vår unika varelse lite olika samt att vår livssituation också påverkar vår beredskap att ta hand om svårigheter, krav och stress.

Det du beskriver av hur ditt liv ser ut låter  som naturliga reaktioner på för hög press, för mycket krav som stressar vilket i sin tur leder till starka känslosvängningar. Naturligt men mycket obehagligt. Självklart är att du behöver hjälp och jag tror att det bästa du kan få är någon att prata med. Jag är inte säker på din ålder, men det låter som om du skulle vända dig till primärvården i ett första skede. Antingen tar du kontakt med en vårdcentral eller ungdomsmottagning om du är i ålder för att söka där. Du behöver få en bra terapeutisk kontakt som kan hjälpa dig med att lyssna, hjälpa dig att sortera i dina tankar och känslor samt att hitta redskap som hjälper dig hantera och hitta en framkomlig väg. Beroende på de resultaten av en första diagnosticering så kan det också vara aktuellt med någon form av medicin, men framför allt låter det som att du skall be att få terapi. Vi på Livlinan hoppas att du får den hjälp du behöver och du får gärna höra av dig igen med fler frågor och funderingar.

 Med hopp om god och snar hjälp önskar vi på Livlinan genom, 

Gunnar Böhm leg. Psykoterapeut

Problem att ta långsiktiga beslut!

Jag har problem med att ta beslut som är långsiktiga i mitt förhållande med min partner, exempelvis förlovning, köp av hus osv.

Hej!

Din fråga är varför du har svårt att ta beslut som avser frågeställningar som är långsiktiga som till exempel förhållanden och husköp. 

På ett sätt är det klokt att bearbeta och reflektera över de frågeställningar som du tar upp. Ett val och beslut  som gäller pojk- flickvän, maka, make eller livskamrat kommer att inverka på hela ditt liv och då finns det både känsla av att göra rätt val samtidigt som det finns en tvekan.

Vid val av livskamrat är det också helt självklart att man vill göra det bästa valet. Samtidigt är krångligheter i relationer väldigt vanlit så det bör man också vara inställd på. Man bör förbereda sig på att man ska kunna samtala om det och även kunna öka tilliten till varandra. Konflikter är en naturlig del av relationer mellan människor. En bra konfliktlösning ökar tillit och stärker relationen. Konflikter man inte talar om kan leda till stora svårigheter i en relation nämligen misstro och fientlighet.

Om man ständigt återkommer till att man inte kan lita på att relationen är det bästa eller att den inte kommer att vara hållbar finns all anledning till att göra en mer ingående analys om varför det är så. Det kan vara så att man inte har tillit till sig själv och sin egen relationskompetens eller att man faktiskt har en erfarenhet av att ha blivit sviken och lämnad i nära relationer. Det viktiga är att du får stöd och hjälp av en helt fristående person till att utforska och försöka förstå frågeställningen. En legitimerad psykolog / leg psykoterapeut är ett alternativ för övrigt finns det många andra samtalspartner som man kan välja som till exemepl diakoner svenska kyrkan, socionomer på vårdcentraler och kuratorer på ungdomsmottagning. 

Frågeställningen om att göra långvariga ekonomiska investeringar kräver ofta samtal med både jurister och ekonomer för det har lite annorlunda inriktningar än relationer till en eventuell livskamrat. För det första krävs att din grundekonomi har en viss stabilitet och att det kan garanteras en viss ekonomi under en lång period kanhända hela arbetslivet eftersom man idag kan låna utan att göra amorteringar.

Denna form av samtal med professionella personer förespråkar en annan slags säkerhet än känslomässiga relationer med en annan människa.

Eftersom du har formulerat frågan så finns det all anledning att söka stöd i samtal där du kan få hjälp med att specificera dina behov och finna det som kan vara ditt inre stöd. Du kan ha en stark längtan efter tillitsfull relation samtidigt som du inte vågar ge dig hän i en nära relation. Det kan bli en livslång frågeställning, men det finns också hopp om att förändra det.

Varma hälsningar från Livlinan genom,

Zelma Fors, leg. psykolog

Hur hjälper man någon som inte vill ha hjälp?

Hur hjälper man bäst någon som inte vill leva med sin situation (fysiskt och psykiskt) men som ändå inte vill ha hjälp? Vart kan man vända sig för att få hjälp att hjälpa sin anhöriga?

Hej!

Tack för att du skriver till Livlinan. Att vara anhörig till någon som inte mår bra och inte vill ha hjälp är svårt för dem som står nära. Det kan lätt skapa känslor av både maktlöshet och frustration över situationen. Samtidigt är det ofta gott nog att bara finnas där och visa att du vill hjälpa. Att bara lyssna är också det en åtgärd, även om det inte alltid känns så.

Du beskriver att din anhörige inte vill leva med sin situation och det kan lätt skapa en känsla av maktlöshet och hopplöshet inför hans/hennes egen livsituation. Det kan då också vara svårt att se hur den skulle kunna förändras samtidigt som vi vet att livet ständigt är i rörelse och förändras.  

När någon uttrycker att man inte vill leva med sin situation så är det en form av problemlösning utifrån den situation som personen befinner sig i. Det är vanligt att omgivningen reagerar genom att bli orolig och rädd för det är svårt att veta hur man ska bemöta detta. Att just samtala om det som är svårt för personen och ställa frågor om hur den känner, tänker upplever är ett viktigt steg för att kunna hjälpa. 

Om det finns det stunder då din anhörige mår bättre kan det vara lättare att ”nå fram”. Att i de stunderna berätta hur man själv känner inför situationen, utan att skuldbelägga, kan hjälpa för att komma fram till en problemlösning som ni är delaktiga i båda två. 

Du skriver att din anhörige som mår dåligt inte vill ha hjälp. Det är vanligt att det finns en ovilja att söka professionell hjälp. Anledningarna till varför det är så varierar mycket men det kan vara lättare att uppmuntra till hjälp om ni som står nära vet om varför oviljan finns där.  

På Vårdguidens hemsida, 1177.se,  finns information om var det finns för hjälp att få eller så kan man ringa 1177.

Nationella hjälplinjen är telefonlinje där man kan få råd och stöd även som anhörig. Tel: 020-22 00 60 

Vårdcentralen är ett första bra steg att ta kontakt med och där kan ni också få mer information om vad det finns för hjälp vidare att få.
 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Vill så gärna komma i kontakt med någon som förstår!

Hej! Jag har fått diagnoserna bipolär och adhd, och jag mår ganska kasst, men jag "döljer" det helst för andra runt om mig, tycker inte om att visa hur jag mår, finns det nåt ställe, forum eller där man kan gå och träffa andra i samma sits och prata? Jag vill så gärna komma i kontakt med någon som förstår! /Tjej 21

Hej och tack för att du vänder dig till Livlinan. 

Det finns flera forum som är till för just det som du skriver: Att får träffa och prata med andra i samma sits. Andra som förstår och där det finns olika sätt att få stöd. Här kommer några tips. 

Riksförbundet Balans. Förening för alla med erfarenhet av depression eller bipolär sjukdom, egen och som närstående. Läs mer: www.balansriks.se

Intresseföreningen Bipolär sjukdom, IBIS. En patient-, anhörig- och närståendeförening. Läs mer: www.bipolarsjuk.se

Bipolarna: Forum med information om bipolaritet, blogg, kunskapsbank mm. Läs mer: www.bipolarna.se

Attention: En intresseorganisation för personer med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättingar, tex ADHD, ADD, Asbergers syndrom) deras anhöriga och yrkesverksamma inom området. Läs mer: www.attention-riks.se

 

Har du fler frågor får du gärna höra av dig till oss igen. 

Varma hälsningar från Livlinan

 

Vad ska jag göra för att slippa denna pesten? Jag orkar inte mer!

Jag är en tjej som mår dåligt psykiskt... Tänker jag efter har det pågått länge, men jag har "lärt mig att leva med det". Nu på senaste tiden har jag börjat över äta en massa och jag får sån sjuk ångest när jag gör detta... anledningen till att jag gör det är för att jag...känner att jag förtjänar att må illa... Men jag vet att det är fel... Så vad ska jag göra för att slippa denna pesten? Jag orkar inte mer!

Hejj!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan.

Om jag uppfattar dig rätt så vet du att det är fel. Alltså att du inte förtjänar att må illa. Du förtjänar något annat än ångest och pest.  När man mår psykiskt dåligt en längre tid så kan det vara precis så som du skriver, att man lär sig att leva med det. Det blir inte bättre än så här för mig.
Du skriver att du inte orkar mer.  Finns det något du kan göra?

Genom att försöka att ta tag i sin situation, att vända sig till någon, så är hopp om förändring möjlig. Det finns en hel del du kan göra.

Du befinner dig i en situation som är allvarlig, det är nödvändigt för dig att söka hjälp. För att komma ur denna mycket påfrestande situation som du befinner dig i. Här kommer nu några råd om vart du kan vända dig. 

Vet inte din ålder, men tror att du kan vända dig till ungdomsmottagningen i din kommun. Det kan variera lite mellan mottagningarna men oftast är aktuell målgrupp ungdomar mellan 12 och 25 år.

Dessa mottagningar har oftast en enklare och snabbare handläggning än vårdcentralen. Om du studerar är elevhälsan eller studenthälsan ett alternativ. De har ibland en högre tillgänglighet och kan vid behov förmedla kontakt till annan vårdgivare. Om dessa två alternativ inte är aktuella så kan du vända dig till en vårdcentral.

Nedan följer några förslag på hemsidor med mer information och stödfunktioner.

www.umo.se

www.friskfri.se

www.1177.se

www.angest.se

Nationella hjälplinjen alla dagar kl. 13-22, tel 020-22 00 60.

Tveka inte att på nytt vända dig till oss på Livlinan om du har behov av stöd, råd och information. Eller om du anser att vi inte på ett tillfredställande sätt svarat på din fråga. 

Varma hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Hur sätter jag in tampongen rätt?

Hej! Jag är en 14 tjej som är trött på binda och vill börja använda tampong, men jag har ett problem.... Jag vet inte var den ska sitta och jag är jätte orolig att jag sätter den fel. jag är bara orolig. Hjälp

Hej!

Det är många som precis som du undrar hur det fungerar med mens och hur man ska göra för att använda en tampong rätt. Det är bra att du frågar och just för den här typen av frågor finns det väldigt bra information på Ungdomsmottagningen på nätet: www.umo.se. Där kan du läsa lite allmänt om tamponger och mer detaljerat om hur man sätter in dem, hur ofta man ska byta tampong, hur mycket de kostar och om man kan bada med dem.

Du kommer direkt till UMO:s sida om tamponger här.

Har du fler frågor om detta och känner att du hellre vill prata med någon för att få råd är vårt tips att prata med din skolsköterska eller att ta kontakt med din närmaste ungdomsmottagning. 

 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hur kan jag hjälpa min son på bästa sätt? Ska jag tvinga honom att gå och prata med någon?

Hej igen! Jag har ställt en fråga förut angående min son som mår väldigt dåligt till och från. Ibland hotar han med självmord och han vill inte prata med någon utomstående. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han blir väldigt arg när något går emot honom och han anklagar sig själv för att förstöra allt. Han är 21 år och har inte jobbat efter gymnasiet, mer än en månad, mer orkade han inte för han blev så uppstressad och fick ångest. När något går emot honom slår han sönder saker och river sönder sina kläder. Detta händer flera gånger i veckan. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Jag börjar själv få ångest och kan inte sova på nätterna för jag är rädd att han ska skada sig själv. Ska jag tvinga honom att gå och prata med någon? Med vem? Jag vet att det finns psykolog på vårdcentralen men han vill absolut inte gå dit och prata med någon. Ibland när han mår dåligt, när något gått emot honom och han slagit sönder något blir han alldeles konstig efteråt och pratar väldigt långsamt och konstigt. Hur ska jag kunna hjälpa honom på bästa sätt? Jag mår själv väldigt dåligt nu och känner ångest och gråter så fort jag är ensam och kan "släppa ut" det. Hjälp!!!!!

Hej!

Att vara förälder, här mamma, är en uppgift man alltid kommer att ha, oavsett hur mycket ett barn, tonåring eller vuxen avvisar. Jag förstår att du är mycket förtvivlad. Du ser och känner in att din son inte mår bra och skadar sig själv.

Det blir extra svårt om man som förälder blir avvisad. Det kan kännas hopplöst då man ändå försöker hjälpa till. Det viktiga är att du är kvar trots avvisningarna – det kan ju vara så att du är den ende som dels får se hur han mår, dels förstår hur han mår.

Din son är 21 år och han tillhör fortarande den åldersgrupp som kan söka hjälp på en ungdomsmottagning. Där kan han söka själv och procedurerna för att få tillgång till samtalshjälp är sannolikt inte lika komplicerade som på en vårdcentral. Det kan också vara så att han redan besökt en ungdomsmottagning men för andra frågor än för dåligt psykiskt mående. Många ungdomar besöker en ungdomsmottagning för frågor om preventivmedel och relationsfrågor.

Alltså ta reda på var närmaste ungdomsmottagning finns och informera din son om möjligheterna och att få samtal med en psykolog eller kurator. Andra alternativ är en vårdcentral som kan remittera honom vidare om det behövs. Dessutom finns de privata psykologmottagningarna, men som kostar mer än att gå på en vårdcentral.

Att han arbetat så lite efter gymnasiet är en stor stress för unga människor. Du som mamma kan också vända dig till de förvaltningar som erbjuder studier och praktikplatser. Det är förödande för många unga människor att inte finnas i arbetslivet eller studier. Kolla också med ditt privata nätverk om de kan ge tips.

Nu till dig själv som förtvivlad mamma. Sök hjälp hos föreningar som arbetar med självmordsförebyggande information exempelvis föreningen Minds stödsida Självmordsupplysningen. Det viktiga är att du kan prata med någon annan vuxen som du har förtroende för. Idag är det många föräldrar som är i en livssituation där det finns oro för näst intill vuxna barn.

För övrigt kan du tänka ut lite strategier när han börjar riva sönder kläder. Som vuxen kan du ju bekräfta hans ilska rent praktiskt genom att ge honom telefonkatalogen eller en tidning när han är arg. Bekräfta ilska dvs ok att vara arg men träna sig i att kontrollera ilskan. Man måste både förstå sin ilska och kunna kontrollera den.  Här är det viktigt att vara mamma och hitta på lite och finnas kvar trots påfrestningarna.

 Zelma Fors
leg.psykolog

Vad ska jag göra som mamma och mormor?

Jag har en dotter som har en treåring. När lillan går upp på morgonen sover mamma länge och flickan får vänta tills mamma vaknar. Ofta somnar mamman på golvet mitt på dagen. Jag ser att mitt barnbarn anpassar sig mycket och ofta är ledsen för att mamma "slocknar". Jag får ge mat, klä på, leka och gå ut. När jag tar upp detta blir min dotter arg. Jag känner att jag tassar inför henne då jag inte vill provocera utbrottet. Min dotter hade tidigare varit psykiskt misshandlad av sin sambo och tål inte några frågor alls. Vad ska jag göra som mamma och mormor? Flickan säger ofta till mig att vara tyst för att inte väcka mamma.

Hej! 

Tack för att du skriver till Livlinan. Jag förstår att du har en stor oro för din dotter och ditt barnbarn.

Utifrån det du skriver verkar det som att din dotter inte mår speciellt bra just nu. Att hon inte orkar eller klarar av föräldraansvaret och behöver hjälp och stöd med detta. 

Du skriver att hon blivit psykiskt misshandlad och självkänslan kan påverkas lång tid efter en sådan utsatt situation. En låg självkänsla kan också vara en bidragande orsak till att utveckla nedstämdhet eller depression. Vanligt symptom på en depression är ilska, rädsla, ökad trötthet och en ökad känslighet för stress och belastning. 

I detta fall är det viktigt att se till att din dotter får hjälp så att hon orkar och klarar av att vara mamma till sitt barn. Det inte är hälsosamt för att litet barn att behöva anpassa sig efter vuxna och att inte få sina egna behov tillgodosedda. 

Att ställa krav på din dotter att söka hjälp för sin egen del utifrån att du ser att ditt barnbarn far illa är nödvändringt för att få till en förändring och samtidigt ge henne stöd och hjälp i detta.

Att försöka säga vad du ser, att du är orolig för att hon inte verkar må bra och berätta om din oro för att ditt barnbarn far illa är en början. 

Föreningen MIND har en Föräldratelefon dit man kan ringa om man är orolig för sitt barn. Det är anonymt och de som svarar är psykologer eller socionomer med lång erfarenhet. Föräldratelefonen når du på: 020-85 20 00 och du kan läsa mer om föreningen MIND på: www.mind.se. Socialtjänsten kan också hjälpa till i den här typen av situationer. 

Att fortsätta att finnas för ditt barnbarn och ge trygghet, omsorg som du redan gör är extra viktigt just nu. Även om små barn inte förstår vad det är som händer runt dem, känner de av stämningar i familjen och anpassar sig i dessa. Precis som du beskriver.

Kanske finns det flera personer i ert nätverk som skulle kunna hjälpa din dotter och hennes barn i denna situation så att även du, som mamma och mormor, orkar i fortsättningen. 

Hoppas att detta svar kan vara till hjälp i din situation. Du får gärna höra av dig igen om du har fler frågor..

Många varma hälsningar från oss på Livlinan

Har flyttat lång hemifrån. Hur kommer jag ur den här onda spiralen?

Har precis flyttat 60 mil hemifrån för att studera. I och med detta har jag börjat tvivla otroligt mycket på mig själv, varje litet beslut jag tar resulterar i ångest och jag känner hela tiden att jag gör fel, säger fel saker och beter mig fel. Går ständigt och bär på en känsla av att inte räcka till. Att jag inte ska klara av studierna, att mina kursare inte tycker om mig och att jag inte duger. För att dölja detta trasslar jag in mig i lögner som i sin tur bidrar till mer ångest. Har ingen att prata med då jag är helt ny i staden och känner bara en stor känsla av uppgivenhet, oro och ångest. Hur tar jag mig ut ur denna onda spiral?

Hej och tack för din fråga till oss på Livlinan. Du beskriver en stor förändring i ditt liv, bland annat genom den långa flytten hemifrån. Det är vanligt att stora förändringar i livet också för med sig stress, ångest och oro.

Att vara helt ny i en stad, inte känna någon och dessutom bära en stor känsla av uppgivenhet, oro och ångest låter tufft. Det finns hjälp att få för att lindra ångest och oro och professionell hjälp kan vara ett bra första steg för att ta sig ur det du beskriver som en ond spiral. Ett alternativ är att ta kontakt med elev- studenthälsa på skolan/universitetet du är på för att samtala om din situation. Beroende på din ålder kan en ungdomsmottagning också vara ett alternativ och även genom vårdcentral kan du fråga om stöd. Finns det någon i familjen eller närmaste vänner hemma du kan prata med är det också en möjlig väg.

Vi vet inte din ålder men gränsvärlden mellan ung och vuxen är en period som för många är en känslig tid. Det är en normal utvecklingsfas på väg mot vuxenlivet och innebär många stora steg som till exempel flytt hemifrån, nya studier eller arbete.

Du skriver också om en känsla om att inte räcka till, att du känner att du beter dig fel och är rädd för att göra fel. När en situation är ny och fortfarande osäker kan också tilliten till oss själva och vår egen förmåga att klara oss bli ifrågasatt. Detta väcker i sin tur lätt ångest och negativa tankar om oss själva.

Att flytta till en helt ny stad är modigt men samtidigt tufft. Innan man har landat och byggt upp en social tillvaro på den nya platsen är mycket osäkert och kanske även otryggt. Beslut som tidigare varit lätta kan bli svåra att fatta och leda till känsla av oro.Det framgår inte vilken typ av skola du är på och hur gammal du är men skolor brukar anordna aktiviteter och det kan vara särskilt bra att vara med på dessa om man är helt ny på både skolan och i staden.

Att du har kontaktat oss på Livlinan är ett första steg till förändring. Att du tar dig själv och dina behov på allvar. Du förtjänar att må bra och du är alltid välkommen att skriva till oss igen om du har fler frågor.

Varma hälsningar från oss på Livlinan.

 

Min flickvän är bipolär typ 2. Behöver konkreta tips?

Hej! Min flickvän är bipolär typ 2. Vanligtvis är hon dominant och pratar mycket, men lyssnar också och är väldigt kärleksfull. Nu är hon inne i en hypomanisk period (tydliga tecken visar detta och vi har även diskuterat det). Jag känner mig överkörd. Diskussioner blir hetsiga, hon blir lätt irriterad, hon pratar mer än vanligt, tar över situationer som jag känner mig trygg i, vilket gör att jag känner mig osedd, på ett något subtilt sätt. Hon och jag är medvetna om detta. Jag tycker det är påfrestande. Hur kan vi göra? Vi pratar om det, men vi behöver konkreta tips. Tack på förhand!

Hej!

Av din text förstår jag att du är insatt i symtomen kring diagnosen bipolär typ 2. Detta är väldigt bra eftersom det närmaste sociala nätverket behöver förstå innebörden i diagnosen för att kunna vara till stöd och hjälp. Skiftningarna i stämningsläget blir lättare att hantera om man förstår helheten.

Det framgår av din text att ni kan prata om din flickväns sätt att bemöta dig. Det är bra. Det krävs att ni pratar i mycket konkreta termer. När flickvännen tar över situationer och du faller undan är det viktigt att ni pratar om detta då hon inte är hypoman. Man kan komma överens hur du ska förhålla dig då exempelvis.

Självklart kan du känna dig överkörd i den aktuella situationen, men du kan också arbeta fram en egen strategi om hur du förhåller dig då hon kör över dig. Ett alternativ är att du inom dig själv konstaterar att hon gör det och att du inte låter dig påverkas av detta, utan lär dig att i din egen inre dialog bestämma dig för att just nu förnedrar du mig, men min inre styrka gör att detta inte påverkar mig nu.

Det krävs en ganska hård träning för att det ska lyckas, men det mest sannolika är att du kommer att kunna finna en strategi tidigare än vad din flickvän kan. Det är självklart påfrestande för dig men ju tidigare du vet att du måste värna om dina egna gränser och din egen ork desto bättre kan du också vara ett stöd för din flickvän. Det som kan vara svårt är att man inte är uppmärksam på flickvännens tillstånd utan utgår att det är en vanlig diskussion, vilket det inte är då hon är hypoman. Efter hand kommer man att vara vaksam och närvarande och kan stoppa sitt eget deltagande i diskussionen innan man gett sig in i diskussionen. 

Ni, som finns i det sociala nätverket, behöver tillsammans med den som har en diagnos bipolär typ 2 känna igen när och hur de olika symtomen börjar visa sig för att så tidigt som möjligt börja använda de olika förhållningssätt ni valt att använda såsom sätta gränser och undvika situationer ni kommit överens om.

Eftersom din flickvän har fått en diagnos utgår jag ifrån att det finns någon kontakt med psykiatrin. Det är också möjligt att vända sig dit för att få vägledning hur den som har diagnosen och sociala nätverket kan få aktivt stöd av personalen. Det viktiga är att du vågar ställa frågan för psykiatrin behöver också stöd från anhöriga vid dessa diagnoser. De kan sannolikt också ge dig mer omfattande och konkret vägledning än detta som skrivs här.  Det viktiga är att du ställer frågan för att du ska må bra eftersom du kan vara ett viktigt stöd för din flickvän. Det är väldigt bra att ni tillsammans redan har diskuterat frågeställingen och jag kan bara önska att den konstruktiva diskussionen fortsätter.

Varma hälsningar från Livlinan genom,
Zelma Fors     

Finns det något nummer de kan ringa utomlands? Hur kan vi hjälpa?

Min pappa har varit deprimerad/bipolär för minst tre år, nu har mina föräldrar flyttat utomlands och han har inte registrerats med en ny läkare, han har fått medicinsk hjälp men vägrar att ha terapi. Min relation och mina föräldrars relation är påverkad av hans beteende när han blir ledsen och arg. Vi älskar honom väldigt mycket men kan inte förstå varför han vill inte få hjälp. Vad ska man göra för att hjälpa, något måste förändras. Han jobbar inte längre och jag är rädd att min mamma tar för mycket ansvar och att hon kommer bli ledsen snart. Finns de något nummer dom kan ringa till utomlands? Hur kan man få honom att vilja blir bättre? Tack från en orolig 24 åring dotter

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan.

Den situationen som du och din mamma befinner er i är tyvärr vanligt förekommande. Att man som närstående upplever en stor frustration över att ens anhörig som är sjuk inte vill ta emot den behandling som erbjuds och som man är i stort behov av. Konsekvenserna blir oftast en stor oro, stress och svårigheter att upprätthålla viktiga relationer. Du och din mamma påverkas av din pappas beteende när han blir ledsen och arg. Du skriver att ni inte kan förstå varför han inte vill få hjälp. Har ni frågat honom vad för skäl han har för att avstå terapi? Har han dåliga erfarenheter ex biverkningar av mediciner, träffat en terapeut som inte förstår honom m.m. 

Om jag uppfattar det du skriver rätt, så har din pappa någon form av medicinsk hjälp/kontakt men han vill inte ha någon terapi. Kontakta denna person och efterfråga vart man kan vända sig, vem man kan kontakta vid en utlandsvistelse. Se vidare på www.1177.se

Det finns många personer som underkänner den behandling som man erbjudits. När man mår bättre efter en hypomanisk - eller depressiv period, kan det vara lättare att tala om hur man tillsammans kan samarbeta för att förhindra eller mildra om det uppstår en ny period. Det finns mycket mer än bara mediciner eller psykoterapi att ta till.

Att ta hand om sig själv och minska sin sårbarhet genom att till exempel undvika att göra flera aktiviteter på en gång, undvika alkohol, att ha fasta vardagliga rutiner och att vara noga med att få tillräckligt med sömn.

Det är också bra att vara observant på tidiga tecken på återinsjuknande både när det gäller en depressiv och en hypomanisk period. Tidiga tecken på en manisk episod kan vara ex. ändrade sömnvanor, koncentrationssvårigheter, överaktivitet och irritation.

Exempel på tidiga tecken på en depressiv episod kan vara ändrade sömnvanor, orkeslöshet, energibrist och håglöshet. 

Det som man rekommenderar var gäller behandling och stöd vid bipolaritet är att man kombinerar flera av ovanstående exempel alltså en medicinering med någon form av psykoterapi samt psykopedagogiska insatser. För att öka förståelsen och hitta strategier att hantera de besvär och symtom ibland finns i ens vardag. Om man som närstående får vara delaktig i dessa insatser så ökar möjligheten till ökad stabilitet och hållbarhet i de mål som uppnås. 

Att vara närstående till någon som har en bipolärproblematik kan många gånger upplevas precis så som du beskriver det i ditt brev till oss. Det kan vara viktigt att för egen del söka hjälp och stöd i rollen som närstående. Att träffa andra som är i en liknande situation.    

Detta kan vara genom anhörigutbildningar, telefonstödlinjer och hemsidor m.m.

Här är några exempel på föreningar:

www.bipolarna.se

www.foreningenbalans.se 

Hoppas att detta svar kan vara till hjälp i din situation. Du eller din mamma får gärna höra av er igen till oss på Livlinan om ni har fler frågor.

Varma hälsningar
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager 

Vi är snart desperata och djupt förtvivlade!

Vår vuxna dotter har drabbats av en djup depression. Hon bor för tillfället hemma eftersom hon inte har egen bostad. Vi känner att vi försökt att stötta och hjälpa till med vad vi kan. Vad vi än gör hjälper inget och allt är fel. Själva har vi inte alls mått bra under året på grund av att mycket negativt har hänt i vårt liv under året. Vår dotters tillstånd är en av dessa. Vi är förtvivlade och känner oss själva på gränsen till utbrändhet eftersom vi får mycket negativt och har svårt att koppla av och sova. Vad kan vi göra och finns det någon som kan stötta? Hon uttalar att hon inte vill leva och att vi inte förstår hennes tillstånd. Vi har verkligen försökt men hon vill eller kan inte ta till sig våran hjälp. Vi är snart desperata och djupt förtvivlade.

Hej!

Vi på Livlinan har läst er berättelse och vädjan om hjälp i er svåra livssituation. Det låter mycket jobbigt och beskriver en djup förtvivlan som ni skriver. Konkreta svar till hjälp kan vara svårt att ge men låt oss börja lite från början av ert brev.

Att leva nära en person som drabbats av en djup depression är alltid påfrestande och att vara närstående gör det oftast ännu tyngre. Att dessutom se sitt barn må så dåligt och känna att man inte når fram med den hjälp man vill ge skapar det ni beskriver en känsla av desperation och djup förtvivlan. Just i detta finns också en svårighet nämligen att det ofta inte är lätt att vara den hjälp man vill och önskar vara då ni är föräldrar och det är er vuxna dotter. Hon vill och ska ju i viss mån inte vara beroende som ett yngre barn till sina föräldrar. Det leder lätt till starka ambivalenta känslor i den som står i en situation som er dotter. Det gör det också svårare för henne att bekräfta er hjälp och er önskan om att hjälpa. Er omsorg och vilja till hjälp ger säkert lindring, men som sagt det kan vara svårt att ta emot då det väcker dubbla känslor att också känna sig beroende av er.

En fråga som jag funderar på är vilken hjälp er dotter får utifrån av t.ex. vården. I den situation som ni beskriver så är det viktigt att dottern får professionell hjälp och framför allt någon form av samtalsterapi. Sedan låter det som att det finns mer som bekymrar er vilket också kan förstärka förtvivlan både för er och er dotter. Om ni inte redan sökt hjälp så tycker jag att ni själva också skall söka någon att prata med om er situation. Det kan vara bra att få hjälp att sortera i alla bekymren. När vi människor mår dåligt, har problem och bekymmer av olika slag behöver vi andra människor som kan hjälpa oss att sortera i problemen och hitta vägar till lösningar. Först de akuta och sedan också mer det långsiktiga. Och för er del tror jag att det i första läget är viktigt att få hjälp både för er och dottern men inledningsvis inte tillsammans. Sedan kan det säkert vara något som också behövs på sikt om er dotter vill.

Det är lite svårt att veta på vilken vårdnivå er dotter behöver hjälp, men på primärvårdsnivå skall finnas samtalshjälp att få både på vårdcentraler och ev. ungdomsmottagningar om man är under 25 år. Är det en svårare depression så är psykiatrin rätta platsen. Idag kan det vara svårt att få tider i vården och då kan även privata alternativ vara en möjlighet, men det innebär givetvis en annan kostnad. Det finns också hjälplinjer och här kommer ett par tips:

Nationella Hjälplinjen: Läs mer

Jourhavande kompis: Läs mer

Kyrkans Jourtjänst: Läs mer

Vårdguiden,1177 : Läs mer

BRIS Vuxentelefon: Läs mer 

Hoppas att ni finner något i detta svar som kan vara till hjälp i er situation. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Vad skall hon göra för att kunna överleva och gå vidare med sitt liv?

Ett barn mådde mycket dåligt. Hon fick trots det i nioårsåldern en kompis, som kände att hon ville hjälpa till, vara ett stöd. Det ledde till att kompisen blev indragen i någonting som hon inte hade väntat sig eller kunde förstå. Lärare, psykologer, kompisar och alla andra lastade över ansvaret för barnet som mådde dåligt på hennes kompis. Kompisen tvingades bära ett ansvar som få vuxna skulle ha orkat med. Det varade under många år. Tio år senare gick det upp för kompisen vad hon utsatts för och att det höll på att ta livet av henne. Hon sade då upp relationen, men utsätts nu för svåra påtryckningar och utmålas som ansvarig och elak av alla dem som vill lasta över det jobbiga ansvaret på henne, men hon orkar inte mer. Vad skall hon göra för att kunna överleva och gå vidare med sitt liv?

Hej och tack för ditt brev till oss på Livlinan.

Att vilja hjälpa och stödja en kompis som mår dåligt är för många något självklart och naturligt. Andra människor kanske känner sig tacksamma/nöjda när de ser att en annan person tar över ansvaret. 

Till att börja med kan det kännas som att man blir bekräftad i det "goda" man gör, att man är en god kompis som orkar lyssna och stötta. Sen är det vanligt att orken tar slut. Det kan kännas som om man inte får något tillbaka, att man upplever det mer och mer som ett uppdrag man inte orkar med. Samtidigt är det svårt att säga ifrån att nu får andra hjälpa till.

Detta att sätta tydliga gränser kan vara svårt inte minst när det handlar om en kompis.

När du har varit ute och flugit har du säkert sett informationen om att när kabintrycket sjunker, så ska man se till att själv ta på syrgasmasken innan man hjälper andra.  Det är ett sätt att beskriva vikten av att se till sina egna behov och att se till man får vad jag själv behöver. Först därefter kan man hjälpa andra.

Nu har kompisen avslutat relationen, vilket under de omständigheter som rådde var ett bra beslut. Ingen har rätt att lasta på henne det ansvar vuxna bör ta.

Ingen kan ta från henne sin insats, men nu måste hon själv se till att få hjälp, för att orka vidare. Vårt tips är att hon skaffar sig en samtalskontakt via en ungdomsmottagning eller vårdcentral, beroende på vad som finns på den ort där hon bor. Elevhälsan är också ett möjligt första steg.

Hoppas att du hittar något i svaret som kan vara till hjälp.

Varma hälsningar från oss på Livlinan 

Hur kan jag hjälpa mig själv? Vad är det som händer med mig?

Hur kan jag hjälpa mig själv? Känner så här att jag har gått o mått dåligt till och från, vaknat upp gråtandes utan att det har hänt något. Jag orkar inte gå till jobbet för tycker det är jobbigt med pressen och pinsamt när jag har gjort något fel. Jag är 21 år bor ensam och flickvännen är med på helger. Känns tungt ett par dagar innan jag vaknar upp gråtandes och blir väldigt känslosam. Alkohol har dämpat det men det hjälper inte. Vad är det som händer med mig?

Hej och tack för ditt brev till Livlinan. Du undrar hur du kan hjälpa dig själv och du har tagit det första steget genom att skriva till oss och berätta om hur du mår. Det är en bra början! 

Att man i perioder i livet kan känna sig ledsen, nedstämd och i obalans är normalt och drabbar de flesta människor. Har man känt sig nedstämd och i obalans under en längre tid kan det vara tecken på en depression. Vad som gör en nedstämd eller i vissa fall utlöser en depression kan vara svårt att säga, men stress under en längre tid, förlust av någon nära eller konflikter kan vara orsaker. Det är också vanligt att man inte riktigt kan säga vad som utlöser nedstämdheten eller depressionen.

Du befinner dig i gränsvärlden mellan ung och vuxen och just den perioden är för många en känslig tid. Det är en normal utvecklingsfas där du är nära tonåren men på väg mot vuxenlivet vilket innebär många stora steg, t ex arbete och flytt hemifrån. Det är mycket nytt och många unga vuxna upplever detta som en känslig tid. 

Du skriver att du vill kunna hjälpa dig själv och det är bra att vara självständig och klara sig själv. Samtidigt kan vi ibland behöva professionellt stöd om kan hjälpa oss att hitta redskap och strategier. På så sätt kan vi lära oss att ta hand om oss själva bättre i framtiden. 

Att försöka äta, sova och röra på sig regelbundet är viktiga saker som man kan göra för sig själv för att må bättre. Det är lättare sagt än gjort, men är viktigt att man försöker göra det man tror är bra även på lång sikt.   

Ibland är det svårt att sätta ord på det vi känner eller att orka dela det med andra, men om vi håller allt inom oss själva blir det ofta väldigt tungt att bära. Om du känner att du kan prata med din flickvän eller andra nära runt dig om hur du mår och om hur de kan stötta dig i denna situation är det väldigt bra.

 Du skriver att du har försökt att hantera din situation genom att dämpa med alkohol. Som du skriver så dämpar det dina känslor för stunden men kan i förlängningen ge dig ett alkoholberoende istället. På Vårdguidens hemsida - www.1177.se - kan du läsa mer om nedstämdhet, depression och alkoholberoende.

 Vi vet inte vad du har för tidigare erfarenhet av att söka hjälp. Ett alternativ är att du vänder dig till din vårdcentral och ber att få en samtalsid med en kurator eller psykolog. Du kan också ta kontakt med en ungdomsmottagning. Det finns också hjälp via nätet eller telefon som kan vara ett bra första steg. Här är några exempel:

Nationella Hjälplinjen: Läs mer

Jourhavande kompis: Läs mer

Kyrkans Jourtjänst: Läs mer

Vårdguiden,1177 : Läs mer

Umo: Läs mer

Att du kontaktat oss på Livlinan är ett första steg till förändring, att du tar dig själv och dina behov på allvar. Du förtjänar att må bra och är värd all hjälp! Har du fler frågor är du alltid välkommen att skriva till oss igen.

Varma hälsningar från oss på Livlinan!

 

 

 

Hej. Jag har mått dåligt i mer än två år. Jag har diagnoserna ätstörning och depression.

Hej. Jag har mått dåligt i mer än två år. Jag har diagnoserna ätstörning och depression. Jag har ett självskadebeteende och har självmordstankar och planer varenda dag. För jag orkar inte mer, jag vill inte leva. Jag går hos BUP en eller två gånger i veckan. De vet hur dåligt jag mår men det blir inte bättre. Jag har försökt ta livet av mig, jag tog en överdos, men det var en för liten dos. Jag blev inlagd på en slutenavdelning där jag stannade i tio dagar. En vecka efter jag hade blivit utskriven hade jag bestämt att ta mitt liv, men mamma hitta mig och jag blev inlagd ännu en gång. Då stannade jag i två veckor. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre. Jag orkar inte gå upp från sängen, jag ser ingen mening med livet, så varför ens fortsätta kämpa? Självmordsplaneran snurrar hela tiden i mitt huvud, och nu har jag en tydlig plan på hur det ska gå till. Jag har skrivit ett hejdå brev till mina föräldrar. Och förklara att de in te har gjort nått fel utan att jag inte orkar mer. Jag kommer inte överleva, om mina tankar och planer kommer fortsätta snurra så mycket som de gör nu. Hjälp mig

Hej och tack för ditt brev till Livlinan. Din beskrivning av hur du mår, känner och tänker uttrycker verkligen hopplöshet. Det gör också att det väcker frågan hos mig om vad skall jag svara med ord som kan hjälpa dig. Om jag skall börja med att uttrycka det som ändå visar på lite hopp så är det just att du ändå uttrycker önskan om hjälp. Du skriver till oss och ber om hjälp och du finns i pågående behandling hos BUP. Det är för mig en signal om att inom dig finns en längtan om att fortsätta leva  trots alla dina tankar och planer på att dö och känslor av hopplöshets. Du bär på en längtan att leva ett liv som innehåller mer hopp och mening. I grunden föds vi med en vilja och kraft att leva som är mycket starkare än kraften och viljan att dö. Överlevnadskraften och viljan är också grunden för oss människor att söka fylla livet med mening och att hitta lösningar till ett gott liv. Men vi lever inte våra liv helt för oss själva och vi lever i olika sammanhang. Det gör att livet på olika sätt kan föra oss in i hopplöshet, meningslöshet och föda tankar om att inte vilja leva. Ofta handlar det om att människor och händelser i livet gjort oss illa på ett eller annat sätt. Negativ eller brist på god bekräftelse tömmer oss på det som gör att vi kan tycka om oss själva. Som bäbisar är vi helt beroende av att vår omgivning håller oss, skyddar, ger oss näring både fysiskt men också psykiskt. Kärlek och god bekräftelse gör att vi kan älska oss själva vilket är nödvändigt för att överleva och leva med en känsla av mening. I olika faser sedan växer vi både fysiskt och mentalt. I vissa perioder i livet blir vi igen känsligare och inte minst när vi skall gå från det mer beroende barnet till en mer självständig vuxen. I den perioden när vi också börjar tänka mer om oss själva och fundera på om vi duger, är okej, gör tillräckligt och samtidigt möter mycket mer krav och motstånd kan våra tankar gå åt fel håll. Jag antar att du befinner dig i just den perioden nu eftersom du har de tankar du har och samtidigt fortfarande tillhör BUP i ålder.  I de åren behöver vi extra mycket som bekräftar det goda vi är och inte bara det som handlar om vårt utseende, vår prestation eller det vi inte gör. Sånt som inte krävdes för att bli älskad som liten. Samtidigt är vi som mest osäkra på om vi duger och är tillräckliga. Det gör oss extra sårbara för det som kräver det vi till slut inte orkar leva upp till.

 

Att du inte upplever att hjälpen från t.ex. BUP gör nytta känns tråkigt, för mötet med de som vill hjälpa dig är ju tänkt att vara just hjälp. Men oavsett hur du upplever hjälpen på BUP eller med andra människor så skulle jag vilja be dig att i det läget du är nu med både konkreta planer och tankar på att ta ditt eget liv så försök att hitta någon som du tillsammans med kan bryta dina tankbanorna och stoppa planerna. Om du tänker dig att vi människor lever med Tankar, Känslor, Kroppliga upplevelser och våra Handlingar, så påverkar de varandra. En känsla kan t.ex. föda vissa tankar som får oss att handla på ett visst sätt. Men just våra tankar är det som ändå är medvetet hos oss och som vi lättast kan medvetet påverka. När vi fastnar i tankemönster som inte hittar andra utvägar för livet än att dö så är det viktigt att vi får någon som kan hjälpa oss att hitta nya tankar som kan påverka våra känslor, handlingar och kroppsliga reaktioner. Det är inget som enkelt och som sker på en gång, men om du har någon du har lite förtroende för och tror att du kan lita på så börja med honom eller henne. Det kan vara någon som står nära dig eller någon som du ändå tror skulle kunna vara en sådan person. Jag tänker att du också behöver hjälp av de som jobbar med att hjälpa, men det viktiga är att du får vända på tankar och planer tillsammans med någon som får dig att känna livsvärde. Du behöver få god bekräftelse som ger dig hopp och mening i tankar och känslor och som gör att du vill handla för livet istället för att dö. Det är som sagt svårt att på håll så här veta om det jag skriver hjälper dig, men du får gärna höra av dig igen. Och du ge inte upp. Det finns en annan väg även om den kan vara svår att se eller att hitta. Ensam kan det upplevas omöjligt, men med någon som kan lyssna, vill försöka förstå och gå  med dig på vägen ett tag så tror jag att det ändå går att hitta en väg som leder till ett mer meningsfullt liv än du upplever idag. Om dina tankar på att ta ditt liv blir akut påträngande och ingen finns i närheten, kan du antingen ringa larmnumret 112 eller www.mind.se , där du finner Självmordsupplysningen, det är en hjälpsida och en chatt, där du kan få kontakt med någon direkt.

 

Med hopp om liv

Gunnar Böhm

Leg. Psykoterapeut       

En vecka kvar till flytt och börjar ifrågasätta mitt beslut. Vet inte vad jag ska ta mig till!

Hej! Då jag nyss gått ut nian är det snart dax att flytta då jag valt att gå gymnasiet på annan ort, under perioden då jag gjorde mina val var jag övertygad om att jag ville flytta, att jag inte ville bo kvar där jag bor idag, och missta mig inte, det vill jag fortfarande, mer än något annat. Problemet är att jag har under flera års tid mått dåligt, panik och ångestattacker, haft ett självskadebeteende och strukturerade planer på hur jag skulle kunna avsluta mitt liv om allt blev för mycket, dessa tankar finns än idag. Och nu när det är mindre än en vecka kvar till flytt börjar jag ifrågasätta mitt beslut om flytt då det känns som att jag kommer gå under och förlora mig i mig själv. Jag har övervägt att stanna kvar hemmavid då jag hela tiden skulle ha folk runt mig då jag inte bor själv så som jag kommer göra vid flytten, men eftersom jag haft dessa känslor i flera år är jag ju uppenbarligen inte lycklig i detta läge heller och tvivlar på att det skulle bli annorlunda om jag stannar kvar hemmavid, och vet nu därför inte alls vad jag ska göra åt det, det känns som om att detta aldrig kommer bli bra egentligen? Jag vill också uppmärksamma att jag prövat att få hjälp, jag har varit hos div kuratorer och bup, där jag avfärdades med att jag inte mådde psykiskt dåligt, men det upplever jag själv att jag gör, nu vet jag inte alls vad jag ska ta mig till. tjej, 16 år

Hej och tack för dina tankar och funderingar som du vill dela med oss på Livlinan och vad bra att du ger oss ett rop på hjälp. Vi hoppas att ett svar så här kan bli lite till hjälp för dig och att du skall kunna få hoppet tillbaka om att livet skall kunna bli bra.

Om vi börjar med att flytta hemifrån när man är 16 år och skall börja gymnasiet så är det ett stort steg för alla som gör det. Att gå från beroende barn till självständig vuxen är i vårt samhälle idag en lång process och att mitt i den åldern ta steget att flytta hemifrån är ett steg som lätt kan öka på ensamhetskänslan. Nu vill jag först säga att hur det är och blir är naturligtvis individuellt beroende lite på hur man är i grunden som person, men också på vad man bär med sig i historien som påverkat. I ditt fall låter det som att du har en hel del negativ påverkan på självkänsla, självbild, självförtroende m.m. under flera års tid. Det vore konstigt om det inte förde med sig en förstärkt osäkerhet på tilliten till sig själv och den egna förmågan att klara sig. Vilket i sin tur lätt väcker ångest, negativa tankar om sig själv, hopplöshetskänslor och ibland också självskadebeteenden. 

Att gå från barn till vuxen är i sig en identitetsbrottning mellan att klara sig själv och att återvända till att bli hållen av andra. Man vet att man skall framåt, men ibland är såren som tillkommit på vägen inte läkta utan man vill ha tröst och hjälp att läka. De olika relationer vi haft under uppväxt och inte minst på väg in i tonåren påverka naturligtvis vår egen trygghet i oss själva. Har vi utsatts för t.ex. mobbing, negativ kritik, blivit utanför, för mycket krav eller på andra sätt varit utsatta för saker som gjort oss osäkra bakåt så tar det tid att hitta en god bild av sig själv. Jag vill ändå säga att det är möjligt, men att du med all säkerhet behöver andra bra relationer som kan hjälpa dig att bekräfta det goda i dig. Att du hamnar i en kris nu beror naturligt på att flytten väcker tankar om och rädslan för att bli ensam och utlämnad till sig själv. 

Det är svårt att så här på håll ge dig ett tydligt svar på om du skall våga välja att flytta eller bli kvar hemma eftersom det är du som känner dig själv bäst. Att flytta skulle innebära att du kom bort från mycket av det som varit jobbigt och verkar ha gjort dig illa under många år. Det skulle säkert också på sikt stärka dig i känslan av att ha gjort ett vägval mot förändring. Men de inre såren i dig själv väcker tankar på och rädsla för att inte klara ensamheten själv vilket kanske skulle behöva få en bättre grund att stå på innan du flyttar. Så frågan är skulle du få det om du blev kvar hemma eller skulle du kunna få det stödet och den hjälpen om du flyttade?

Oavsett hur du gör så är det viktigt att du får hjälp av goda nära relationer som t.ex. familj och/eller vänner. I alla fall någon några som kan ge goda spegelbilder och stärka din egen självbild och känsla för dig själv. Sedan låter det som att du skulle behöva träffa någon bra att samtala med även om det verkar som att du bara har negativa erfarenheter och känner att du blivit lyssnad på och tagen på allvar. Ungdomsmottagning skulle kunna vara en bra nivå om det finns någon där du bor eller skall flytta till. Din upplevelse att må psykiskt dåligt är riktig och din upplevelse skall då också tas på allvar.

Jag hoppas att du skall hitta någon bra person att prata med oavsett profession. Någon som lyssnar, ger dig tilltro och som kan hjälpa dig att reda i både tankar och känslor. Någon som vill vandra med dig en bit på vägen i livet tills du känner dig mer trygg i dig själv. Sedan är vi som människor alltid beroende av goda relationer som kan bekräfta oss och ge oss en god bild och känsla av oss själva. Grunden för vår självständighet läggs i relation med andra och självständighet innebär inte att vi sedan är oberoende av andra människor. Om du har fler funderingar och vill ha våra tankar så hör gärna av dig igen.


Gunnar Böhm
Leg. Psykoterapeut

 

"Jag upplever deras liv som katastrofalt med ett nyfött barn".

Jag har en ung vuxen dotter som snart fyller 24 år. Fött sitt första barn i slutet av juli månad. Fadern till min dotters barn och nyligen sambo, har adhd. Hans mor har också adhd plus alkoholproblem. Mitt enda barnbarn är snart en månad. Jag upplever redan nu att det är katastrof i omsorgen med det nyfödda barnet. Jag har försökt att stötta dem utan att "lägga mig i" Men jag hamnar mest i ekonomiskt ansvar för dem. Den unge mannen förstör familjen redan dåliga ekonomi i botten. Han kan inte hantera varken ekonomi eller förstår småbarns behov. Sätter sina egna behov först. Hans mor finns i nära relation med honom. Min dotter har ingen diagnos. Tar hand om honom och verkar inte riktigt förstå vart det är på väg. Jag upplever henne sliten och deprimerad. Jag vet inte hur jag ska hantera relationen med dem längre. I dag finns jag på ett avstånd till dem och följer med. Jag upplever deras liv som katastrofalt med ett nyfött barn.

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Du befinner dig i en mycket ansträngande situation. Du beskriver att det finns många olika behovsområden som din dotter och sambo behöver stöd och hjälp i relationen dem emellan, föräldrarollen, att vara uppmärksam på det nyfödda barnets behov, din dotters psykiska hälsa och familjens ekonomi m.m.

Det du bland annat hjälper till med är att du tar ekonomiskt ansvar för dem, och upplever att det är en kaotisk situation för ett nyfött barn att växa upp i. Oro finns även för din dotter som är sliten och nedstämd. 

Mitt svar till dig kommer att bestå av två delar, en del handlar om din dotter och barnbarn, den andra om din dotters sambo. 

Att bli förälder är oftast en mycket omvälvande upplevelse, hela ens tillvaro förändras, oftast har man sett fram emot att bli förälder och förberett sig på olika sätt. När man väl är hemma i den nya vardagen så kan det komma tankar, känslor och situationer som man inte räknat med. Tillvaron kan ibland uppfattas som kaotiskt samt att man kan uppleva att man ständigt är trött.

Vi de regelbundna besöken som BVC erbjuder så har din dotter och sambo möjlighet att tala om sin situation. Där kan de få stöd i föräldrarollen, ställa frågor m.m. Sjuksköterskan följer upp barnets utveckling och situation men även mammans hälsa och mående. Det finns möjlighet att förmedla kontakt till psykolog eller läkare. Sjuksköterskan från BVC kan även göra hembesök.

Vet du om din dotter och sambo går gemensamt till dessa besök?
Om din dotter går själv, kanske du kan erbjuda dig att gå med? 

Nu över till andra delen av svaret.

Du skriver att sambon har ADHD. I de fallen som man har en diagnos har man gjort en neuropsykologisk utredning som fastställer denna diagnos. Vanligtvis så har man någon form av behandling eller uppföljning utifrån dessa besvär. Denna kontakt blir nu mycket viktig för sambon. Att han kan få stöd och hjälp i sin nya livssituation som familjefar. Det kan komma uppstå behov av stöd, insatser och uppföljning som man inte har möjlighet att erbjuda från BVC.

Vet du om din dotters sambo har någon pågående kontakt?

Om han inte har det, kanske någon kan hjälpa honom att ta kontakt med en psykiatrisk öppenvårdsmottagning?

Din oro över situationen för din dotter hälsa, ditt barnbarn och sambons svårigheter är säkerligen mycket frustrerande och leder ibland till att du lägger dig i. Erbjud dig att gå med till BVC, fråga om det finns något i hemmet som hon vill inte hinner eller orkar med som du skulle kunna göra. Att erbjuda sig eller fråga uppfattas mer som stöttande än att man lägger sig i. 

Hoppas att du finner något i detta svar som kan vara till hjälp i din situation. 

Varma hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager     

Orolig för min granne - har en svår situation.

Hej! Jag ligger i en väldigt svår situation. Jag har två grannar vars mamma, av vad jag tror är psykiskt sjuk... Hon har två barn, som enligt henne har fått diagnosen adhd och tourettes. Båda har alltså denna diagnos. Enligt henne har även båda tvångsmässigt beteende. Båda äter dåligt. Ena mår inte psykiskt bra och har social fobi. Jag har varit delaktig i deras liv ett tag...och jag vet att de är av den "vildare" sorten. MEN jag VET eftersom jag varit med i deras liv så mycket att de verkligen inte har dessa diagnoser. Jag jobbar med barn som har dessa diagnoser och dessa pojkar har INGA som helst problem. Hos mig äter de all mat och har inga som helst tecken på problem... Mamman är aldrig ute. Hon åker ingenstans utan är jämt inlåst, tittar på tv, sover, spelar osv. Hon sköter inte ens hushållet. Pappan i familjen jobbar, och när han är hemma sköter han allting och aktiverar pojkarna. Nu har det gått så långt att den äldre pojken inte går ut och leker med sina kompisar. Utan han låser sig inne med sin mamma. Han är väldigt sällan i skolan. Mamman säger att han är dålig i magen och att ingen vet vad det är. Läkaren avråder henne från att ge Ritalin, men hon säger att hon ger det ändå för annars blir han "galen". En dag sprang den yngre sonen som är under 10 år ut på gatan och hotade med självmord för att han var tvungen att åka till fritids. Båda pojkarna får Ritalin, sömntabletter, någon tablett så att de ska känna hunger, tablett som stabiliserar magen, tabletter mot tourettes och nu ska även den äldre sonen börja med en till medicin för att han mår psykiskt dåligt. Pappan i familjen är alltid trevlig. Han är "berget" i det hela. Mamman är trevlig och älskar sina barn. Men det känns som om hon vill att de ska vara "sjuka". Vad kan man göra åt detta? Hon förstör barnens liv... Med vänlig hälsning, en orolig granne!

Hej!

Tack för ditt brev till oss på Livlinan. Utifrån din berättelse och beskrivning av grannfamiljen så låter det alldeles rimligt att det är en mamma som inte mår väl psykiskt. En mamma som tyvärr verkar försöka lägga sin egen ohälsa i barnen och hitta orsakerna i samt diagnoser i dem istället. Det som verkar både märkligt och låter obehagligt är att mamman tycks ha tillgång till mediciner som hon ger barnen. Det är naturligtvis förödande på sikt och behöver göras något åt omgående om det inte finns någon sjukdom eller diagnos hos barnen. Tyvärr har det idag blivit lite så som du antyder att varje barn som uppvisar någon form av begriplig reaktion på en besvärlig livssituation skall diagnostiseras med en neuropsykiatrisk diagnos, vilket naturligtvis blir helt fel. Både för de barn det drabbar, men också för dem som verkligen har en sådan sjukdom och behöver den hjälpen.

Det är naturligtvis svårt att veta vad som ligger bakom i varje enskilt fall och vilken hjälp som behövs, men här låter det som om något inte står rätt till. Det bästa råd vi kan ge till dig i ett första skede är att göra en anonym anmälan till socialtjänsten om de missförhållanden du ser. Sedan är det svårt att veta hur sociala myndigheter tar sig an anmälan, men de är skyldiga att ändå göra en utredning. Sedan kan det vara så att familjen avböjer hjälp och hänvisar till att de inte har några problem. I det här fallet låter det ändå som om att fler personer borde vara uppmärksamma på hur det står till i familjen. T.ex. borde skolan reagera på ena pojkens frånvaro. Om det också finns läkare som avrått mamman från medicinering av sönerna så verkar det finnas någon vårdenhet som redan är inkopplad på familjen. Om skolan eller någon sjukvårdande instans vet om dessa förhållanden så är de skyldiga enligt lagen att också göra orosanmälningar om missförhållanden för barnen. Det gör att om det kommer fler anmälningar så finns också mer att ta på för socialtjänsten om de skall utreda. 

Så som sagt en eller flera anmälningar till sociala myndigheter om din oro verkar vara bästa alternativet i nuläget. Om det sedan är så att du har en väldigt bra relation med familjen så kanske det skulle gå att prata med pappan, men risken är att om du samtidigt eller senare gör en anonym anmälan så kan de ändå tänka att den kommer från dig och det kan i sin tur leda till bekymmer för dig. Hopas att du hittar något i svaret som kan hjälpa dig och hör gärna av dig igen om det finns fler frågor eller funderingar.

 

Gunnar Böhm
leg psykoterapeut 

Har haft häst i 1,5 år men vill hellre spela fotboll. Vad ska jag göra?

Hej, jag har haft häst i 1,5 år nu men jag vill mycket hellre börja i fotboll. Jag tycker det inte är roligt att rida längre men det går inte att bara sluta rida honom vi har ju köpt honom och allt. Jag har en med ryttare men det blir ändå för mkt jag rider varannan dag. Men hur ska jag förklara detta för mamma och va ska jag göra?

Hej!

Din fråga är hur du ska förklara för din mamma att du inte vill rida så ofta, då ni har köpt en häst. Det är självklart att du kan ha dåligt samvete för jag antar att du önskat dig en häst och att din mamma köpt en häst. Du känner att du måste rida och kanske sköta hästen eftersom mamma har betalt för hästen. Jag vet inte hur gammal du är men jag utgår ifrån att ni gemensamt måste har ansvaret för hästen. Det huvudsakliga och största ansvaret måste vuxna ha eftersom de har valt att köpa hästen. 

Att rida varannan dag är ju ganska ofta. Nu önskar du spela fotboll. Det är olika slag av intressen att rida och att spela fotboll. 

När du rider så är det bara - du och hästen. När du spelar fotboll är du en i laget och du är i en grupp. Som ung människa kan du behöva och vilja både rida och spela fotboll. Det är alltid svårt att förklara för vuxna, men berätta för mamma att du behöver vara tillsammans i ett lag med andra och ensam ibland med din häst. När man ska förklara för vuxna behöver man vara både påhittig och lite klurig. När du kommer på olika förslag på hur ni ska lösa frågan med att sköta och rida hästen så kommer det dåliga samvetet att förändras till att du faktiskt har varit en bra problemlösare. 

Du kan ge mamma olika förslag på hur ni kan lösa den uppkomna situationen- exempelvis att mamma och några andra vuxna får möjlighet att rida eller några kompisar till dig får rida.    

Du kan också ta reda på hur mycket hästen måste ridas för att vara i god kondition, hur många timmar man måste arbeta för att sköta en häst för att du kan komma på bra och listiga svar som kanske mamma vill ha svar på.

Hoppas att detta ger dig hopp om att kunna ha flera olika fritidsintressen dvs både hästen och fotbollen.

Många hälsningar,

Zelma Fors, leg. psykolog

 

Min man mår dåligt. Vad ska jag göra för att hjälpa honom?

Min man har mått dåligt en längre tid. Vi har varit gifta i över 20 år och har haft en tuff tid med barn, pengar, och att han även har opererat hjärta. Nu när allt börjar ordna upp sig så vill han plötsligt skiljas. Jag är jätteledsen. Älskar honom så oerhört mycket. Han vill inte ta med sig möbler eller så men gärna ett bröllopskort på oss. Han är heller inte intresserad av att vara med någon annan utan vill bara vara själv. Ha egen tid och göra vad han vill. Vad ska jag göra för att hjälpa honom? Hjälp!!

Hej!

Först vill jag säga att det är bra att du skriver hit och vill dela med dig av dina tankar och känslor om dig själv och din man. 

När du skriver att han har mått dåligt en längre tid och sedan har gjort en hjärtoperation så får jag tankar om att det är vanligt att man efter en sådan operation kan få en period med nedstämdhet eller depression. Där vet jag inte hur eller om din man har fått hjälp eller information om detta.

Utifrån det du skriver är det svårt att veta om din man är deprimerad och drar sig undan utifrån depressionen eller om det är så att han vill skiljas ifrån dig. Att du är ledsen och förtvivlad i denna situation förstår jag och även att du vill göra allt för att ni inte ska skiljas.

En möjlig väg att gå vidare är att ni tillsammans går och pratar med en familjerådgivare som brukar finnas inom varje kommun. Där kan ni få hjälp med att gå vidare både om det blir tillsammans eller om ni går skilda vägar. De kan även hjälpa till att slussa er vidare utifrån de behov som ni båda har.

Att du behöver någon att prata med tycker jag är viktigt då denna situation påverkar dig på ett känslomässigt plan som du behöver stöd med för att du ska kunna som du skriver att “hjälpa din man”. Du skriver att ni har haft en tuff tid inte bara på grund av din mans hjärtoperation utan också med barn och pengar så det kan vara viktigt att du får det stöd du behöver även för din egen del.

Var inte rädd för att be om hjälp hos vänner och anhöriga eller någon utomstående kontakt. Som jag ser det så är det en kris som drabbat både din man och dig men på olika plan där även du behöver någon. Genom din vårdcentral kan du höra vilka möjligheter som finns att få till exempel samtalsstöd. 

Här är även tips på telefonjourer dit du kan ringa och få tillfälligt stöd och råd om hjälp:

Nationella hjälplinjen
Tel: 020-22 00 60
Öppen: 13-22, alla dagar.

Någon att tala med 
Tel: 031-711 24 00 eller 031-711 24 22
Öppen: Vardagar 18.00 -22.00

Kyrkans jourtjänst
Stöd - och krissamtal
Jourtelefon: 031-800 650 

  

Varma hälsningar!
Livlinan

 

 

Vad finns för alternativ i landstinget, när medicinering inte fungerar?

Min son 24 år gammal är djupt deprimerad, umgås bara med mej, ibland med bror och brorsbarn. Han har social fobi har inte varit ute på 2 år! Bara de få gånger han träffar en psykolog som bara säger att han ska promenera. Är det meningen att man ska träffa en psykolog var tredje vecka. Han borde få gå varje vecka. Har prövat ett par mediciner men funkar inte för han får alla dom svåraste biverkningarna. Detta gör honom än mer deprimerad. Han har tappat all energi och glädje. Nu har han ännu mer ångest för att soc tjatar om att han ska sitta i en lokal med flera andra och i princip inte göra nåt. Vad finns för alternativ i landstinget? När medicinering inte fungerar och ingen verkar bry sej eller orkar hjälpa honom? Katarinahuset där han går verkar inte ha något intresse över huvudtaget. Då hade dom väl remitterat honom vidare? Mvh orolig mor

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Du skriver att du är bekymrad över den situationen som du och din son befinner er i. Det framgår inte av frågan om din son bor hemma hos dig eller om han har ett eget boende. Vad som däremot är tydligt är att han besväras av symtom, att han isolerar sig och att han inte är tillfreds med den planeringen som finns från både psykolog och från socialtjänsten. Du är också tveksam till denna planering om jag uppfattar dig rätt.

Din son har under en längre tid, minst två år, besvärats av en psykisk ohälsa i form av depression och ångest. Denna ohälsa påverkar hela hans livssituation så som: studier, arbete, relationer, ekonomi och kroppslig hälsa m.m.  Den senaste tiden har han mer ångest utifrån planeringen, att han skall vara i någon form av sysselsättning på dagarna.

Ett sätt att komma vidare ur denna situation som din son befinner sig i kan vara att man samarbetar psykolog (landsting) och socialtjänst (kommun) och anhöriga i en gemensam planering en så kallad samordnad individuell plan (SIP). Har man problem och behov inom olika områden, så kan en samordning göra det enklare för den enskilde att få sina behov tillgodosedda. Man kan som brukare (patient) ge sitt samtycke till detta samarbete och man träffas då för att, upprätta en samordnad individuell plan. Denna planering sker genom ett nätverksmöte, där alla för brukaren viktiga personer kan vara med.

Din son har rätt till en bra vård och ett bra stöd som fungerar för honom. Du kan få mer information om SIP. se www.i-nod.se  och klicka vidare på delprojekt prinSIP-om samordnad individuell plan.    

 

Varma hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Är riktigt kär! Är han intresserad av mig tillbaka?

Hej jag är en tjej på 16 år som är RIKTIGT KÄR i en kille som är drygt 23 år, och som dessutom jobbar som elevassistent på min skola till en annan kille i min ålder! Jag är så himla kär att det går inte att beskriva och detta började första termin utav 9:an och nu i den sista terminen har även han börjat visa "signaler". Det jag behöver hjälp med nu är "är han lite intresserad av mig tillbaka?" Ibland kan han ge mig signaler precis som om han gillar mig också. Han kan liksom kolla på mig länge följa min blick osv. Ler mycket åt mig, kollar på mig mycket. Det första tillfället var när jag skulle åka resa iväg en månad och jag frågade om jag kunde få en hejdå kram och han var positiv till de och jag sa jag kommer sakna dig faktiskt och jag förväntade mig inget svar tillbaka men han sa jasså vad rörd jag blir jag kommer sakna dig också! Och jag känner att just denna månaden har han visat mest intresse. Han sa att han flyttat till en annan stad och då sa jag vad kul var då någonstans? Han sa då var det var och då svarade jag jasså där bor min mamma och då svarade han då får du komma och hälsa på när du är där (och han vet att jag bor i fosterfamilj, mist min pappa, att jag blivit våldtagen) Och så sa jag att jag ska gå på gymnasiet där så det blir nära mamma sen och så och då sa han aha men ska du bo hos din mamma då eller och så? Och för en dags sedan så skulle jag till min tandläkare som också ligger där och helt plötsligt när jag satt på bussen så går han och killen han är assistent till på bussen och säger hej och frågar var jag ska, och då säger jag tandläkaren och han säger ja men du är lite tidigt ute och det går ju senare bussar också och så, och jag svarade ja men ska inom affären först och köpa dricka och han svarar jaha okej. När bussen stannar så går även dom också av vid affären och så vi går in i affären tillsammans och så. När vi går ut där ifrån (då är det ca 5 min tills jag ska vara hos tandläkaren ) så frågar han ska du med eller? Jag svarar ja kan jag väl! Så jag följer alltså med honom och killen han är assisten för hem. Vi satt och kollade på tv och åt glass. Något jag reagerade på var att när jag pratade med honom kollade han inte på mig utan åt något annat håll. Efter en stund säger han du måste nog gå snart så du hinner till tandläkaren och jag svarar ja men hon brukar vara lite sen så går snart, han svarar du borde nog gå tycker jag så att du hinner! Så jag går ut i hallen och klär på mig och då säger han Jag vill inte att du ska gå men du måste nog gå så att du hinner. Dagen efter var allt som vanligt och så.. Och så igår mådde jag dåligt i skolan över just honom och så under hela förmiddagen. Och sen efter att jag ätit lunch ville jag vara ifred så jag gick ett varv runt skolan och just då möter jag han och han säger Hallå och jag svarar inte eftersom jag orkade inte och då frågade han hur det var och då kunde jag inte hålla mig längre så jag lätt tårarna komma. Han klappade mig lite lätt på armen och frågade vad det var, även två kompisar till mig kom fram och så. Jag ville ju inte säga rakt ut att de handlade om honom. (Han skulle gå och röka när vi stötte på varandra) Så jag gick med honom till hans "rökställe" och så pratade vi lite allmänt om saker. Jag försökte verkligen vara öppen och så. Han sa" ja nu har du varit hemma hos mig också "Han sa "Man bryter ihop och kommer igen och så bryter man ihop och kommer igen, du har varit med om mycket och det har varit jobbigt för dig, jag vill inte att du ska gå här och må dåligt" Jag sa" hade du inte frågat mig hur det var hade jag ju gått här hela dagen och mått dåligt, sa även att jag hoppas jag kan lita på dig" Och han svarade "ja, jag är ganska snäll och ni är rätt unga och i denna åldern sprids allt rätt snabbt och jag säger inget sånt till andra elever" (för några dagar sen pratade jag med min mamma och hon sa att det sprang råttor där hon bor) Och så kom jag och tänka på råttorna eftersom också bor där så jag sa "min mamma är rätt virrig men hon sa att de springer råttor där hon bor" Han svarar "ja det gör de" jag svarar "dom är så äckliga långa räliga svansar och möss är också räliga" Och då svarar han" men du har ju en mus, den kommer du ju få ha hela livet om du inte opererar väck den precis" (Han syftade alltså på min nederdel haha)(Jag var med några tjejer men slutade vara med dom eftersom de gjorde dåliga val och så) Sen frågade han om jag inte brukade du vara mycket med dem innan? Jag svarar "ja men inte längre för det hände lite saker när jag var med dom" Han svarade "jaha , men är inte hon rätt stor?" jag svarar" vadå stor?" han svarar "ja tjock?" Jag svarar " alla är fina på sitt sätt men jag tycker hon är ful och jag är inte snyggare själv men" då svarade han" det är stor skillnad mellan er" och då svarade jag " då tar jag det som en komplimang!" då svarade han"ja gör det" Sen frågade jag om jag kunde få en kram och det fick jag och sedan började vi gått tillbaka mot skolan. Medan vi gick tillbaka till skolan började vi prata om vädret. Han sa" det är ganska varmt idag" jag svarar " ja det har varit det hela veckan och du ser väl när du vaknar på morgonen hur vädret blir "han svarar" ja men hittade inga bra shorts, men när jag kommer hem brukar jag ta på shorts och linne och gå runt och spänna mig" jag bara skrattade. Sen frågade han vad jag skulle göra i helgen. jag svarade " idag ska jag bara ta det lugnt och på söndag ska jag kanske till min mamma eftersom det är mors dag" han svarar"aha då kanske man stöter på dig där" jag svarar" ja jag har ju ditt nummer så jag kan kanske ringa och så kan jag ju kanske hälsa på" han svarar "ja". Sen går han in på lektion med killen han är assistens och jag på min. När jag kommit hem ringde jag honom bara för att se om det var rätt nummer och han svarade. Och jag sa liksom bara att jag skulle se om det var rätt och han sa ja det är rätt det är kanske bra att ha och jag svarar ja det är kanske de och han säger det är bra att ha tycker många och då säger jag aha men ska inte störa och han säger det är lugnt ha det så bra. Vad kan detta betyda egentligen?! Vill även tillägga att vi känner varandra inte så bra men har träffats och snackat i princip varje dag i olika situationer i drygt 1 år snart. Långt meddelande men HJÄLP MIIIG!!

Hej och tack för ditt brev till oss på Livlinan. Du beskriver många situationer du har upplevt det senaste och frågar vad allt detta kan betyda. Det är vanligt att vi har svårt att tolka signaler och dessutom kan de betyda olika för olika människor. Ibland tolkar vi så som vi önskar att det är och ibland stämmer det våra tolkningar överens vad som är menat. Förälskelse och attraktion kan uppstå oavsett åldrar och med stora ålderskillnader. Att vara riktigt kär som du beskriver är på många sätt en underbar känsla, samtidigt kan det väcka mycket frustration, många frågor och när vi tycker om någon blir vi sårbara. Därför är det viktigt att du är rädd om dig själv.

Ni verkar ha pratat en hel del den senaste tiden. Om du kan hitta ett sätt att få tydliga och ärliga svar från honom kan det hjälpa dig att förstå var ni står, vad han vill och även vad du själv vill. Att få tydliga svar är inte alltid enkelt och inte heller att våga fråga, men det kan vara värt ett försök.

I dina rader till oss så beskriver då tydligt vad som hänt och hur du känner. Att redan som ung kännas vid sina känslor och kunna prata om dem är en bra förmåga som många gånger hjälper i situationer där känslorna rusar både upp och ned. Det är också viktigt att vi i unga år vågar säga nej till handlingar som inte känns bra.

Om du känner att du har mer behov av att prata om det som du beskrivit för oss är ett tips att kontakta en ungdomsmottagning där du bor.  Det finns också mycket bra skrivet om kärlek på UMO.se (Ungdomsmottagningen på nätet).

Ta hand om dig!

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Vanligt att en person med schizofreni drar sig undan all kontakt?

Hej! Är det vanligt att en person med schizofreni som tidigare var väldigt social och kontaktsökande plötsligt drar sig undan all kontakt och ibland bara svarar kortfattat på t ex sms. Men ofta inte alls. Blir en sådan person någonsin sig lik igen och i så fall inom vilken tidsram kan man tänka sig.

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Ja, det är ingenting ovanligt och kan ofta bero på att man hamnat i ett försämringstillstånd i sin sjukdom. Kanske beroende på att medicinering inte fungerar som förut, eller kanske har man beslutat sig för att sluta ta sina mediciner. Att ha en psykossjukdom innebär att man drabbas av symtom som försvårar verklighetskontakt, kanske också tankar och föreställningar som gör verklighetsanpassningen ännu svårare. 

Det finns goda förhoppningar att man med rätt behandling och medicinering blir återställd från ett sådant akut försämringstillstånd även om många har kvarsåtende funktionshinder. Dessa handlar ofta om att klara sig själv i vardagen och att umgås med vänner och bekanta. Det är därför viktigt att ha en god behandlingskontakt som kan hjälpa till att planera för de olika insatser som behövs och stödjande vänner som förstår ens situation, förstås.

Hälsningar från,
Christina Andersson, leg arbetsterapeut (psykiatri), med. dr. 

Får hon trycka ner mig på detta sätt? Kan socialen hjälpa mig?

Min mamma och hennes syster tog över deras föräldrars hus och flyttade ihop. Jag bor hos min mamma varannan vecka då jag bor hos henne så är alltid min moster sur och jätte otrevlig mot mig. Min moster är deprimerad säkerligen fastän hon inte säger det. Vilket innebär att jag kommer i kläm jag får skit för att jag kanske bara jobbar ett par timmar i månaden medan min moster är arbetslös och inte gör någonting. Gång på gång har jag blivit anklagad för att inte ha gjort något hemma fastän jag har städat hela huset m.m Jag vet inte vad jag ska ta mig till, får hon trycka ner mig på detta sätt? Min mamma kan jag inte prata med hon är själv deprimerad och även utarbetad, min pappa vill inte lägga sig i denna konflikt. Kan socialen hjälpa mig? Eller är de för svaga bevis för att få eget boende även om jag får välja om jag vill bo hos pappa eller mamma?

Hej och tack för dina frågor till Livlinan. Först vill jag bekräfta det sorgliga i att ha det som du beskriver din hemmiljö och relationerna där. Främst till din moster. Vårt hem och våra nära relationer ska ju vara det som ger god bekräftelse och trygghet för oss, men så tycks du inte ha det.

Vad som ligger bakom din mosters beteende och hantering av dig kan man fundera över. Det kan säkert vara som du beskriver att hon är deprimerad, besviken och frustrerad över att inte själv ha något arbete och så går det ut över dig.  Det är än mer tragiskt eftersom du i grunden inte valt att bo med din moster utan med din mamma. Jag förstår att du vill bo hos både din mamma och pappa, men att det hos din mamma inte blir bra när du där känner dig nedtryckt av mostern. Det jag skulle önska är att dina föräldrar, och främst då din mamma, skulle gå in för att stötta och försvara dig. Det är, tänker jag, en förälders uppgift i en situation som denna. Sedan kan det vara som du beskriver att din mamma själv inte mår bra och inte orkar och jag vet inte heller hur hennes och systerns relation och roller ser ut. Men det bästa vore om mamma kunde stå upp för dig.

Det andra alternativet är att du faktiskt bestämmer dig för att bo mer hos pappa. Orkar du kan det då också vara bra att tala om för både din mamma och moster varför du flyttar. Kanske går det att få en förändring genom att visa tydligt hur du mår och känner. Du undrar sedan om socialtjänsten kan hjälpa dig och det kan vara möjligt att pröva. Men dels beror det på vilken ålder du är i och framför allt så ska det finnas tydliga missförhållanden som skäl till att du inte kan bo hemma hos dina föräldrar. Troligen räcker inte det som du beskriver här och socialtjänstens fråga kommer att gå till dina föräldrar hur de kan ge dig ett tryggt boende så länge de är underhållsskyldiga. Om du däremot inte är minderårig och dina föräldrar inte har underhålls skyldighet längre så kan det vara en väg att fråga socialtjänsten om hjälp för att komma vidare i livet.

Jag skulle också vilja ge dig ett annat förslag nu och det är att söka upp någon att prata med. Ibland när man inte mår bra och känner sig utsatt så kan det vara svårt att prata med sina föräldrar eller närmaste om hur man känner och mår. Då kan det vara bra att få prata med någon annan vuxen som kan lyssna, vilja förstå, ge råd och finnas där för dig. Det kan t.ex. vara en skolkurator, skolsköterska eller annan personal om man går i skolan. Det kan vara någon på ungdomsmottagning eller liknande. Det låter som om du är lite äldre eftersom du jobbar och då tänker jag att skolan inte gäller dig. Det viktiga är att hitta någon som du kan känna förtroende för. Att dela sätta ord på och dela sina tankar och känslor med någon är ofta ett sätt att både få något ur sig och känna att någon ser och hör mig. Det kan också leda till lösningar genom att tänka tillsammans med någon.

Jag hoppas att du hittar någon som du kan lita på och att det ska leda till förändringar för dig. Försök också som sagt att bit för bit våga stå upp för dig själv gentemot din moster för att på det sättet visa hur du mår och känner. Be dina föräldrar om hjälp och om du vill skriv gärna igen till oss.

Vänliga hälsningar från oss på Livlinan.

Vill på volleybolläger. Är det värt att åka ensam?

Hej! Jag är en tjej på 14 år som vill åka på volleybolläger (ett sådant där man sover över) i sommar. Min kompis skulle också åka, men hon svarar inte om hon kan, och dessutom vi har inte kommit överens på sistone (inte likt mig), så jag tror att hon inte kommer åka i slutändan. Nu till frågan. Jag kommer nog att åka ensam på lägret, men vet inte hur jag ska våga! Hur gör man för att skaffa vänner om alla andra åker med någon? Är det värt att åka ensam? Jag har åkt på många andra läger (med övernattning), men aldrig ensam. Jag är rädd för att inte få några vänner... Så, hur ska jag göra? Några tips för veckan (det är i 5 dagar)? Kram.

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Du skriver ”inte likt mig” om att du och din kompis inte har kommit överens på sistone.
Det väcker ett par frågor: Vad har hänt mellan er? Skulle du kunna ta kontakt och tala med din kompis? Kanske göra något som är ”likt dig”! Oavsett om det leder till att hon åker med eller inte. Nu över till din fråga.

Jag uppfattar det som om detta är ett läger som man kan åka iväg på som enskild spelare och inte något som man åker iväg på som lag. Finns det någon från ditt lag som planerar att åka? Du skriver att du kommer nog att åka  att du är rädd att inte få några vänner. När du varit iväg tidigare på läger, hur gjorde du då? Fick du några nya vänner, eller var du mest med den eller de personer som du åkte dit med? Hur gjorde de andra deltagarna på lägret när de började lära känna varandra? Kanske finns det något i dina svar på dessa frågor som du kan använda dig av.

Nu över till hur man kan göra. Att iaktta hur andra personer gör när de tar kontakt eller börjar tala om sig själva, vad säger de/hur gör de? Det kan vara ett sätt att komma på hur man själv kan göra. När du kommer på plats kan du tala med någon av ledarna om att du kommer själv och fråga om det finns någon annan som är i din situation. Om det finns någon i samma situation som du, hur skulle du iså fall kunna ta kontakt med den personen? Vad tror du skulle den personen behöva? Kanske kan dessa frågor hjälpa dig att tänka på hur du kan göra. Fråga om du kan hjälpa till med något. Det kan ibland vara lättare att ta kontakt med personer om man har en uppgift.

Detta var några förslag på hur du kan hantera situationen när du åker på lägret. Innan du åker skulle du kunna tala med någon om din oro, kanske någon av dina föräldrar, någon kompis, din tränare eller någon annan du som du har förtroende för.

Om du upplever dig ensam och att det inte finns någon att tala med kan du ringa  BRIS. Barnens rätt i samhället (BRIS) har en telefon tjänst som är öppen alla dagar 10-22. Alla under 18 år kan ringa och tala med en vuxen om vad som helst. Samtalen är gratis och man kan inte se på telefonräkningen att man ringt till BRIS. För mer information se www.bris.se 

Hoppas att det här svaret som innehöll en del frågor till dig kan vara till hjälp i Din situation.
Du får gärna höra av dig till oss på Livlinan om du har fler frågor.

Varma hälsningar

Stefan Malmström
Lärare/handledare & Case manager

         

Var ska jag vända mig för utredning av ADHD?

Hej! Har en dotter som har autismspektradiagnos(20år), men skulle nu vilja utreda henne för ADHD efter att ha lyssnat på Svenny Kopp. Var i Gävle kan jag vända mig för att få utredning? M.v.h. orolig mamma

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Vårt tips är att du tar kontakt med din vårdcentral för att få mer information om hur du kan går tillväga. Du kan också ringa Sjukvårdsrådgivningen (tel. 1177) för att få information om vad det finns för hjälpresurser i din närhet.

Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Du kan läsa mer om deras arbete och om hur du kan kontakta dem på: www.attention-riks.se

Autism- och Aspergerförbundet arbetar för att skapa bättre villkor för barn, ungdomar och vuxna med autism, Aspergers syndrom och andra autismliknande tillstånd. Du kan läsa mer om deras arbete på: www.autism.se

Hoppas att du hittar den information du behöver för en eventuell utredning. 

 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Orolig för min vän som är i en svacka och inte får någon hjälp!

Bästa Livlinan, Jag är en tjej som går första året på gymnasiet och skriver till er med anledning av en nära vän till mig, som för tillfället är i en stor svacka. Det gör mig mycket ont att behöva se henne må dåligt, och jag med flera oroar sig också för hennes skolarbete som hon kommer efter i. Vi har pratat med henne, och jag fick igår ett väldigt öppet svar där hon förklarade hur allt lågt till och vad hon kände. Jag är väl medveten om att man ej ska lägga allt för stort ansvar på sig själv, men jag ser färre problem i att engagera sig i hennes liv och hjälpa henne, än att inte göra det och se henne må dåligt. Hon har rätt dålig fysisk hälsa, som tillsammans med de psykiska problem hon nu besitter utgör en väldigt dålig kombination. Att hon inte orkar med skolarbetet skapar också ett moment 22 av ångest, där hon inte gör det hon ska, mår dåligt över det och gör ännu mindre. Hon har utöver många läkarbesök, som inte givit vidare tillfredsställande resultat, besökt BUP för att få hjälp och kanske kunna bli diagnostiserad med ADD, eller åtminstone kunna få någon slags behandling. BUP har inte givit henne några goda råd alls, utan min vän har mest forslats mellan olika mottagningar, som om ingen ville ta i henne med tång. Jag kan inte förstå hur olika ungdomsmottagningar kan göra såhär, då jag från min synvinkel anser att hennes problem är rätt vanligt förekommande, och dessa mottagningar bör ha anställda som är utbildade just för sådana här situationer. Detta gör mig mycket irriterad, och jag blir själv sugen på att ta kontakt med BUP och ställa dem mot väggen. Man ska få den hjälp man behöver. Hon har nu därför tappat sugen, och känner att allt är tämligen meningslöst och jag vet inte hur man ska bevisa för henne att det inte är så det ligger till. Alla råd och tips tas mycket tacksamt emot. Tack på förhand!

Hej och tack för din berättelse. Det är förståeligt att du är bekymrad över att din vän inte får den hjälp som du tycker hon ska ha, trots att hon verkar ha kraften att uppsöka olika vårdmöjligheter. Du skriver att din vän har varit på flera olika ungdomsmottagningar och BUP-instanser, men har hon provat ungdomsmottagningen som finns i hennes kommun eller där hon bor? Ibland kan de ungdomsmottagningarna ha den bredare ingång för att möta en ung människas problem än vad BUP har, som oftast är helt fokuserad på den psykiatriska problematiken. 

Det är lite svårt att utläsa vilka bekymmer som din vän har, mer än att det inte fungerar. Ni går första året i gymnasiet, har din vän varit i kontakt med skolhälsan? Där kan hon få kontakt med någon professionell som kan hjälpa henne vidare i systemet om de inte har egna möjligheter till det inom skolhälsan. Det kan vara viktigt för din vän att få en vuxen kontakt som hon har förtroende för och som din vän kan vända sig till för att komma vidare för att må bättre men också få hjälp med hur hon ska hantera skolarbetet. Som du skriver kan det bli ångest och oro för att hon inte klarar av sitt skolarbete, vilket kan försvåra för henne framöver. 

Ert kamratstöd är viktigt och säkert betydelsefullt för henne att veta att ni finns där för att hjälpa och ge stöd. Ibland kan det vara svårt som kamrat att veta hur man bäst ska kunna ge stöd. Samtidigt som din vän behöver känna ert stöd så kan hon också behöva få hjälp med att kanske tänka på ett nytt sätt om sina problem och hur hennes egna förslag på lösningar och strategier ser ut för att hantera sin stress. Då kan det var bra att hon får diskutera detta med en professionell person som kan ge henne ”motstånd” i sitt sätt att tänka. Det är inte alltid så lätt som kamrat att ge detta motstånd, samtidigt som kamraten ger fullt stöd. Din kamrat behöver ju också dig som sin vän. 

Detta är svårt, men utifrån vad du skriver så verkar din vän har haft bekymmer en längre tid och det är viktigt att hon får diskutera sin situation med en professionell person inom skolhälsovården eller inom hälso- och sjukvården. Om inte din vän vill gå till skolhälsovården så kanske du ska tala med skolsköterskan om hur ni kamrater ska kunna hjälpa på bästa sätt. Hoppas att detta svar kan vara hjälp på vägen. Har du fler frågor eller funderingar är du alltid välkommen att skriva tillbaka till oss.


Varma hälsningar från oss på Livlinan genom,

Ingela Skärsäter, sjuksköterska och professor i omvårdnad

Är rädd att jag hindrar tillfrisknandet om jag hör av mig. Vad gör man?

Jag träffade en kille för ca 1 månad sedan och allt har varit så fantastiskt bra. Vi båda har känt som att det bara ska vara vi och vi beter oss som att vi bott ihop i 10 år. För några dagar sedan hamnade han i mani, vilket enligt föräldrar hade smått börjat för några månader sedan. Nu har det dock utvecklats ordentligt. Han ligger nu inlagd på rätt psyk, och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det här. Att lämna honom finns inte, men jag är rädd att han inte ska minnas mig när han blir frisk. Kan det vara så? Kommer han minnas sin maniska episod? Och hur mycket bör jag höra av mig? Jag saknar honom hela tiden och vill visa att jag är kvar, men är rädd att jag hindrar tillfrisknandet om jag hör av mig. Vad gör man? Mvh

Hej och tack för att du vänder dig till oss på livlinan med dina frågor. Det är ju fantastiskt att träffa någon som det klickar med på en gång. Någon man direkt får en längtan av att vilja fortsätta att leva med. Förälskelse är kanske den bästa kryddan i livet. Men i det här fallet så händer något som du inte alls kunnat förutse eller inte heller kunnat läsa av om det börjat och pågått redan när ni träffades. Bipolär sjukdom eller manodepression som det också kallas är en sjukdom där man ibland blir deprimerad i en period och ibland har maniska perioder. Däremellan fungerar livet oftast som för andra människor och man mår ganska bra. När man är i de depressiva perioderna är man oftast nedstämd, har svårt att se det ljusa i livet. Man kan ha en del humörsvängningar och självkänslan är i botten. När man kommer in i en manisk episod kan det ofta smyga sig in och accelerera så att man till slut inte har koll på vad man gör. Man blir överdrivet positiv, kreativ, får ett obegränsat självförtroende och ser bara möjligheter. Ibland är man så uppe i varv att man inte heller vill eller känner att man behöver sova. Sjukdomen varierar individuellt i svårighet, men är behandlingsbar och de flesta som drabbas kan ändå leva liv som fungerar hyggligt. Oftast bryter sjukdomen ut första gången i tonåren.

När det gäller din pojkvän så tycker jag att det skulle vara bra för dig att få veta lite om han varit sjuk tidigare, hur det sett ut och om han fått behandling eller står på medicinering. Om du har kontakt med hans föräldrar så kanske de vill berätta lite för dig, om du vill. Det är inte farligt att leva med någon som har sjukdomen, men man skall ändå utgå från att det kommer nya både maniska och depressiva perioder. Det viktiga är att den som är drabbad får behandling och hjälp att hantera livet. Oftast handlar det om både medicin och psykoterapi. Jag antar att din pojkvän nu har fått en lite kraftigare manisk episod där han förlorat kontrollen över sig själv och sitt handlande. När man blir svårt manisk så kan det vara så att man inte minns allt som hänt i de sista skedet, men jag gissar att din pojkvän minns dig från större delen av perioden ni varit tillsammans. Han kommer säkert också att minnas en del av det han sagt och gjort i sitt maniska tillstånd och det kan i efterhand vara jobbigt då man kan skämmas en del över det man gjort och sagt. Men som sagt allt är nog inte helt klart i efterhand. Hur länge den maniska perioden pågått är också svårt att säga då det kan variera. Flera månader låter länge men samtidigt så känner hans föräldrar säkert igen tecknen hos honom om han haft sådana perioder tidigare. De vet då säkert också hur det brukar ha sett ut i tillfrisknandet. Så de är nog en bra kontakt att ta och om det inte skrämmer dig så tycker jag att du också skall söka kontakt med honom när det är möjligt.

De flesta brukar tillfriskna relativt snabbt när de får bra behandling om episoden inte är allt för kraftig. Men som sagt det kan också följas av en period av nedstämdhet. Oavsett så behöver människor som har bipolär sjukdom som alla vi andra bra relationer med goda människor som inte ser bara en diagnos eller sjuk människa utan en människa bakom sjukdomen. Någon som behöver känna sig älskad och bekräftad för den man är. Jag hoppas att det här skall kunna bli en fungerande relation för er båda om det känns möjligt. Att leva med någon som har bipolär sjukdom är oftast fullt möjligt men det kan innebära en del perioder med större svängningar än för andra. Våga fråga de du tror kan ge svar om din pojkvän och även honom själv när han blivit lite bättre och så får vi tro att det utvecklar sig till en bra fortsättning för er båda. Du kan också får mer information på nätet om du söker på sjukdomen. Men tänk på att läsa på sidor som du kan lita på ger en korrekt information. T.ex. är 1177 sjukvårdsupplysningen en bra sida med både fakta och artiklar med beskrivningar hur det är att ha och leva med sjukdomen.

Vi på livlinan önskar dig lycka till och hör gärna av dig igen om du vill fråga mer.

Gunnar Böhm
leg psykoterapeut 

Kan man ha ADHD och bipolär sjukdom samtidigt?

Hej! Jag är en "man" på 21 år. Jag har efter en rad omtumlande händelser, tid och självinsikt misstänkt att allt inte är riktigt som det ska vara med mig, om man nu kan säga så. Men för att fatta mig kort så är jag nästan helt säker på att jag har ADHD, har ansökt om en utredning men den har ej kommit igång. Men det jag ville fråga var är om det är möjligt att samtidigt ha ADHD men även någon typ av bipolär sjukdom och psykos?

Hej och tack för din fråga till oss på Livlinan.

Vi tog kontakt med Riksförbundet Attention för att få svar på din fråga. Attention är en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, däribland ADHD. 

Deras svar på din fråga är att man kan ha ADHD och samtidigt en bipolär sjukdom eller psykos, men att det är en utredning som får visa det. Det är viktigt att invänta en utredning för att få svar på vilken eller vilka diagnoser det evetuellt kan vara.

Hoppas att det här svaret gav dig lite mer klarhet. Du är alltid välkommen att kontakta oss igen och vill du läsa mer om Attentions arbete eller komma i kontakt med dem kan du göra det via: www.attention-riks.se


Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hur kan man som föräldrar stödja sitt barn?

Hur kan man som föräldrar stödja sitt barn när han har drabbats av psykisk ohälsa? Hur kan man bli bättre för att upptäcka psykisk ohälsa hos unga och barn?

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan! Jag uppfattar att din fråga är hur du som förälder kan hjälpa din son som drabbats av en psykisk ohälsa. Här kommer några råd om hur du kan gå till väga: 

Det är viktigt att lyssna öppet och fördomsfritt på vad din son berättar vad gäller hans mående.

Ungdomar som har plågsamma eller jobbiga upplevelser vill först och främst att man lyssnar uppmärksamt på dem innan man erbjuder råd, förmaningar. Detta för att underlätta för honom att känna sig säker på att han kan tala fritt om sina problem utan att bli bedömd eller att få kritik. 

Att erbjuda stöd och information. Stöd i form av att visa medkänsla, att förmedla hopp att det finns hjälp för att må bättre. Kanske kan du hjälpa till med praktiska saker som kan vara oöverstigliga just nu utifrån problemet, måendet. Informationen kan bland annat vara att det är ganska vanligt förekommande med en psykisk ohälsa bland unga, samt påvisa att det är mycket man kan göra åt detta problem. 

Att uppmuntra till att söka professionell hjälp. Man återhämtar sig och tillfrisknar lättare om man får professionell hjälp. Det kan vara en skolkurator, personal på en ungdomsmottagning eller BUP-mottagning för att nämna några. Exempel på hjälp kan vara läkemedelsbehandling, psykoterapi, stödsamtal, familjestöd, studiestöd m.m. Uppmuntran kan också vara ett stöd i att komma iväg till det planerade besöket, samt stöd i att följa den planering som finns. Att du som förälder kan erbjuda dig att vara med på något samtal. 

Det sista rådet är att uppmuntra att söka andra hjälpresurser. Det kan vara självhjälpsstrategier, stöd från vänner, familjen, andra vuxna eller träffa andra personer som har besvärats av en psykisk ohälsa. 

Hur kan man bli bättre på att upptäcka psykisk ohälsa hos unga och barn?

Här har vi som vuxna ett mycket stort ansvar. Att vi kan tala om det, visa att vi bryr oss, att vi som föräldrar och vuxna är intresserade av hur barn-och unga upplever sin psykiska hälsa.

En del av svaret på första frågan är hämtade ett utbildningsmaterial som heter Första hjälpen till psykisk hälsa/ungdom (Mental health first aid-youth).
För mer information: www.mhfa.se

Varma hälsningar,
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Mitt liv håller på att rasa samman. Vart kan man vända sig?

Hej jag är 26 år gammal, ja känner nu att mitt liv håller på att rasa samman behöver någon att prata med vart kan man vända sig om man bor i Tanumshede???

Tack för din fråga till oss på Livlinan. Ett första steg är att kontakta din Vårdcentral (kontaktuppgifter längre ned).  Ibland är väntetiden för att få samtalstid genom vårdcentralen lång och känner du att din situation är akut ska du inte tveka att ta kontakt med psykiatrins akutmottagning.  För att få mer information om stöd i din närhet kan du ringa Sjukvårdsrådgivningen på telefonnummer 1177.

Det finns också telefonjourer du kan ringa för att få stöd, t ex:

Nationella Hjälplinjen. Tel: 020 - 22 00 60
Kyrkans Jourtjänst. Tel: 031 - 800 650
Jourhavande medmänniska. Tel: 08 - 702 16 80

Utifrån dina rader till oss så vet vi inte så mycket om din situation, men du beskriver att ditt liv håller på att rasa samman och det är verkligen bra att du söker hjälp. Vi hoppas att du får den hjälp du behöver och har du fler frågor är du alltid välkommen att skriva till oss igen.

Kontakuppgifter:
Närhälsan Tanumshede vårdcentral
Tel: 0525 - 18 500
Telefontid, måndag-fredag kl. 8.00 - 17.00 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Hur ska jag komma ur mitt helvetet? Vilsen i en stor värld...

Hej! Är uppväxt men en pappa som jag nu förstått i 27 års ålder på egen hand att han kan lida utav narcissistisk personlighetsstörning. Jag har vart sjukskriven i många år för depression och ångest. Har haft tät kontakt med psykologer och läkare på vuxenpsykiatrin men inte riktigt känt mej hörd. Vid ett tillfälle öppnade jag upp och berättade om mina minnen under min uppväxt. Min psykolog ifrågasatte mina berättelser och undrade om det verkligen hade var så farligt. Ytterligare en gång blev man inte betrodd. Denna ständiga kamp.. Det var då jag bestämde mej för att inte berätta nått mer utan att köra helt på deras linje. Dom tyckte jag skulle genomgå en ADHD utredning. Trotts att min depression och ångest kunde bidra till felaktiga slutsatser. Utredningen visade att jag låg på gränsen till en diagnos. Så nu har jag fått utskrivet concerta för en diagnos jag inte har på papper. Som jag dessutom mår sämre utav. Har sökt förklaring under hela mitt liv.. Varför? är min pappa på detta sättet och kan mitt mående ha någon koppling till detta? En dag googlade jag psykisk misshandel vilket ledde till att jag kom in på narcissistisk personlighetsstörning. Allt stämde till punkt och prickar och plötsligt kände jag mej inte ensam om att ha upplevt detta. Läste vidare och insåg snabbt att det var min pappa dom beskrev. De handlade även om mej.. Ofta uppvisar den misshandlade symptom på psykisk instabilitet, psykiskt trauma, som: sömn- och ätstörningar koncentrationssvårigheter kraftiga humörsvängningar rädsla och panik uppgivenhet och passivitet ångest depression irritabilitet, aggressivitet och vrede posttraumatisk stress komplicerad sorg självmordstankar Alla punkter stämmer mer eller mindre in på mej och då undrar jag om jag har blivit felbehandlad utav psykiatrin.. Eftersom punkterna ovan kan också kan stämma in på kriterier för ADHD. Behöver få fler ögon och öron för bedömning och rådgivning. Vad skall jag göra? Lita på psykiatrin? Hur skall jag komma ur mitt helvete? Vilsen i en stor värld.. Tacksam för dina tankar kring detta!

Hej och tack för ditt brev till Livlinan! 

Till att börja med så vill jag bekräfta dig och din egen berättelse. Det är naturligtvis viktigt att få uppleva sig trodd och lyssnad på oavsett för vem man berättar. Din berättelse är alltid sann och din upplevelse oavsett om någon annan skulle kunna ha berättat en annan historia. Vi människor är begripliga och det finns ofta flera orsaker till hur vi mår. Det andra jag vill bekräfta är också att om man växer upp med en psykiskt sjuk förälder så är det självklart att man som barn blir påverkad och att det kan leda till egna psykiska problem. Det är svårt för mig att bara utifrån din korta beskrivning avgöra hur du påverkats eller vad som är orsaker i din egen upplevda psykiska ohälsa. Jag kan inte heller här avgöra eller ställa en rätt diagnos för dig, men ett är klart att våra nära och det som skall vara våra grundläggande, bärande och viktiga relationer i livet har stor betydelse för vår egen utveckling. Jag vill också säga med risk för att någon kan tycka annorlunda att det tyvärr ibland går mode i diagnoser, vilket kan leda till att man letar efter en diagnos som egentligen inte är den rätta. ADHD är en neuropsykiatrisk diagnos som lätt skapar känslan av att orsaken till din psykiska ohälsa förläggs enbart i dig som person. Något du skulle vara född med, men så behöver det inte vara. Det kan vara en riktig diagnos, men då kropp och själ hänger ihop kan den också vara påverkad av yttre t.ex. traumatiserande omständigheter. Narcissistisk personlighetsstörning däremot är idag ingen populär diagnos och något som i vissa sammanhang diskuterats att tas bort. Det finns också en viss trend idag att man inte vill skuldbelägga t.ex. föräldrar för att deras barn mår psykiskt dåligt. Det kan vara viktigt ibland, men inte på bekostnad av att man istället skuldbelägger barn, ungdomar eller redan vuxna barn. Det är som sagt självklart att man kan bli både deprimerad, ångestfylld m.m. genom att växa upp i traumatiserande relationer eller omständigheter. Vi skulle t.ex. aldrig ifrågasätta att barn som växer upp i krig eller andra traumatiserande omständigheter sedan kan vara påverkade och traumatiserade länge i livet. 

Vad skall du då göra? Ja jag tycker att du skall ta upp dina tankar med de behandlingskontakter du har. Känner du dig ensam och utsatt i dessa möten så se om det finns någon vän eller anhörig som kan vara med dig. Det är som sagt viktigt att du känner dig lyssnad på och rätt behandlad. Det måste inte heller alltid vara bara ett behandlingsalternativ som är rätt. I all vård så blir vi som patienter ofta underlägsna de som skall ge oss vård och behandling. Det är viktigt att tänka på för all vård - och behandlingspersonal och att patienten är den som ändå känner sig själv bäst i grunden. Det skall vara utgångspunkten i all typ av vård även den som handlar om psykisk ohälsa. Samtidigt finns det naturligtvis mycket kunskap och omtanke också inom vården som vi skall våga lyssna på och följa. Men som sagt våga uttryck dina egna tankar och känslor och hoppas att du blir lyssnad på. Det kan också finnas andra vårdalternativ som kan vara en möjlighet, men då kan det handla om att man själv får bekosta t.ex. samtal hos någon praktiserande psykolog eller psykoterapeut. Hoppas du är något hjälpt av svaret och du får gärna höra av dig igen. Det kan också finnas andra stödsidor på nätet eller t.ex. föreningar som kan vara dig till hjälp.

 

Med hopp om en ljusare framtid för dig

 

Vi på Livlinan genom,
Gunnar Böhm leg psykoterapeut  

Hur lång tid brukar det ta för en psykos att gå över? Går det någonsin över?

Hej! Min kille gjorde slut med mig för 3 månader sen och hade mått väldigt dåligt under en längre tid innan det. Efter vi hade gjort slut så blev det bara värre och han började gå in i en psykos, satte upp konstiga lappar i hela sin lägenhet och pratade bara om siffror och symboler och färger. Jag försökte hjälpa honom och sa till honom att jag trodde att han var på väg in i en psykos och han blev såklart jättearg, och sen några dagar senare åkte han iväg till Thailand och bara försvann. Jag försökte påpeka för våra gemensamma vänner att vi måste göra någonting för att han höll på att hamna i en psykos men allt jag fick höra var att jag var en hemsk människa som kunde tänka någonting sådant om honom! Och att jag absolut inte skulle prata med vården eller hans pappa för att det var att gå bakom ryggen på honom. En månad senare fick jag ett mail från honom där han skrev att han var inlåst på ett psykhem i Thailand där de sprutade honom full av mediciner och spände fast honom med snaror och rep på nätterna, och att de vägrade släppa ut honom så han skulle missa sitt flyg hem och ville ha hjälp att komma därifrån. Jag fick såklart panik och ringde hans pappa och han hade då redan pratat med UD efterson mitt ex tydligen hade lagt in sig själv på psykhemmet, och att sos international skulle ta hem honom om några dagar. När han kom hem ringde jag honom direkt för jag hade ju nästan gått i bitar över att jag inte hade fått honom inlagd här i Sverige eller hjälpt honom på något annat sätt, och då när han svarar blev sa han bara att han var jättearg på mig, att det var mitt fel att han hade fått en psykos och att allt jag någonsin hade gjort under vårt förhållande var att skada och bryta ner honom psykiskt. Detta har såklart krossat mig totalt och jag är helt förtvivlad, arg och jätteledsen. Nu kan jag inte ens träffa honom för han vägrar träffa mig eller prata med mig. Ja g undrar om det här kan vara en del av psykosen och om han kommer inse att det inte var jag som fick honom sjuk när han mår bättre, eller om det kommer vara såhär för alltid? Hur bör jag göra när/om jag ska försöka ta kontakt med honom? Han är inlagd på psyk här hemma i Sverige sedan 2 veckor. Han har även fått några av hans vänner att vända sig emot mig och det säger till mig att jag har "betett mig så jävla illa mot honom", och jag tror att de får honom att hata mig ännu mer. Jag älskar honom så mycket och vill bara att vi ska kunna prata och reda ut allt. Hur lång tid brukar det ta för en psykos att gå över? Går det någonsin över? Vart kan jag vända mig för att få råd? Jag är 22 och han är 24.

Hej och tack för dina frågor till Livlinan!

Vi svarar ofta att det känns bra när någon söker oss för att fråga om sin oro, livssituation m.m. därför att våga fråga och vända sig till någon är ett bra sätt att ta sig själv och sina bekymmer på allvar. Till att börja med vill jag säga att en psykossjukdom aldrig uppstår enbart på grund av en relation med en annan människa. Vi vet att traumatiserande upplevelser och händelser främst under tidiga år kan påverka vårt psykiska hälsotillstånd senare i livet och att en sämre grund i utvecklingen av de psykologiska försvaren kan leda till psykosgenombrott längre fram. Men som sagt ofta finns flera grunder med både biologiska, psykologiska orsaker m.m. Ingen blir psykotisk enbart p. g. a. en flickvän i vuxen ålder, hur dålig den relationen än skulle kunna vara eller ha varit. Tyvärr är det väl allt för ofta så att vi människor har en benägenhet att vilja ha någon att skylla på.  Att hitta en ”syndabock” med ett gammalt ord. I det du beskriver så låter det som om en del av din tidigare pojkväns vänner eller s.k. sådana kan ha varit avundsjuka eller liknande på er relation och att det nu passar dem utmärkt att lägga skuld på dig för att pojkvännen mår dåligt. Hur det påverkar honom är svårt att säga och om de får honom att också lägga skuld på dig är svårt att mäta. Det är svårt för dig att veta och också svårt att påverka.

En psykossjukdom kan ge många olika reaktioner där misstänksamhet ilska och avvisande är några. Det är också väldigt olika reaktioner vid olika typer av psykossjukdomar, vilka inte är lika varandra i symtom och sjukdomsbild. Det man kan säga är gemensamt för alla psykotiska tillstånd är att upplevelsen för den som insjuknar är att man inte hittar redskap att hantera sin tillvaro på. På fackspråk kan man säga att de olika försvarsstrategier vi har att tillgå när vi på olika sätt känner oss pressade, utsatta, drabbade av svårigheter, m.m. är inte möjliga att använda och det gör att man hamnar i en psykos. Utan psykologiska försvar enkelt uttryck. Det gör också att den psykotiske kan uppfattas leva i sin egen värld och verklighet och därmed handla eller uttrycka sig osammanhängande eller som inte levande i verkligheten. De flesta psykotiska tillstånd är inte ständigt pågående eller livslånga. Många kan utlösas och sedan komma i skov eller perioder.  En del hamnar i ett enda psykosgenombrott och aldrig mer medan andra måste ha behandling och äta mediciner länge eller kanske resten av livet. 

Hur er relation kan komma att se ut eller inte är omöjligt att säga nu, men det låter troligt att det inte kommer vara samma låsta läge för alltid. Tyvärr är det nog så just nu att du gör bäst i att lite avvakta och vänta in. Det troliga är att, som du hoppas, så kommer tidigare pojkvännen att mer landa i och förstå att inte du är orsak till att han blivit psykotisk. Naturligtvis kan en relation påverka och ibland bli en del i de utlösande faktorerna av olika psykiska ohälsotillstånd, men som sagt du är inte grunden till pojkvännens psykotiska sjukdom. Jag vet inte om du vet vad för typ av psykossjukdom din pojkvän drabbats av men det kan vara bra att dels ta reda på det och sedan också få mer hjälp att förstå hur just den sjukdomen kan yttra sig och vara. Jag tror att du kan få viss vägledning genom sjukvårdsupplysning, genom att kanske ta en egen kontakt med någon psykiatrisk mottagning, lämpliga sidor på nätet med riktig information. Viktigt då att veta att sidorna är seriösa. Om du t.ex. googlar på psykossjukdomar så får du säkert upp 1177 som första sida och därefter psykologguiden. Du kan också vända dig till sidor som denna eller liknande och ställa frågor. Till det tror jag att du skulle vara hjälpt av att få någon utomstående att prata med, kanske på någon ungdomsmottagning eller liknande. Någon som kan hjälpa dig att få bli lite avlastad. Ett rum där du kan få beskriva och uttrycka det du tänker, känner och upplever på olika sätt. Det är viktigt att inte du går med en skuld som du inte skall ha och att du får andra som bekräftar dig gott. Det du är och varit med om är jobbigt och det låter ledsamt att du blivit anklagad som du blivit. Jag hoppas att du fått något svar på dina frågor i detta och hör gärna av dig igen om du vill. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan genom, 

Gunnar Böhm leg. psykoterapeut

 

Varför blir man sjuk psykiskt?

Varför blir man sjuk psykiskt?

Hej och tack för din fråga till Livlinan. Detta är en fråga som många vill veta mer om och än idag finns det inte svar på alla frågor om varför vi får psykiska besvär. Det vi vet är att det i de flesta fall beror på en blandning av miljö, livssituation och arv. Att vi som människor reagerar på kriser genom att känna exempelvis nedstämdhet, stress eller sorg är naturligt, men i vissa fall kan så kallade livskriser utlösa psykiska besvär.

Psykisk ohälsa är vanligt och normalt. Vi alla kan känna oss nere ibland, precis som att vi alla kan bli förkylda eller stuka foten. Men ibland går inte den psykiska ohälsan över utan kan utvecklas till en psykisk sjukdom, som man kan behöva hjälp att behandla. Psykisk sjukdom kan behandlas med exempelvis samtalsterapi eller medicinering, och man kan få hjälp av en kurator, en sjuksköterska eller en läkare.  

Stress och tuffa situationer kan leda till både fysiska och psykiska sjukdomar. Vår kropp och vårt psyke hör ihop och påverkar varandra. Till exempel kan en kroppslig sjukdom påverka hur vi mår psykiskt och öka risken för exempelvis depression och i sin tur kan en depression påverka vår fysiska hälsa.

Psykisk ohälsa är vanligt och vi drabbas olika. En och samma situation kan göra en person sjuk och en annan kan bli mindre påverkad. Hur vi påverkas av omgivningen runt om oss och olika situationer ser väldigt olika ut. Det är många olika faktorer som påverkar hur vi mår psykiskt.

Droger kan utlösa psykiska problem och därför är det alltid en risk att använda droger då de kan leda till både psykiska besvär och hjärnskador.

Begreppet psykisk ohälsa är brett och innefattar allt från lättare oro och ångest till psykiatriska tillstånd. Drabbas vi av psykisk ohälsa behöver vi inte alltid professionell hjälp men om vår förmåga att fungera i vardagen och våra relationer påverkas negativt av hur vi mår psykiskt kan det vara till stor hjälp att söka professionell hjälp, till exempel via vårdcentralen, ungdomsmottagningen eller elevhälsovården.

Du kan du läsa mer om psykisk ohälsa och om stöd:

Kuling: www.kuling.nu/Ompsykisk-sjukdom/-Varfor-far-man-en-psykisk-sjukdom/

Sjuvårdsrådgivningen 1177: https://www.1177.se/Skane/Fakta-och-rad/?cat=Psykiska+sjukdomar+och+besv%C3%A4r

Sjukvårdsrådgivningen 1177, om vård och stöd: http://www.1177.se/Skane/Tema/Psykisk-halsa/Soka-vard-och-hjalp/

 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

 

Snälla hjälp mig. Jag behöver hjälp nu, verkligen!

Hej, jag är en tjej på sexton år, jag har haft svår depression sedan jag var elva år. Jag har gått igenom svår anorexi för dåligt självförtroende, trodde det skulle få mig att må bättre om jag var smalare och finare, i alla fall så andra skulle tycka om mig. Och de gjorde dom, min situation med vänner, kärlek och min egna bild var bra. Killarna hängde efter mig som vet inte vad, alla ville ha mig. Jag kunde känna mig vacker och snygg. Men vid sidan av mådde jag ändå inte bra psykist. Men det hjälpte en hel del att andra tyckte jag var vacker. Folk kom fram till mig på stan och sa att jag var så himla fin. Då hade jag en vikt på 39-49 kg. Idag har jag min normala vikt igen efter jag legat inne på sjukhus mot mina ätstörningar. Då jag har en vikt på kanske 60-70 kg. Jag vägrar väga mig för jag är livrädd för hur jag ska reagera. Jag har bröst, rumpa och höfter men jag har inte fet. Jag får alltid höra att det blir bättre, men inget händer. De sa precis samma sak när jag var sjuk, går du upp och får ordning på maten kommer allt bli bra. Nu sitter jag här igen, känner mig misslyckad, tjock och ful. Jag har inga vänner kvar. Ingen som tycker jag är vacker och fin. Inga pojkar som hänger efter mig. Folk verkar mest irriterade på mig när jag skriver till de eller dylikt. Jag får behandling för hur jag mår, jag äter anti-depressiva och går hos en psykolog då och då. Men det hjälper nästan inget. Jag lyckas alltid tajma mina psykologtider så himla dåligt. Jag mår oftast helt okej när jag är där, men när jag är hemma själv mår jag som värst. Jag har börjat tänka så otroligt mycket på att ta mitt liv på sista tiden. Och det har inget med uppmärksamhet att göra. Jag vill bara ha en vän eller någon som verkligen förstår mig och alltid finns där att prata med. Jag känner mig konstant tom och gråtfärdig. Jag gömmer mig för allt, ligger helst i sängen och sover hela dagarna än att går utanför huset för jag vill inte visa mig eller så har jag inte orken fastän jag sover mer än normalt. Och det skapar oftast bråk här hemma, för att jag inte får någon utbildning och inget studiebidrag då det är väldigt dåligt med pengar. Jag känner mig hela tiden fast, jag har inte pengar för att göra mig fin så jag mår bättre, jag har inte pengar för att göra min familj glad, jag har inte pengar för att äta gott. Utan det är hela tiden tankar om pengar, pengar, pengar. Jag har börjat skära mig igen, i smyg. Min familj vet inget om det. Men jag vet inte vad jag annars ska göra. Det är ingen som lyssnar på mig längre, inget som gör mig glad nästan. Det som gör mig glad kostar pengar, precis som allt annat. Jag har försökt ta mitt liv två gånger, men det är hela tiden tankar på mig familj då jag älskar de så det gör ont och när de hatar mig/vi bråkar känns det som hela min värld går sönder. Därför känner jag hela tiden som jag sitter fast i kedjor. Jag vill avsluta mitt liv nu, jag känner ingen mening med det. Även fast jag älskar mina husdjur så otroligt mycket så känner jag att jag inte är bra nog för de, jag sänker deras liv också. Jag ser ingen mening med mitt liv alls, jag har ångest när jag går ut, när jag kommer hem, jag har ångest hela tiden. Jag känner mig konstant stressad över ekonomi, skola, familj m.m. Jag är livrädd för att förstöra mina djur och min familjs liv om jag tar mitt liv. Mest av allt önskar jag bara att jag kunde göra så de inte minns mig, så jag kunde försvinna bara sådär. Jag mår bäst när jag bara får ligga i sängen hela dagen och sova eller kolla på film ensam. Jag hatar att visa mig ute, jag hatar att träffa folk. Då jag konstant ångest över hur jag ser ut. Jag har kommit till en sådan fas i mitt liv då jag inte vet vad jag ska göra. Jag vill bara ta en överdos av mina sömntabletter men jag har inte hjärtat nog att göra så mot min familj. Så jag står mitt i mellan något jag inte kan lösa. Jag vågar heller inte ringa och prata med någon så som BRIS m.m då jag är rädd att dömas. Snälla hjälp mig, jag behöver hjälp nu, verkligen. Jag behöver någon som lyssnar på mig.

Hej och tack för ditt brev till oss på Livlinan!

Att läsa din beskrivning av hur ditt liv ser och sett ut berör mig på djupet. Ingen ska behöva ha det så eller uppleva sådan hopplöshet. Framför allt inte när man är 16 år och ska ha det mesta av livet framför sig. Din längtan är den mest naturliga för alla människor, nämligen att ha en familj och vänner som man känner älskar och bekräftar en väl. Problemet är att vi i vår kultur oftare får bekräftelse för hur vi ser ut, vad vi gör eller inte gör och inte för dem vi egentligen är. När vi föddes var vi älskade bara för dem vi var och ingenting annat. När vi förstår mer börjar vi ta in olika bilder och det vi uppfattar som andras förväntningar på oss. Vi får mycket bilder och budskap om hur vi borde se ut, vara eller inte vara. Det kan vara jobbigt för många, men inte minst när man är i din ålder och som jag ser det värre för tjejer än killar. Att ge ett svar som kan ge dig hoppet tillbaka känns svårt, men jag hoppas att du ska hitta något i det jag svarar som ger lite längtan tillbaka att leva vidare. 

I din berättelse är det uppenbart att du är deprimerad och upplever stark ångest eller oro för mycket i ditt liv. Dina tankar om att inte vilja leva längre är allvarliga och ska tas på största allvar. Därför är det viktigt att du får den hjälp du behöver. Medicin ja, men framför allt behöver du möta bra personer som vill och har tid att lyssna på dig. Människor som får dig att känna att du blir sedd, lyssnad på och någorlunda förstådd. Försök att vara tydlig med t.ex. din psykolog om hur du mår när du inte är där och mår bra. Jag tror att hon/han vill hjälpa och säkert andra också. Det kan vara svårt att tro att andra vill förstå och bry sig när man mår som du gör, men om du kan våga och orka fortsätta att berätta så tror jag att det finns människor som vill lyssna och hjälpa. Både bland de närmast omkring dig och bland det som jobbar med att hjälpa.  

Det fina i att du skriver till oss är just att du gör något i din hopplöshet. Jag tror att det viktigaste just nu för dig är att i små steg försöka bryta det som gör att du inte vill gå ut eller träffa andra. För i ensamheten växer alltid de självkritiska, negativa tankarna och hopplösheten ökar. Det är viktigt att försöka hitta tankar om dig själv som inte har fokus på hur du ser ut eller vad du i första hand klarar av att göra. Försök att se vem som faktiskt älskar dig för den du är och våga pröva om du kan få den bekräftelsen. Det kan då vara viktigt att t.ex. din familj förstår hur du verkligen mår och vilka tankar du har. Om du upplever att det inte orkar lyssna så var som sagt så tydlig du kan med din psykolog och andra som jobbar med att hjälpa. Jag tror också att det fortfarande finns vänner som tycker om dig, men ibland kan våra inre bilder och tankar vara att ingen tycker om oss, ingen orkar med oss eller vill vara med oss. Försök att vara ärlig mot dig själv och inte leva upp till vad du tror att andra vill att du ska vara. 

Ibland kan det visa sig att så som vi trodde att vi måste vara eller se ut inte är nödvändigt för att andra ska tycka om oss. Efter att genom åren ha mött många ungdomar med liknande upplevelser, tankar och känslor som dina så är mina erfarenheter ändå att våra egna rädslor för vad andra tycker om oss ofta är större än vad andra egentligen tycker. Om vi förstod att alla andra också är osäkra och rädda för att inte duga så kanske det skulle göra oss lite lugnare, men tyvärr kan vi bara uppleva våra egna tankar och känslor. 

Börja med att fundera på några vänner som du tidigare kunnat lita på och försök närma dig dem i små doser. Försök var så ärlig du kan om dig själv, fråga efter hur de har det och lyssna inte efter det som kan verka negativt utan efter det som bekräftar dig gott. Fortsätt också att ropa på den hjälp du behöver av din familj och professionella i vården. Skriv till olika sidor på nätet eller våga ring till de hjälplinjer som du tycker verkar vara bra t.ex. BRIS som du nämner. Du kan alltid återkomma till oss med fler frågor och tankar. 

Som sagt ord kan ibland kännas otillräckliga för att ge tröst och du har säkert hört tidigare att du duger för den du. Det är sant, men kan vara svårt att ta in. Det du kan göra med det är att smaka en liten stund varje dag på just de orden. Jag duger för den jag föddes till. Ge inte upp för även när vi upplever att vi kommit till en återvändsgränd i livet och inte kan se någon väg framåt längre, så kan det just gå att återvända, gå en bit tillbaka och hitta en ny väg.  

Med hopp om att hjälpa dig en liten bit på en fortsatt väg.

Vi på Livlinan

 

Hur söker jag vård. Hur får jag ut en diagnos?

Hej! Jag är en kille på 28 år och är bostadslös. Jag känner att allt jag gör går bara åt skogen, och har försökt ta hjälp av familj samt vänner men det blir bara massa bråk och jag känner att mitt tålamod börjar ta slut. Kolla upp lite om borderline och jag känner att de finns 7 punkter som stämmer in på mig. har själv inte förstår vad det är som hela tiden står i min väg. Hur gör jag om jag ska söka vård? Hur får jag ut en diagnos? Behöver hjälp snabbt... Mvh En kille utan själ.

Hej och tack för din fråga till oss på Livlinan. Du beskriver en tuff situation som du befinner dig i och att du behöver hjälp. Hur akut situationen är vet inte vi, men tveka inte att uppsöka akut psykiatrisk vård om du känner att det är allvarligt. Det är viktigt att du får den hjälp du behöver och har rätt till! Du kan även ringa Sjukvårdsupplysningen på tel: 1177 och få tips på var du kan söka vård just där du befinner dig.  

Det finns olika vägar in i vården och här kommer några förslag på hur du kan gå tillväga. Ett första steg, om du inte söker akut, är att vända dig till en vårdcentral. Det är en väg in och genom vårdcentralen kan du få hjälp vidare. 

Ett annat sätt är genom kommunens socialtjänst där individ – och familjeomsorgen har ett ansvar för att enskilda som vistas i kommunen ska få det stöd och den hjälp de behöver. Genom socialtjänsten går det att få en kontakt och de har kunskap om vilka ingångar det finns in i vården och även om andra stöd - och hjälpfunktioner. 

Du skriver att du är bostadslöst och innebär det att du inte hör till ett visst socialkontor kan det då finnas en socialjour som det går att vända sig till akut. Det är också ett alternativ. 

Här på Livlinan finns en lista över flera stödsajter, telefonjourer och organisationer som du kan läsa mer om: http://livlinan.org/hj%C3%A4lp-och-st%C3%B6d/webbplatser-f%C3%B6r-hj%C3%A4lp-och-st%C3%B6d.html

 Många varma hälsningar från oss på Livlinan!

 

Hur kan jag fortsätta hjälpa min vän utan att vara så orolig och stressad?

Jag har en väldigt närstående vän, så pass att många tror att vi är ett par. Hursomhelst så är jag en 14 år gammal kille och hon en 14 år gammal tjej. Hon är djupt deprimerad och självmordsbenägen. Jag är den enda som vet om hur hon mår. Några lärare på skolan vet också men jag är ganska säker på att jag vet mer än dem. Jag pratar med henne varje dag och minst 1-2 gånger i veckan pratar vi om hur hon mår. Jag tar på mig rollen som en psykolog. Det får mig att må dåligt och jag blir stressad och orolig för hur det ska gå för henne. Men samtidigt blir jag glad bara jag kan hjälpa henne. Hon har en pappa som hon inte vill veta av för han slog och misshandlade henne tills ungefär 2-3 år sedan. Hennes styvmor är, liksom hennes pappa, verbalt misshandlande. Hon har en bror som stödjer henne lite men bor hos hennes pappa så de pratar inte så mycket. Hon säger att jag är hennes enda vän och bara det får mig att må dåligt, för hon borde ha mer än bara en vän. Hon säger att det enda som hindrar henne från att ta självmord är hennes mamma och att hon aldrig skulle kunna göra så mot henne. Jag har funderat på att prata med någon professionell men har inte vågat. Min fråga är, hur kan jag göra för att inte vara så orolig och stressad men samtidigt inte sluta prata med henne om hur hon mår och hjälpa henne? Jag har försökt att få henne att gå till en psykolog men hon säger att de inte hjälper.

Hej!

Tack för att du skriver till oss på Livlinan. Först av allt vill jag säga att du verkar vara en väldigt fin och omtänksam vän och jag förstår att din vän behöver en sådan just nu. Sedan tycker jag även att du verkar väldigt klok som har tänkt tanken att söka professionell hjälp, men ännu inte tagit mod till att göra det.

När jag läser om hur din vän mår och har det omkring sig blir jag orolig. Det är viktigt att din vän får professionell hjälp eftersom depression kan vara ett mycket allvarligt tillstånd och det finns mycket bra hjälp att få. När en person är deprimerad är det vanligt att man har en negativ självbild. Det kan innebära att det är svårt att se någon framtid och en lösning på sina problem. Man kan säga att det ingår i sjukdomsbilden av en depression och då är det är det vanligt att tänka som din vän gör – att hon inte tror att det hjälper att prata med en psykolog. Samtidigt är många väldigt lättade och får bra stöd när de väl vill eller vågar ta emot professionell hjälp, även om de var negativa mot det från början. 

Det är vanligt att känna sig rädd för att söka eller ta emot hjälp. En del är osäkra för de vet inte vad de ska prata om eller tycker inte att deras problem är tillräckligt allvarliga. En terapeut som svarar på frågor här på Livlinan och som arbetar på en ungdomsmottagning beskriver det så här om att träffa ungdomar som tycker att det är jobbigt att söka hjälp: 

”På ungdomsmottagningen där jag jobbar möter jag många som tycker att det är jobbigt att komma till någon man inte känner och börja prata om hur man mår. En del vet inte vad de ska prata om. Jag brukar säga till dem att inget är för stort eller för litet, för svårt, för hemskt eller för enkelt att komma och prata om. Allt som du tycker är viktigt är viktigt. Om du inte vet vart du ska börja eller vad du ska prata om så är jag säker på att de flesta som jobbar med att lyssna och prata med ungdomar vet att det kan vara svårt. Ni får hjälpas åt att sätta ord på det som handlar om hur du mår.”

Att du själv känner dig stressad och orolig är en helt naturlig reaktion i din situation. Du får höra hur din vän mår och du finns till hands med hopp om att det ska hjälpa henne att må bättre. Jag blir även bekymrad utifrån din situation som vän till henne. Det är tufft att vara närstående till någon som är deprimerad med all den oro och stress det för med sig. Det är vanligt att närstående, till exempel en vän, känner stort ansvar för den som mår dåligt. Det kan vara en ansvarskänsla att försöka förhindra att personen som mår gör något skadligt mot sig själv. Detta är inte ett ansvar som en kille i din ålder ska bära själv, som det låter att du gör när du beskriver din situation.

Att prata med vuxna personer runt er som kan hjälpa till är det bästa rådet som jag kan ge dig för att minska både din egen oro och stress och se till att din vän får den hjälp hon behöver. Kanske har du vuxna runt dig som du har förtroende för och kan berätta om hur du mår och få stöd och råd av.

 Du skriver att vissa lärare känner till situationen, försök gärna prata med dem igen så att de kan hjälpa med kontakt till kurator eller skolsköterska på skolan. De har kunskap om vad det finns för hjälp att få för din vän. Försök att få din vän att gå med på att prata med någon vuxen och erbjud dig att stötta henne i dessa kontakter. 

Det är fint av dig att vilja hjälpa, men var rädd om dig själv och försök att be vuxna i er närhet eller professionella om hjälp för bådas skull. Har du fler frågor eller funderingar är du alltid varmt välkommen att skriva tillbaka till oss. 

Varma hälsningar,

Livlinan

Min bror är deprimerad. Vad ska jag som syster göra?

Min bror är deprimerad en gång skrev han ett avsked brev vi va tvungen o polisanmäla o alla var ute och leta efter han till och med helikoptrar men som tur är hitta en han fick åka in på sjukhus o få tabletter efter det har det varit upp o ner han är bara på sitt rum han äter där han sover där han gör exakt allt där han tar ibland inte sina tabletter o då blir han arg o kastar stenar han är ändå 19 år mamma vill inte tvångs inta han på sjukhus vad ska jag göra som en syster 12 år.

Hej!

Tack för din fråga. Så bra att du hör av dig till Livlinan! Det låter som om din storebror har det väldigt jobbigt. Förstår om du är orolig och det är fint av dig att du vill hjälpa honom.

Ett sätt att försöka hjälpa din storebror är att först tala med någon vuxen som kan hjälpa till. Du kan till exempel tala med dina föräldrar, men ibland är det svårt att tala med föräldrar om de själva är stressade och oroliga. Då är det bra att veta att du kan tala med din lärare, kuratorn, skolsköterskan eller någon av de andra vuxna på din skola. De vuxna i skolan vet hur och vem som kan hjälpa dig och din storebror. 

Att vara nära, och som i ditt fall syster, till någon som är deprimerad är ofta jobbigt. Därför blir det också viktigt för dig att ha någon att prata med och lasta av det som oroar dig. Det kan lätt vara så att syskon, föräldrar och vänner runt omkring personen som mår dåligt känner sig otillräckliga som inte kan hjälpa.

Det är viktigt att ta sin egen oro på allvar, men att samtidigt inte bära mer än du orkar. Att visa att vi bryr oss hjälper många gånger mer än vi tror. 

Hoppas att dessa rader kan hjälpa dig lite grann och läs gärna andra frågor och svar här på Livlinan som tar upp samma tema – vilka frågor och tankar som väcks när man lever nära någon som mår psykisk dåligt.

Ta hand om dig! 

Varma hälsningar,
Annika Selstam Grundén

leg sjuksköterska, spec. i psykiatri/leg psykoterapeut KBT

Ibland känns allt meningslöst. Vad ska man göra?

Hej! Jag är 13 år och är en typisk tonåring, allt är så sjukt jobbigt, med föräldrar, killar, skolan, vänner sex, osv osv!! Ibland känns allt helt meningslöst vad ska man göra?

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Utifrån din fråga så uppfattar jag att din tillvaro just nu är plågsam. Det verkar vara mycket som skaver inom olika områden i ditt liv och du nämner både hemmet, skolan och relationer till andra. Det verkar som om du inte har någon plats där du bara kan vara. Kanske känner du att det blir mycket på en gång och då är det vanligt att uppleva känslor av uppgivenhet och kanske till och med hopplöshet.

Tonåren är en tid då vi på många sätt utvecklas och växer. Tankar och frågor om vår identitet och vår uppgift i livet är väldigt vanliga. Till exempel kan det vara frågor som: Vem är jag? Duger jag? Gör jag vad som förväntas? Vad ska jag göra med mitt liv? Vad ska jag bli? Även om sådana här frågor kan vara svåra att besvara är det naturligt att ställa sig dem och det kan vara ett sätt att hitta sig själv och sin plats i livet. 

Det jag undrar är om du har någon du kan tala med om något av det som du beskriver som jobbigt? Bara att tala med någon kan i sig lätta på bördan och känslan av meningslöshet. Genom att tala med någon så minskar upplevelsen av att man är ensam med sina problem/besvär.

Om du inte har någon att tala med så rekommenderar jag att du tar kontakt med något av dessa alternativ:

www.umo.se 
Ungdomsmottagning på nätet. Här kan man få information om områden så som kroppen, kärlek och vänskap, sex, jag, familj, att må dåligt m.m. Här kan man också söka på ungdomsmottagningar där du bor. 

I din skola så ska det finnas en sjuksköterska eller kurator som du kan ta kontakt med. De har tystnadsplikt och du bestämmer själv vad du vill prata om.

På fritidsgårdar/ungdomsgårdar inom kommunen finns oftast fritidsledare som är mycket vana att tala med tonåringar som är i din situation. Ibland har kyrkan ungdomsgrupper där det också finns personal som har tid att tala eller bara hänga med tonåringar. 

Kanske finns det någon möjlighet att tala med någon av dina kompisar? Eller kanske någon av dina föräldrar? Det är viktigt att du gör något åt din situation, att stanna kvar i den utan att göra något leder inte till någon förändring. 

Att du kontaktat oss på Livlinan är ett första steg till en förändring, att du tar dig själv och dina behov på allvar.

Har du fler frågor är du alltid välkommen att skriva till oss igen.

 

Varma hälsningar, 
Stefan Malmström

Lärare/handledare & Case manager

Vad vet ni om försäkring vid bipolär sjukdom?

Vad vet ni om försäkringar vid bipolär sjukdom? Om man får denna diagnos, är man ersättningsbeviljad, eftersom det följer en hela livet... säkert. Är det många som får det?

Hej och tack för din fråga till Livlinan. När det gäller frågor kring bipolaritet finns det bra information att få genom föreningar som riktar sig just till personer som har en bipolär sjukdom och deras anhöriga.

Vårt tips är att du kontaktar dessa organisationer och ställer dina frågor kring försäkringar och hur man ska gå till väga. Enligt en kontaktperson på föreningen Balans som vi har pratat med får de ofta frågor om försäkringar och det finns vägar som gör det möjligt att bli välförsäkrad vid bipolär sjukdom.


Föreningar du kan kontakta:

Intresseföreningen bipolärsjuk: http://www.bipolarsjuk.se/kontakt.htm

Riksförbundet Balans: http://balansriks.se/

Bipolarna: http://www.bipolarna.se/

 

Varma hälsningar,

Livlinan

 

 

 

Vad tror ni kommer hända mig. Kommer jag bli bipolär?

Min mamma är bipolär, min bror har adhd och jag har add och några depressionsdiagnoser. Jag har kontakt med Bup och har en läkare som ger mig medicin. Idag berättade min mamma att jag med nästan säkerhet kommer bli bipolär när jag blir runt 20-årsåldern. DET ÄR MIN STÖRSTA RÄDSLA. Jag vet inte hur jag ska tänka och jag vill inte berätta för någon om den rädslan. Vad tror ni kommer hända med mig? Kommer min man (om jag ens får en) tröttna på mig och göra slut pga det här? Jag vet inte vad jag ska göra. (Jag är 12år)

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Vad bra att du vågar fråga någon och prata med någon om din rädsla. En rädsla som du samtidigt inte vågat prata med någon annan om. 

Du berättar om dig och din familj, att ni har olika diagnoser som är psykisk sjukdom eller ohälsa. När jag läser din berättelse så tänker jag att mycket i din familj handlar om just dessa diagnoser och olika tillstånd. Vi kan börja med just det som är din största rädsla, nämligen att få bipolär sjukdom och diagnos runt 20 års ålder, vilket också din mamma sagt är troligt. Just den sjukdomen kan vara ärftlig biologiskt, men också påverkad av miljön, alltså hur man har det och haft det. Stress, oro och nedstämdhet kan påverka och delvis öka risken för att man skall få bipolär sjukdom. Samtidigt vill jag lyfta fram att det inte på något vis är säkert alls att man får den sjukdomen bara för att den finns i familjen eller att man lever i en orolig miljö. Det blir därför olyckligt när din mamma säger som hon gör till dig just för att hon själv lever med och upptas av sin sjukdom. 

När du skriver så använder du just ordet "är" bipolär om din mamma och jag tror att det lätt blir så när vi har psykiska sjukdomar att vi lite för mycket just "är" vår sjukdom eller diagnos. Jag tror ingen kan säga till dig vad som kommer att hända dig när du blir 20 år. Men det vi kan säga är att du är du, en egen individ och inte lika med varken din mamma eller någon annan. Sedan är det också viktigt att veta att oavsett vilka diagnoser eller sjukdomar vi får så går det att påverka livet och lära sig att leva bra liv med de förutsättningar vi har. 

Det viktigaste för dig nu är att du fortsätter att våga prata om och fråga om din rädsla eller andra frågor. Om du har kontakt med Bup idag så tror jag säkert att det finns någon där som du kan fråga och prata med om din rädsla för psykiska sjukdomar. Oavsett vilka diagnoser du har fått, har eller kommer att få så kan vi alltid hitta redskap för att leva våra liv och leva bra liv. Att ha en bipolär sjukdom innebär inte att man inte kan leva i en bra relation med någon. Det innebär inte heller att du inte kan hitta någon att älska och som älskar dig. Just bra relationer med andra är viktigt för alla människor , för hur vi skall må psykiskt eller i själen. Det innebär också att det är bra för dig nu att hitta någon att prata med och fråga om allt du oroar dig för eller undrar över. Någon som kan hjälpa dig att se på hela ditt liv inte bara på alla sjukdomar och svårigheter. Samtidigt som det också är någon som finns där för dig och som kan lyssna på dig och dina rädslor. 

Det finns också många olika sidor på nätet där du både kan läsa om olika sjukdomar och få svar. Det finns sidor som den här där du kan ställa frågor eller där du kan prata med någon. Allt det är bra, men som jag sa innan så tror jag att det är bra om du kan hitta någon vuxen som du kan lita på och kunna prata med också utanför nätet. Fundera på vem det skulle kunna vara och om du kan våga fråga någon annan om hjälp annars.  

Hoppas att det här svaret kan ge dig hopp för framtiden och om ett bra liv oavsett vilka sjukdomar eller inte som du eller någon i din omgivning får eller har. Du får gärna höra av dig igen och lycka till med att fortsätta prata om din rädsla och dina frågor.

Varma hälsningar från oss på Livlinan 

genom

 
Gunnar Böhm
leg. Psykoterapeut

Vad används Livlinan till?

Vad används Livlinan till?

Hej!

Livlinan är en stödsajt som är till för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och sidan riktar sig särskilt till unga som lever nära någon som mår psykiskt dåligt. Unga närstående som stödjer någon med psykisk ohälsa är ofta utsatta för hög belastning och får sällan tillräckligt med stöd. Det kan röra sig om att en kompis, ett syskon eller en förälder mår psykiskt dåligt och som närstående är den situaitonen ofta förknippad med mycket oro och många gånger även stora ansvarskänslor.

På Livlinan kan man ställa frågor helt anonymt och syftet med sidan är just att stötta gruppen unga närstående. Här kan man också läsa om andras erfarenheter och vad det finns för hjälp att få. Kort och gott kan man säga att det är det som Livlinan främst används till. 

Från början var hemsidan del i ett så kallat forskningsprojekt vid Göteborgs Universitet där man undersökte hur man kan ge stöd till unga personer som har någon nära som mår psykiskt dåligt. Detta projekt kan du läsa mer om här: http://www.psyoungsupport.se/projektet.html

För snart två år sedan fick organisationen Suicidprevention i Väst ta över sajten och utveckla sidan som också då bytte namn från Molnhopp till Livlinan.

Hoppas du fick svar på din fråga

Varma hälsningar från

Lovisa på Livlinan

 

Jag hatar mitt liv och ser ingen mening med att leva längre!

Jag hatar mitt liv, och ser ingen mening med att leva längre. Jag trivs inte på mitt jobb, jag trivs inte med min vardag, jag har ingen ork till att göra någonting längre och allting känns bara hopplöst. Jag är stressad till max dygnet runt och vaknar flera gånger under natten och tänker på mitt jobb. Vad ska jag göra? Jag ser ingen lösning. Ett nytt jobb hade varit en början, men jag har sökt massa jobb utan framgång. Jag vill inte leva såhär.

Hej och tack för din fråga till oss! Det är jättebra att du delar med dig och beskriver din situation, för ingen ska behöva gå ensam med det som du bär på.

Du skriver att du inte ser någon lösning och att du inte vet vad du ska göra, men finns det någon du kan prata med om hur du har det och hur du vill leva ditt liv? Ibland är det väldigt bra att tala med någon utomstående. När vi talar med någon utomstående kan det ibland bidra till att vi ser saker ifrån ett nytt, annorlunda perspektiv.

Många som har mått väldigt dåligt och som inte har trott att det någonsin skulle bli bättre, lever idag ett bra liv och är glada för att de vågade be om hjälp. Du nämner många områden som är väldigt jobbiga för dig och det kan vara svårt att lösa allt på en gång. I det läget kan det vara bra att få vägledning och stöd för att veta vilken ände man ska börja.

Du nämner att ett nytt jobb hade varit en bra start och att du verkligen har försökt. Vi tillbringar i regel mycket tid på våra arbeten så det är inte konstigt att vårt välmående påverkas mycket av hur vi har det på jobbet. Finns det något på ditt jobb du kan förändra för att minska din stress och göra situationen mer uthärdlig medan du söker efter ett nytt jobb? 

På hemsidan www.sjalvmordsupplysningen.se (som drivs av föreningen Psykisk Hälsa) kan du få stöd och om man vill går det att prata anonymt på en chatt med volontärer, vardagar kl. 19 - 22. Ett annat alternativt är BRIS, som också ger stöd till barn och unga, www.bris.se, tel. 116 111. Här på Livlinan kan du få fler exempel på organisationer och stödsajter som på olika sätt arbetar för att ge stöd, hjälp och råd. Läs mer.

Som du beskriver ditt liv så är det mycket som känns tufft just nu.  Finns det särskilda saker du tycker om att göra och som får dig att må bra? Vad har tidigare hjälpt dig när du har mått dåligt? Det är viktigt att du är extra snäll mot dig själv nu när det är så tufft och att du gör saker som ger dig energi och kraft.  Du skriver om stress och dålig sömn. Att du känner dig stressad dygnet runt och vaknar på natten med jobbtankar är en tydlig varningsklocka och det är bra att du uppmärksammar detta. 

Vi vet inte vad du har för tidigare erfarenhet av att söka hjälp. Ett alternativ är att du vänder dig till din vårdcentral eller ungdomsmottagning och ber att få en samtalstid med en kurator eller psykolog. Där kan du få den hjälp och det stöd som du behöver och har rätt till. Det finns också hjälp via nätet eller telefon som kan vara ett bra första steg. Här är några exempel:

Nationella hjälplinjen: Läs mer

Jourhavande kompis: Läs mer

Killfrågor: Läs mer

Tjejzonen: Läs mer

Kyrkans jourtjänst: Läs mer

Det är bra att du tar din situation på allvar och det är modigt av dig att skriva om dina tankar. Det är viktigt att du inte är ensam med det här och du är alltid välkommen att skriva till oss igen. 

Många varma hälsningar från oss på Livlinan

Hur ska jag få mamma sluta dricka?

Hur ska jag få min mamma att sluta dricka? Hon inser inte själv vad hon gör eftersom att hon inte kommer ihåg det dagen efter men hon blir väldigt aggressiv och självmordsbenägen när hon dricker och det här gjort att jag och hennes kille fått stå ut med en hel del och vi orkar inte mer helt enkelt och vi behöver hjälp. Snälla ge mig en lösning.

Hej och tack för att du hör av dig till oss på Livlinan. Att leva nära någon som har alkoholproblem är tufft och det är vanligare än vad många tror. Enligt BRIS har i genomsnitt tre barn i varje skolklass en förälder som dricker för mycket. Trots att det är så vanligt är detta ett problem som det fortarande tyvärr är svårt att prata öppet om och många lider i det tysta. Det är verkligen bra att du sätter ord på situationen som du gör och att du vill ha hjälp. Det är vanligt att den som dricker för mycket inte vill eller kan lyssna på sina anhörigas förlag på hjälp och hela familjen blir indragen i den tuffa situationen det innebär. 

Du skriver att du och din mammas kille får stå ut med mycket och att ni inte orkar mer. Att ni behöver hjälp. I Sverige är det många som lever i familjer där det finns alkoholproblem och det finns mycket hjälp att få. I många kommuner finns det speciella mottagningar dit man kan vända sig för råd och stöd. Ett tips är att ta kontakt med en vårdcentral, ungdomsmottagning eller skolsköterska för att få mer information om var det finns hjälp att bo just där ni bor.

På Drugsmarts hemsida kan du söka var det finns för olika stödgrupper runt om i Sverige: Läs mer 

Här på Livlinan kan du också läsa en artikel om Bona Via som är en organisation som arbetar med barn och unga där någon vuxen i familjen är beroendeav alkohol, narkotika eller läkemedel: Läs mer 

Du kan också få rådgivning per telefon via Alkohollinjen. Den finns till för de som funderar över sina egna eller någon annans alkoholvanor. Rådgivningen är kostnadsfri och du kan vara anonym. Telefonnumret är: 020 – 84 44 48. Läs mer 

Att se sin egen mamma dricka, bli aggressiv och självmordsbenägen är tufft, ledsamt och skrämmande. Om ni blir oroliga för att hon kan skada sig själv när hon har druckit, tveka inte att ta kontakt med sjukvården – i akuta fall ringa 112.

Vi vet inte vad du själv har för erfarenheter av att söka dig till någon form av hjälp genom samtal eller liknande men kanske kan du för din egen del försöka hitta någon som du kan gå till och samtala med, till exempel kurator, skolsköterska, lärare, ungdomsmottagning eller vårdcentral. Det är så lätt att vi glömmer oss själva och vårt eget välmående när vi oroar oss för andra. Vi har alla en gräns för hur mycket vi orkar med och utifrån det du skriver till oss låter det som du får bära på en tung börda. 

Hör gärna av dig till oss igen om du har fler frågor. Nedanför är tips på ett par bra hemsidor som rör alkoholproblem och psykisk ohälsa.

Ta hand om dig! 

Varma hälsningar från
Livlinan  

www.kuling.nu – för dig som har en förälder med psykisk sjukdom
www.can.se - centralförbundet i frågor som rör alkohol och andra droger
www.aa.se  - anonyma alkoholister
www.sjalvmordsupplysningen.se – en sajt som arbetar med att förebygga självmord. Här kan du chatta, maila in frågor och få information om självmord och psykisk ohälsa. Sajten riktar sig både till personer som själva har självmordstankar och närstående. 

Vad ska jag göra? Har inget att leva för. Hur hittar jag livslusten?

Jag befinner mig i en depression. Ända sen jag slutat varit vän med en av mina bästa vänner har jag förlorat mer och mer mening. Jag har absolut inget att leva för, jag har inget mål med livet, troligen detta som gör att jag inte bryr mig om jag skulle dö nu. Jag har inte så mycket problem med depressionen längre, utan nu har jag detta problem istället, vilket jag tycker är värre. Fan vad nice om jag bara dog nu så jag slipper den här meningslösheten jag lever i. Jag skulle kunna skada mig själv för att jag inte har något bättre för mig. Jag har tappat greppet helt om skolan och pluggar aldrig längre. Jag hatar verkligen det här livet, kan även nämna att jag är ateist, så jag kan inte få mening från någon religion eller något övernaturligt. Vad ska jag göra? Har inget att leva för och gråter nästan varje kväll och känner mig rätt så jävla värdelös. Är för övrigt 13 snart 14 (i juni) som har en alkoholiserad mamma nästan enda sedan födelsen, hon har mobbat mig så länge kan minnas, slagit mig, kallat mig hemska ord (fet, äcklig, misslyckad abort, hora, slyna) som liksom är vardag för mig, i början av sjuan orkade jag inte mer och började skära mig, några tips för att må bättre? Hitta tillbaka Livslusten, vara glad och vilja leva?

Hej! 

Tack för din fråga till Livlinan, så bra att du hör av dig! 

Det har hänt mycket i ditt liv senaste tiden. Du berättar att du slutat vara vän med din bästavän, att du inte känner att din mamma tycker om dig samtidigt som du börjat skära dig och tappat greppet om skolan. När det händer så många jobbiga saker på en gång är det inte konstigt att det kan kännas tungt, meningslöst och svårt att vara glad. Särskilt jobbigt kan det bli när du känner att du inte kan vända dig till din förälder för att få hjälp. Problemen hopar sig, stressen stiger och det är svårt att tänka klart och lösa problemen. Då är det naturligt att det behövs hjälp från andra för att hitta glädjen och livslusten igen! 

Det finns flera olika vägar att gå för att få hjälp.

  • Det viktigaste är att du berättar för någon vuxen eller äldre kompis i din närhet om hur du har det och att du behöver hjälp. 
  • Du kan till exempel tala med en lärare, kurator, skolsköterska eller annan vuxen i skolan som du känner förtroende för. Alla som arbetar i skolan har möjlighet att hjälpa dig.
  • Socialtjänsten där du bor kan också hjälpa dig och din mamma. Telefonnummer och adress till Socialtjänsten i din kommun hittar du på nätet.
  • Du kan även kontakta din vårdcentral och berätta för personalen där om hur du mår och din situation.  


Ta hand om dig!

Många varma hälsningar. 

Annika Selstam Grundén

leg sjuksköterska spec i psykiatri/ leg psykoterapeut KBT

Var kan man prata/chatta som vuxen?

Hej! Vart kan man prata/chatta som vuxen mellan 06 och 18?

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

Här kommer ett par tips på telefonnummer och stödsidor där du som vuxen kan chatta. 

Självmordsupplysningen - Här kan du chatta, maila frågor och få information om självmord och psykisk hälsa. Chatten är öppen mån-fre kl. 19-22
 
Kyrkans Jourtjänst - öppen dygnet runt. Telefonnummer: 031- 800 650. Du kan också skriva till SOS-brevlådan och få ett svar inom 72 timmar. 
 
Nationella hjälplinjen - kontakta oss när du behöver prata med någon. Öppet alla dagar kl. 13-22. Tel: 020-220060. 
 
Fråga 1177 (sjukvårdsrådgivningen) - hit kan du maila en fråga och få svar inom en vecka. LÄNK.
 
Jourhavande medmänniska - öppen varje natt kl. 21-06, året runt. Tel: 08- 702 16 80
 
Någon att tala med - telefonjour öppen vardagar kl. 18-22. Tel: 031-711 24 00, 031 - 711 24 22
 
Psykologguiden - här finns en frågefunktion, fråga psykologen, dit du kan skicka din fråga.
 
Hoppas att detta är till hjälp för dig.
 
Varma hälsningar,
Livlinan

Min pappa är alkoholberoende. Vad ska jag göra?

Min pappa är alkoholberoende och mina föräldrar är skilda. Min mamma vet att pappa dricker för mycket, och hon har sagt det till min pappa. Men inget blir bättre, och jag blir tvingad att åka ditt fast jag mår dåligt av det. Vad ska jag göra?

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

Att ha en nära anhörig, och i ditt fall en förälder, som har problem med alkohol eller andra droger är av många skäl en svår situation att vara i. Det är fortfarande i vårt moderna samhälle svårt att prata öppet om problemet. Det upplevs skamfullt även om inte borde vara det. Den som har problemen vill eller kan ofta inte lyssna på sina anhörigas förslag om hjälp och förändring och hela familjen kan bli indragen i problemet. Allt detta påverkar förstås allas vardagsliv och jag tänker att du upplever detta i din situation. Detta är ett vanligt problem, men ändå är det ofta så att barn och ungdomar känner sig väldigt ensamma i sin situation.

Detta problem som drabbar många barn och unga har tagits upp i den så kallade Socialtjänstlagen. I den står det att socialnämnden tillsammans med samhällsorgan (t ex  skola, sjukvård och polis), organisationer och andra som berörs skall uppmärksamma och arbeta för att barn och ungdomar inte skall vistas i miljöer som är skadliga för dem. Detta betyder att du inte skall tvingas att åka till din pappa om du inte vill. Om du tycker att det är svårt att förklara för din mamma hur du upplever situationen kan det vara ett bra stöd att prata med någon utomstående person, som kan stötta dig, eller både dig och din mamma. Ett första steg kan vara att ta kontakt med Ungdomsmottagningen där du bor eller elevhälsovården på din skola (sjuksköterska eller kurator).

Du kan också klicka på HÄR och läsa en text här på Livlinan om BonAvia som är en organisation som arbetar med barn där någon vuxen i familjen är beroendeav alkohol, narkotika eller läkemedel. På samma länk hittar du också mer information om var det finns stöd att få runt om i Sverige. 

Har du fler frågor är du alltid varmt välkommen att skriva till oss igen.

 

Många hälsningar,

Christina Andersson, leg arbetsterapeut (psykiatri), med. dr. 

 

Min pojkvän är deprimerad. Hur ska jag som flickvän hantera detta?

Min pojkvän är ganska allvarligt deprimerad, stressad och får ångest. Hur ska jag som flickvän hantera detta?

Hej och tack för din fråga till Livlinan.

Att leva nära någon som lider av depression, stress och ångest väcker ofta den frågan du ställer. Hur skall jag som när anhörig hantera det? De känslor, tankar och beteenden som din pojkvän har och visar dig påverkar naturligtvis dig och ger dig oro. Det viktigaste jag kan säga på frågan om hantering det är att du finns där för honom som flickvän. Det är oerhört viktigt med bra relationer när man inte mår bra själv. När någon är deprimerad, har ångest och känner sig stressad så kommer ofta tankar om att inte duga, räcka till klara av och att man känner sig dålig. Då är det viktigt med någon som visar sin kärlek utan krav på prestation. 

Sedan är det viktigt att din pojkvän får den hjälp han behöver utifrån t.ex. någon form av terapi eller samtalsbehandling. Det är viktigt för att inte alla pojkvännens depressiva tankar, oro och stress skall hamna hos dig för då blir ert förhållande väldigt slitsamt och ojämnt. Det är nog aldrig så att vi helt har balans i ett förhållande vad gäller våra behov av varandra. I olika perioder behöver vi varandra olika mycket, men det får inte vara så att en bara behöver den andras hjälp och inte alls tvärtom. Jag vet inte hur pass svårt du upplever att det är för din pojkvän och vilken hjälp han behöver, men uppmuntra honom och kanske praktiskt hjälp honom att söka professionell hjälp om han inte redan har det.  

Som sagt så är det ofta jobbigt att vara närstående till någon som är deprimerad, stressad och har ångest för att det påverkar också dig som närstående. Därför blir det också viktigt för dig att ha någon att prata med och lasta av det som oroar dig. Det kan lätt bli så att närstående själv känner sig dålig och otillräcklig som inte kan hjälpa, men det handlar inte om dig när det är din närstående som är sjuk. Visst vi påverkar varandra men stödet är att finnas där så mycket man orkar, kan och vill utan att själv för mycket dras ned. Ibland måste vi givetvis känna lidande när de vi älskar lider. Men det gäller att hitta den gräns där vi kan hantera vårt lidande för då blir det också hjälpsamt för den som är deprimerad. Att vara tydlig med både det du känner och upplever är viktigt för det skapar trygghet. 

Hoppas att du kan vara lite hjälpt av dessa rader och se gärna på en del andra svar på här på Livlinan som behandlar samma tema och som också hänvisar till lite olika hjälpsidor. Du får gärna höra av dig igen med fler frågor och tankar. Med hopp om hopp för dig och din pojkvän.

 Många hälsningar,

Gunnar Böhm,
Leg. Psykoterapeut på ungdomsmottagning

Min pojkvän har djupa depressioner. Vad ska jag göra?

Jag har en pojkvän sen fyra år tillbaka. Vi bodde ihop under 2 år men sen ville han flytta ifrån mig för att han kände att jag inte var bra för hans välmående. Han har sedan han var tonåring haft perioder med djupa depressioner och han vill inte prata med mig om hur han mår för han säger att jag inte förstår. Han är nu i en sån period och säger att han inte ser något syfte med att träffa mig för han inte är sig själv. Jag har bett honom flera gånger att söka hjälp för sina problem men han säger att det inte kommer fungera. När han mår bra så har vi det så bra ihop men när han mår dåligt så vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Jag har försökt att ge honom utrymme, men han säger att han vill att jag hör av mig, men sen blir han arg över att han tycker att jag är för på honom. Jag är orolig över att vi aldrig kommer kunna ha ett bra och stabilt förhållande om han inte får hjälp för sina problem men jag vet inte hur jag ska få honom att söka hjälp när han inte tror på att det kommer fungera. Jag vet inte vad jag ska göra och han vill inte att jag pratar med andra om hur han mår. Känner mig väldigt ensam och behöver hjälp. Vad ska jag göra? (Jag är 22 år och han är 24)

Hej och tack för att du skriver till oss på Livlinan.

Jag kan förstå att du känner dig ensam och orolig över er situation och det är bra att du har hört av dig till oss.

Det låter som att din pojkvän skulle behöva professionell hjälp för sina återkommande depressioner. En person som har en depression har ofta en negativ självbild och negativa känslor som till exempel ilska, rädsla och nedstämdhet. Det är också vanlig att personen då hanterar sina tankar och känslor med att dra sig undan från sin omgivning.

För din egen del tycker jag att det är viktigt att du vet att det beror på hans psykiska tillstånd just nu och att det inte handlar om dig. Du skriver att du inte får prata med andra om hur han mår och det får man respektera, men du skulle kunna prata med någon som står dig nära om hur du mår för att få lätta lite på din oro.

Att du finns hos honom när han mår dåligt är viktigt och det verkar som han vill det trots att han ibland blir arg på dig. Det är svårt att inte ta ilskan personligt, men i den mån det går är det bra att försöka att inte göra det. Precis som du gör är det bra att visa honom att du finns där och att du vill träffa honom trots att han inte mår så bra just nu. Kolla av om han har sovit och ätit och försök att få med honom ut på en promenad. Ofta kan små omsorger och handlingar ha större betydelse än vi tror. Du har redan försökt att få honom att söka hjälp och det är vanligt att många som kan behöva hjälp inte vill ta emot den av olika skäl. Det du kan göra är att försöka uppmuntra honom igen för det finns bra hjälp att få!

När han har en period då han mår bättre kan du berätta om din egen oro, om er framtida relation och om hur ni skall hantera situationerna när han blir deprimerad. Ibland kan det vara svårt för en person som har en pågående depression att leva sig in i hur en annan person kan uppleva situationen.

Att sätta sig in i vad en depression är och hur den kan yttra sig kan vara en stor hjälp för anhöriga. Genom att som närstående försöka förstå situationen kan det hjälpa till att sänka den egna stressen och oron som är vanligt att man känner i en nära relation.

www.1177.se kan du gå in och läsa på om depression och du kan även gå in på www.hjalplinjen.se och www.natm.se för att få stöd och även ringa och prata med någon.

Varma hälsningar från oss på Livlinan

 

Min mamma är psykiskt sjuk. Jag vill bara rymma ifrån allihop!

Vill skriva av mig lite och hoppas att du orkar läsa igenom allt, skriv gärna en kommentar på hur jag ska orka mig igenom allt! Min mamma har varit psykisk sjuk i över 10 år (jag e 15). Hon har varit det så länge jag kan minnas! Hon har borderline, depression och ångest. För några dagar sen så var hon ledsen på min låtsaspappa, de pratade om det men pratet övergick väldigt snabbt till gap och skrik, (som det brukar bli). Jag satt inne på mitt rum när detta hände, helt plötsligt började hon att kasta saker omkring sig och hon bara skrek och hela tiden sa hon att ingen vill veta om henne och det är mycket bättre om hon tar självmord. Jag hörde ju detta och såklart började jag att gråta och vågade inte gå ut ur mitt rum. Efter ett tag när det blev en aning lugnare så gick jag ut ur rummet och då satt min mamma med en massa tabletter i handen och var beredd att svälja dem. Jag gick fram till henne och försökte få henne att lägga ner dem, samtidigt kom min syster och försökte göra samma sak. Men min idiot till låtsaspappa brydde sig inte om att hon satt där och försökte ta sitt liv, han brydde sig bara om att göra mat! Efter lite mer än en timme fick JAG henne att lägga ner tabletterna. Jag har inte slutat tänka på detta och jag är orolig hela tiden. Jag har även minnen från när jag var liten, då satt hon i köket med en kniv mot huvudet, jag kommer även i håg att min låtsaspappa sa att jag skulle gå fram till henne och be henne lägga ner kniven, då var jag ca 6. HUR KAN MAN VARA SÅ IDIOTISK ATT MAN INTE FÖRSÖKER ÖVERTALA PERSONEN ATT MAN ÄLSKAR DEN SÅ ATT DEN INTE TAR SJÄLVMORD?! Så här har det varit hela mitt liv, jag orkar inte mer. Jag vill bara rymma ifrån alltihop och önskar att allt aldrig hänt!! Ingen av mina kompisar vet om det och det känns oxå jobbigt, speciellt när de frågar om de t.ex. kan sova över så måste jag säga nej eftersom min mamma inte klarar av det! De tror att jag har det så jävla bra hemma men egentligen har jag ett jävla helvete som aldrig tar slut! Jag har inte ens talat om det för min bff, det har jag skuldkänslor för. Tycker du att jag borde ha det? Tack om du orkade läsa allt! :)

Hej och tack för ditt mail.

Du har många frågor i ditt mail. Det första jag vill säga är att du inte behöver ha skuldkänslor. Det är lätt att säga, men svårare att känna i verkliga livet.

Det är inte ovanligt att barn tar ett stort ansvar när en förälder är psykiskt sjuk. Konsekvensen av det blir ofta att barnet väljer bort en del av sitt eget liv. Till exempel kan det vara att kunna ha roligt med kompisar, göra saker bara för att det känns roligt och utan några krav. Men ofta är det inte lätt att känna sig glad när en förälder mår dåligt.

Att ta ett stort ansvar och ändå kanske känna att man inte räcker till kan skapa både ilska och skuldkänslor. Barn jag har pratat med kan berätta om hur svårt det är att bära på den hemlighet, som det ofta innebär när man har en sjuk förälder. Ingen vet hur jag har det, och om jag berättar finns det ingen som förstår.

Att bära på hemligheter gör ofta att man som barn får fantasier om både sig själv och sin familj, och med fantasier kan det komma skuld- och skamkänslor. Det är vanligt att man skäms för att ens familj är annorlunda.

Jag kan inte ge dig svar som tar bort din oro och ilska, lika lite som du kan rymma ifrån din situation och låtsas som det inte har hänt. Men det finns hjälp att få och på många ställen i landet finns det gruppverksamheter som riktar sig till barn där någon i familjen är eller har varit psykiskt sjuk. Skolkuratorn eller skolsköterskan är också personer du kan vända dig till.

Du kan kolla om det finns någon gruppverksamhet i närheten där du bor. Hittar du ingen, kan du ringa till Källan i Stockholm (tel: 08-54555980) eller Gyllingen i Göteborg (tel: 031-808992)

Kuling.nu är en mycket bra hemsida där du kan få information, både om din  mammas sjukdom och vad  andra barn har för tankar om att leva med en psykiskt sjuk förälder. Det finns även en chatt på den sidan.

Förslag på hemsidor du kan kolla:

www.kuling.nu

www.vasteras.se/stodomvardnad/barnochfamilj/Sidor/grinden.aspx

www.skane.se/sv/Webbplatser/Psykiatri-Skane/Barn--Ungdomspsykiatri/Mottagningar/Hassleholm/Barn-till-psykiskt-sjuka-foraldrar/Barngrupper-_Maskrosen/

www.skane.se/sv/Webbplatser/Psykiatri-Skane/Barn--Ungdomspsykiatri/Mottagningar/Hassleholm/Barn-till-psykiskt-sjuka-foraldrar/

www.gyllenkroken.se/gyllingen

www.schizofreniforbundet.se/Kallan/

Varma hälsningar från Livlinan

Önskar råd för min systers skull.

Hej! Jag är 21 och önskar råd för min systers skull som har anförtrott sig åt mig. Min syster är yngre än mig (19) och hon är tillsammans med en lika gammal kille. Problemet är killens familjesituation, eller främst hans morsa. Killen bor hemma och min syster är där emellanåt så hon har fått god insikt i deras situation. Mamman är psykiskt sjuk men vill inte ta emot hjälp. Killen och hans pappa låtsas inte om problemet och uttrycker uppgivenhet/ accepterar situationen. Min syster beskriver mamman i familjen som lågbegåvad och att hon pratar på ett barns nivå. Mamman har en typ av anpassad anställning på deltid. Det som är så sjukt är att hon köper massa prylar på typ tv-shop, dyra krämer och schampo, trisslotter osv. Hon har stora skulder och har kronofogden efter sig. Hon gömmer breven och syrran har ibland hittat uppåt 30 brev bakom soffan, under duken och dylikt. Hon har för ca 1 år sedan tagit ut killens alla sparpengar från hans konto(40 - 50 000) och bränt dessa. Hon har nu även köpt saker i hans namn vilket gör att även han hamnat hos kronofogden. Han har jobb (med låg inkomst) men sköter sig. Nu har han fått anmärkningar vilket ger konsekvenser för hans och syrrans liv och möjligheter. Syrran har försökt prata med honom men han säger att hon inte kan förstå och att det inget är att göra. Hur ska min syster göra? Hon vill anmäla men är rädd för konsekvenserna, samtidigt ser hon ju hur sjukt detta är och hur illa det drabbar hennes kille.
Hej!
 
Tack för förtroendet att tillsammans med dig få fundera på vad som kan hjälpa dig att hjälpa din syster och vidare den situation hon lever i med relationen till pojkvän och hans familj. Det du beskriver är en psykiskt sjuk kvinna med ett missbruksbeteende i det här fallet köpmissbruk. Mannen och sonen lever som medberoende och genom att ha gett upp så underhåller de bara att missbruket blir värre. Det framgår inte direkt i berättelsen vilka försök mannen och din systers pojkvän gjort för att åstakomma en förändring. Men din systers reaktion är naturligtvis den friska i berättelsen. För att inte hon skall dras med i pojkvännens och hans pappas uppgivenhet så behöver hon vara tydlig. Hon kan göra en anmälan. Tyvärr har samhället svårt att gå in med tvångsåtgärder mot den som inte själv vill och än mindre där omgivande familj inte heller tydligt ber om konkret hjälp. Din syster kan ringa både sociala myndigheter och psykiatrin för att höra vad de tycker och hur de kan hjälpa. För din syster blir det en omöjlighet att stå vid sidan om och se på utan att göra något. Dessutom påverkas hon som en del i detta familjesystem.
 
Det bästa rådet jag kan ge är att hon är tydligare än tydligast med sin pojkvän om hur hon påverkas och hur det blir för henne att leva med honom och se hur han, pappan och mamman far illa och lever i en destruktivt nedåtgående spiral. Om pojkvännen och hans pappa inte vill agera så blir det oerhört svårt för din syster att själv agera utan att visa på omöjligheten i att leva kvar i ett sådant system. Jag tror inte att hot om konsekvenser alltid är en framkomlig väg och att visa med konsekvenser är också jobbigt om det inte blir effekt åt det håll man vill. Samtidigt så kan inte din syster på sikt leva kvar i relationen till sin pojkvän om han inte vill se och tro på möjligheten att påverka och åstakomma förändring. Då återstår bara till slut att lämna honom eller att själv bli en medberoende. Allt det jag nu säger låter kanske självklart och i viss mån enkelt att bestämma sig för. Allt låter enklare när man säger det men kan vara svårare när vi ska genomföra eller leva det vi ser som nödvändigt att göra. Men som sagt för att hjälpa någon som lever i missbruk, så finns bara tydlighetens och konsekvensens väg att gå. Det samma gäller gentemot dem som blivit medberoende i sitt beteende och gett upp. Konsekvenserna måste leda till val och de valen måste leda till aktivt görande för att förändra. Din syster som finns i detta system och är den som fortfarande ser klart kan bara tydligt visa på det hon ser och vilka konsekvenser det får, samt tala om hur det kommer att påverka hennes möjligheter i att leva med honom.
 
Jag hoppas att du kan få med dig något av mina tankar och om du vill fråga mer så hör av dig igen.
 
Med hopp om förändring

Gunnar Böhm
leg. Psykoterapeut

Jag tycker jag väger för mycket och har försökt svälta mig själv.

hej, jag är en tjej på 13 år och alla i min klass väger mindre än vad jag gör.. jag är 158 cm lång och väger 45 kg.. jag tycker att det är för mycket och har försökt att svälta mig själv ett tag men det funkar inte.. och bara för nån vecka sen så kallade min nära vän mej tjock fast på skoj och efter den gången han sa det har jag börjat fundera på om jag verkligen är det. jag kan inte heller ta riktigt med mat i skolan för då känns det som alla tittar.. jag har oxå diabetes och det blir riktigt tufft för jag mår dåligt genom sjukdomen också.. jag behöver bara ett enkelt svar så jag inte ska känna mej så tjock.

Hej och tack för att du skriver till Livlinan. Det är jättebra att du tar kontakt och att du beskriver dina tankar och känslor. Att vara i din ålder kan vara jobbigt för det börjar hända saker med kroppen och man börjar lägga märke till hur andra ser ut och kanske börjar jämföra sig med andra. Det kan finnas en rädsla för att inte passa in och att vara annorlunda. Att du dessutom har en diabetessjukdom att hantera och leva med gör det säkert inte lättare som du själv skriver.

Eftersom du har en diabetessjukdom innebär det att du är redan känslig för att inte få i dig mat på bestämda tider. Om du försöker svälta dig så ökar du på den känslighet som du redan har. Det kan göra att du får svårt att stå emot negativa tankar och att du blir mer känslig för vad andra säger och på så sätt riskera att få en negativ syn på dig själv. Kanske känner du igen dig i detta?

Det är bra om du kan prata med någon som du har förtroende för om det som du har beskrivit för oss. Kanske kan du prata med dina föräldrar om det som trycker dig eller om du har någon annan vuxen person som står dig nära. Ett annat alternativ är att du tar kontakt med en ungdomsmottagning eller elevhälsan på din skola.

Att ta kontakt med andra som har liknande problem brukar vara positivt då de har lättare att sätta sig in i din situation och man kan byta erfarenheter med varandra. På nätet kan du hitta www.diabit.se som är ett forum för unga med diabetes.

Anorexi/bulimi-kontakt är en förening som arbetar för att stötta personer med ätstörningar. Det finns många olika typer av ätstörningar och det handlar inte om antal kilo utan tankar och känslor och det finns hjälp att få. Om du vill läsa mer om deras arbete kan du besöka hemsidan på: www.abkontakt.se

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Jag mår jättedåligt och känner mig ofta svartsjuk

Min kille tittar på och fotar andra kvinnor när jag är med. Ena gången när vi var utomlands så slog han följe med en ung kvinna och de började fota varandra. Han valde det istället för att vara med mig. Andra gången träffade vi hans ex och han tog närbilder av henne när jag såg på. En annan gång fotade han två vackra unga kvinnor i smyg när jag var ute och snorklade. När jag frågade honom svarade han att vad skulle jag göra du var ju ute och snorklade. Jag mår jättedåligt av detta och känner mig ofta svartsjuk vilket jag inte gjort i tidigare förhållanden. Har mycket svårt att lita på honom.

Hej!

Tack för att du skriver tillbaka till oss på Livlinan. Du berättar i ditt brev att du mår jättedåligt av detta och att du inte litar på din kille. Du ska inte behöva vara med i situationer som du inte är bekväm med och som får dig att må dåligt. Utifrån det du skriver låter det inte heller som du har fått något bra svar från din kille när du har frågat honom om fotandet.

Detta blir lite av en upprepning från vårt förra svar, men än en gång vill vi hänvisa till en ungdomsmottagning eller en vårdcentral om du känner att du vill prata med någon om detta. Eftersom du beskriver att du mår väldigt dåligt av det som händer, kan det vara bra att söka hjälp som ett första steg.

Du kan också gå in på UMO.se där du kan läsa mer om kärlek, vänskap, sex och kränkningar. På UMO kan du också ställa frågor anonymt om sex, hälsa och relationer och du får svar av någon som arbetar just med dessa frågor.  

Tjejzonen är också en bra stödsida för tjejer som du kan kika närmare på. De erbjuder både mailkontakt och samtal via chatt. Tjejzonen.se

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Min kille tittar på och fotar andra kvinnor när jag är med.

Min kille tittar på och fotar andra kvinnor när jag är med.

Hej!

Du skriver i ditt brev att din kille tittar på och fotar andra kvinnor när du är med. Vi vet inte något mer om omständigheterna omkring detta, eller om du redan har pratat med din kille om det här. Oavsett vad så ska du inte vara med i situationer som du inte är bekväm med eller som får dig att må dåligt.

Känner du att du behöver prata med någon utomstående kan du ta kontakt med en ungdomsmottagning eller en vårdcentral, som ett första steg.

Du kan också gå in på UMO.se där du kan läsa mer om kärlek, vänskap, sex och kränkningar.  På UMO kan du också ställa frågor anonymt om sex, hälsa och relationer och du får svar av någon som arbetar just med dessa frågor. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Min tvillingsyster har mått dåligt länge.Jag vet inte vad jag ska göra!

Hej! Jag har en tvilling som under ett längre tag har mått dåligt, skurit sig själv, strypgrepp och så. Hon har träffat ett flertal olika psykologer men gör det inte längre. Just nu är allt lite bättre, men det är inte bra. Skolan är orolig och hon säger själv att det inte är bra. Men hon vill inte snacka med någon... Jag vet inte vad jag kan göra, jag försöker att finnas där, försöker vara stark, men det är inte alltid så lätt. Hon har berättat för mig i förtroende att hon tidigare har haft självmordstankar, att hon var nära att begå självmord. Men då, när hon berättade, så var det någon månad senare, och då gick hon fortfarande hos psykolog. Jag fick lova att inte berätta för någon. Det gjorde jag inte heller, jag var rädd att svika. Det är ett väldigt starkt band mellan mig och henne, vi är enäggstvillingar i samma klass som är bästabästa kompisar. Men nu vet jag inte vad jag ska göra längre. Jag vet inte om det är rätt att lita på henne när hon säger att hon inte ska prata med någon. Jag vet inte om jag ska övertala henne om att snacka med någon. Jag själv har börjat ta mindre och mindre plats, vill bara att de ska se och kunna hjälpa henne. Jag tappar bort mig själv. Jag vill finnas där, hela tiden. Vara stark. Det har blivit min roll. Att inte behöva uppmärksamhet. Hur mycket måste jag orka?

Hej!

Tack för ditt brev. Det är ingen lätt situation du beskriver. Din tvillingsyster har mått dåligt en längre tid och träffat flera psykologer. Hon har haft självmordstankar och varit nära att skada sig. Det framgår inte hur gamla ni är, mer än att ni går i skolan. 

Jag vill börja med att skriva att oavsett din ålder så är ett sådant ansvar som du tar, och har tagit, för tungt för en syster att bära. Det är viktigt att fler vet hur din syster mår och vad hon har tänkt. 

Din syster krävde att du skulle hålla tyst, men det är inte rimligt att krav. När det handlar om något så allvarligt som självmordstankar är det viktigt att du inte är ensam om att bära den informationen, både för din egen och din systers skull. När självmordstankarna är svåra eller när man ser självmord som den enda lösningen är det bråttom att få hjälp. Om du känner att du kan prata med era föräldrar om detta är det bra, eller om det finns någon annan vuxen som du känner förtroende för.

Jag tycker även att du ska söka hjälp helt för egen del. Du skriver att du tappar bort dig själv, och det hänger ihop med att du är så inriktad på din syster. När vi växer upp behöver vi utrymme för vår egen del för att orka. Det låter i ditt brev som om du har varit ensam med din oro.

Det är bra om du kan försöka att prata med någon vuxen i din närhet om hur du mår. Du kan även ta kontakt med Ungdomsmottagningen på din ort eller en vårdcentral. De kan hjälpa dig med en samtalskontakt. Detta är viktigt för att du ska kunna utvecklas själv, hitta din egen väg i livet och må bra. Du har rätt att må bra och ta hand om dig själv, även när din syster har det svårt. 

Det är viktigt att ta sin egen oro på allvar, precis så som du gör, men att samtidigt inte bära mer än du orkar med. Att bry sig och lyssna räcker långt. Många gånger hjälper det mer än vi tror att bara finnas där, våga lyssna och visa att vi bryr oss.

Lycka till! 

Varma hälsningar från,
Ingrid Molander, socionom och leg. terapeut familjeterapi

 

 

Jag vill inte ha hjälp längre. Jag får aldrig som jag vill!

Jag har varit deprimerad sen september 2012 och i november/december så började jag få självmordstankar. Jag har försökt göra självmordsförsök 2-3 ggr. Och blivit så besviken när jag misslyckats. Jag har varit inlagd på BUP-akuten och fått "hjälp" som inte funkat. Jag har pratat med läkare, kurator, psykolog, sjuksköterska men inget av det har hjälp. Jag har bara velat skada mig mer. Jag vill inte ha hjälp överhuvudtaget längre (skriver bara för att jag vill ha mer negativa svar om mig själv från andra, har mer anledningar att dö då). Jag gör allt för att dö! ALLT! Hoppas jag får det svar jag vill men det är väl inte så troligt. Jag får aldrig som jag vill! Jag kommer aldrig kunna dö! //13-årig tjej

Hej!

Här kommer ett försök att svara på det brev du skrivit till oss på Livlinan. Först vill jag säga att jag är glad att du ändå vill ge livet en chans genom att skriva till oss. Sedan vill jag fortsätta att säga att det känns väldigt svårt att veta hur jag ska svara dig och i det svaret inte skriva fel saker. 

I det du skriver läser jag in mycket hopplöshet och stark förtvivlan. Att svara någon som är 13 år och som uttalar en sådan längtan att vilja dö känns, som uttrycket att ”dansa på slak lina”, svårt med andra ord. Som du säkert förstår så kämpar vi som jobbar på Livlinan med att i våra svar försöka ge tröst och hopp till den som känner hopplöshet. Och så önskar jag att även kunna ge dig lite tro på livet i det jag skriver. 

Att bli och vara deprimerad är obehagligt och svårt att förstå varför. Jag vet inte vad du varit med om i livet som gör att du blivit deprimerad och sedan fått tankar om att inte vilja leva. Men jag tror ingen föds med att i grunden inte vilja leva utan att det mer är det vi är med om i livet som får oss att få de känslorna och tankarna om att det vore bättre att dö. Att det sedan som i ditt fall leder till att du försökt ta ditt liv och att du upplever att det inte finns någon hjälp att få är fruktansvärt sorgligt.

Ibland kan tanken på döden och att vi skulle kunna ta vårt liv ändå ge visst hopp om att det då också kan finnas en möjlig väg till ett fortsatt liv. Det svåra med livet är att hitta förståelse för att livet är som det är, att hitta sätt att hantera livet och framför allt att hitta mening och meningsfullhet. Det sista är det svåraste, tänker jag. Det går inte att hitta mening i allt som händer, men kanske går det ändå att hitta mening i att fortsätta leva även om det just nu känns meningslöst och hopplöst. Jag tror att det som främst ger oss mening med livet är att vi på något sätt känner oss värdefulla och älskade av i alla fall någon. Att någon ser oss, bekräftar oss och på olika sätt visar oss värdet av att just vi lever. Vi människor är alla beroende av att andra för att orka leva våra liv. Svårigheten i att nu skriva till dig är att jag inte vet om det kan finnas någon som kan ge dig den bekräftelsen i ditt liv. Men jag önskar att du skulle ge dig själv chansen att fundera på om det finns någon som du tror vill att du lever ditt liv vidare. 

Jag vet inget om din familj, vänner eller andra människor som du möter eller lever nära, men jag är säker på att det finns de som vill att du lever vidare. Det kanske inte hjälper dig just nu att jag skriver det om du tänker att du bara vill dö, men vi behöver varandra för att leva. Du behöver andra och andra behöver dig, även om det inte nu verkar så. Att ”prata” med någon som jag gör nu genom att skriva är också lite problematiskt för att jag inte kan se hur du reagerar på det jag skriver eller veta hur du tolkar det. Men för att inte skriva längre än att du orkar läsa så vill jag säga, även om jag inte känner dig, så önskar jag att du vill leva vidare. Jag önskar också att du fortsätter ropa på hjälp. Att du hittills inte känner att du har fått bra hjälp måste inte innebära att det inte finns någon som du skulle kunna känna möter dig och kan vara till hjälp. Det går aldrig att helt förstå hur någon annan känner och mår, men man kan vilja försöka. Jag hoppas du hittar någon som du känner vill det med och för dig. Någon du kan komma att lita på. Du får också självklart höra av dig till oss på Livlinan igen. Vi vill ge den hjälp vi kan även om det bara är genom att skriva. 

Gunnar Böhm

Leg. Psykoterapeut på ungdomsmottagning

Fråga om att skära sig.

Har ni nått bra tips att skära sig med? Var är bäst att skära sig för att få så lite blod som möjligt? 13-åring

Hej!
När vi läser din fråga så väcks det även frågor från vår sida: Vad är det som gör att du går omkring och funderar på att skära dig själv? Ibland kan man tänka på att skada sig för att man känner sig ledsen, eller för att man känner oro och ångest inombords som är svår att hantera.

Du frågar om tips på något att skära sig med och hur man bäst skär sig för att få så lite blod som möjligt. Det är frågor vi inte kan besvara och även om du inte frågar om var det finns hjälp att få vill vi ändå hänvisa till organisationen SHEDO (www.shedo.org) som arbetar med att ge stöd åt personer som har ett självskadebeteende. Inom SHEDO finns mycket erfarenhet och de arbetar med att sprida kunskap om självskadebeteende och vad det finns för stöd och vård att få. På deras hemsida kan man ställa frågor kring självskadebeteende.

Genom din fråga vet vi inte mycket mer om din situation, men är det så att du mår dåligt och funderar på att skada dig själv så är det viktigt att du får hjälp. Det kan till exempel vara genom att ta kontakt med skolsköterska, kurator, vårdcentral eller en ungdomsmottagning.

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Jag är bara en 15-åring som måste bära på tyngd som är till för utbildade vuxna.

Hej Jag har en vän (nu säger vi att hon heter Eva) i en parallellklass som har varit misshandlad och trakasserad av sin skilda pappa genom halva sitt liv. Hon är deprimerad, ibland självmordsbenägen, ibland djupt, ibland svagt. Hon skadar sig själv. Det har gått upp och ned för henne. Evas vän tog livet av sig nyligen. Eva är nu 15 år. Hon mår ständigt dåligt, fast i olika mängd. Det är bara jag och en annan vän som känner till hur Eva verkligen mår. Vi (mest jag) fungerar som psykologer till Eva. Den andre vännen går i samma klass som Eva och hon tyngs mycket av att se henne och vara med henne varje dag. Det är tungt för oss båda. Jag frågar Eva saker, tvingar henne att prata. Det är så vi pratar om det. Hon svarar kort, men har sagt att det hjälper. Därför har det blivit så att jag ensam tar allt djupt prat med Eva nu. Jag är orolig. För några veckor sedan fick jag nog när jag trodde på allvar att hon tagit livet av sig. Hon ringde, men när jag svarade så sa hon ingenting, bara andades. Vi satt så i en timme och jag grät och bad henne att säga någonting, vad som helst men det gjorde hon inte. Hon mår riktigt dåligt ibland. Då fick jag som sagt nog och pratade med vår kurator på skolan. Utan att Eva visste om det. Efter det hoppades jag att allt skulle lösas. Att kuratorn och skolan skulle ta hand om Eva och jag skulle slippa bli tyngd hela tiden. Missförstå mig rätt, jag vill hjälpa Eva. Det vill jag, men efter snart två år av detta så börjar det bli för mycket. Jag har svårt att koncentrera mig på andra saker. Jag aktar alltid allt jag säger och undviker all konversation om ämnet döden med henne. Med tanke på att jag vet att det finns professionell hjälp att få så jag tvingade Eva att gå till kuratorn bara en gång. Då övertalade Eva kuratorn att allt var bättre (inte bra, men bättre) vilket det var men ändå och kuratorn har inte frågat mer, bara konstaterat att hon finns om Eva vill prata. Sedan har det i princip fortsatt som tidigare. Eva har bara pratat med mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill att Eva ska må helt bra. Men hon sjuter bort allt som har med vuxen hjälp att göra. Hon fullkomligt vägrar. Hon säger att att jag pratar med henne är tillräckligt. Att det hjälper, men saken är den att jag inte är utbildad till psykolog. Jag är bara en 15-åring som måste bära på tyngd som är till för utbildade vuxna. Det är bara svårt alltihop. Vad tycker ni att jag ska göra? Hälsningar Anonym

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan.

Att som 15-åring bära den tyngd som är avsedd för utbildade vuxna, är inte rimligt. Du beskriver en belastning i form av koncentrationssvårigheter, ständig beredskap och oro för vad du kan säga och göra. Brevet som du har skrivit till oss andas en stor oro och hopplöshet över Evas situation.

Det är som om Evas hopplöshet också blivit din hopplöshet. 

Evas mående och situation ha pågått under en lång tid, hon är deprimerad och har ett självskadebeteende. Det har gått upp och ner för Eva. Nyligen har en vän till Eva tagit sitt liv. Evas tillstånd har nu försämrats ytterligare och din belastning och oro för Eva ökar.
 
Det som saknas är en vuxennärvaro och en närvaro av professionella. Försöket du gjorde resulterade inte i någon förändring. Eva anser att det räcker att tala med dig. Att det hjälper.

Sammanfattningsvis kan man säga att brevet resulterar i två problem. Eva mår dåligt och vill inte ha någon vuxen eller professionell kontakt. Hon vill ha din hjälp. Du vill hjälpa Eva, men Eva villkorar den och du blir ensam i situationen.

Vad kan du göra?

För din egen skull kan du gå till skolsköterskan eller en ungdomsmottagning och be om råd hur du skall hantera den situation som du befinner dig i. Ett annat sätt är att uppmuntra och stödja Eva i att åter ta kontakt med kuratorn. Be Eva om lov att du får vara med på samtalet. Du kan inte själv ta ansvar för hela Evas situation.

En av skolhälsovårdens viktigaste uppgifter är att medverka till att varje elev ges förutsättning för lärande under sin skolgång. I den situation som du och Eva befinner er i har ni inte dessa förutsättningar.    
   
Att komma ur denna hopplöshet och ensamhet är mycket viktigt för er båda. På det sätt som du beskriver och har agerat hitintills så finns det stora möjligheter till förändring.

Varma hälsningar,

Stefan Malmström
Lärare/handledare & Case manager

Prognosen för tillfrisknande vid paranoid personlighetsstörning?

Hur ser prognosen för tillfrisknande ut inom sjukdomen paranoid personlighetsstörning och hur har man behandlat sjukdomen genom historien?

Hej och tack för din fråga. Paranoid personlighetsstörning är misstänksamhet som personlighetsdrag, det vill säga en benägenhet att vara misstänksam. Hur mycket misstänksamheten kommer fram beror på den aktuella situationen. I en lugn och trygg miljö med så lite störande stimuli som möjligt sjunker ångestnivån och därmed minskar misstänksamheten. Vid för personen starka psykiska påfrestningar kan misstänksamheten övergå i psykisk sjukdom – en paranoid psykos, som oftast med god effekt behandlas med antipsykosmediciner.

Kunskapen och forskningen om personlighetstörningar är ett ganska nytt område. Det var inte förrän på 1950-talet som man började beskriva personlighetsstörningarna inom de psykiatriska diagnossystemen. Man beräknar att ca 10 procent av befolkningen är drabbade, ca 0,5-2,5 procent har en paranoid personlighetsstörning. Därför är det heller inte så lätt att säga något om prognos mer än att man idag har en mer positiv erfarenhet av att behandling kan hjälpa till att förbättra situationen för personer som söker hjälp för dessa problem.

När det gäller personlighetstörningar så är det mer komplicerat att bestämma denna diagnos än tex vid tillstånd som ångest och depression. Ofta handlar det om att bedöma hur stora funktionssvårigheter man har i sin vardag och om man dessutom har andra sjukdomar och problem som belastar en. Så förutom att man kan behöva mediciner för sina eventuella symptom ingår ofta i behandlingsprogrammen inslag där man får träna sina färdigheter att klara vardagen, till exempel hitta bättre struktur och trygghet så att inte stressande moment belastar för mycket.

Hoppas att detta gav svar på dina frågor!

Hälsningar från,
Livlinan

Orolig över mitt underliv!

Hej, jag är 14 år. Och jag är orolig över mitt underliv. Först fick jag en blodblandad flytning via ägglossning, vilket jag hört kan vara normalt. Sedan en vecka efter så fick jag mellanblödning, (bara en dag) men dock inte mer än att fylla ett trosskydd. Och nu några veckor efter har mina flytningar ökat, och efter jag blivit sexuellt upphetsad så kom det en tjock slemmig flytning med ytterst lite blod i. vad beror detta på?! Vill inte gå till gyn, tycker det är pinsamt. (är ny i min mens, haft det i ett halvår) HJÄLP...! Orolig!

Hej!

Livlinan riktar sig till unga som lever nära någon som mår psykiskt dåligt. Frågorna som du kan ställa här är inom samma område, så därför vill vi hänvisa dig vidare med din fråga.

På UMO (Ungdomsmottagningen på nätet) kan du ställa en fråga och även läsa vad andra har skickat in för frågor: www.umo.se

Du kan också  gå in på sjukvårdsupplysningens hemsida där du kan få information om mens och flytningar: www.1177.se

Ett annat råd är att ringa till 1177 (på telefonnummer 1177) och ställa din fråga. Där svarar sjuksköterskor på frågor dynget runt.


Varma hälsningar från oss på Livlinan!

Min bästa kompis har blivit mycket mer dyster. Vad ska jag göra?

Jag och min bästa kompis har känt varann sen dagis och i sexårsåldern blev vi "bästisar" och nu går vi i åttan. Vi gör allting tillsammans och på senare tid har hon blivit mycket mer dyster. Hennes föräldrar har varit skilda sen hon var runt 8 och jag vet att hon mådde jätte dåligt då men att det blev bättre. Båda har träffat nya och det är ganska struligt i pappans familj som har ett nytt barn och en styvsyster (också 15) som röker, skolkar, dricker m.m och hennes pappa och den nya bråkar ganska ofta, pappan har även helt tappat kontakten med min kompis storasyster sen långt tillbaka efter massa bråk mellan den nya och systern. Hennes mamma är den som har mest koll på henne av föräldrarna men är ofta borta. (Hon bor vid båda och byter efter två veckor). Nu från det sista året/halvåret har jag märkt att min kompis börjar må dåligt igen. Hon ligger efter i skolan fast hon är smart och har lätt att lära sig när hon väl försöker och hon gör sällan mycket på lektionerna förrän jag hjälper henne, vilket gör så att jag också kommer efter. Hon är väldigt lång (vilket folk älskar att kommentera, speciellt eftersom jag är ganska kort) och tycker att hon är tjock, men det är hon inte, så hon har väldigt dåligt självförtroende. Hon gråter nästan varje natt har jag märkt då vi smsat och det är då hon skrämmer mig som mest när hon skriver saker som att hon inte orkar leva mer och att hon bara vill ge upp. Jag försöker lyssna men hon tycker bara hon lassar på sina problem på mig, vilket jag försöker säga inte är sant och att jag inte riktigt förstår. Jag vet att hon rökt förut och att hon har skärt sig och dricker ibland. Hon är mycket mer negativ till det mesta och klagar mycket vilket är grymt jobbigt och ofta gör mig irriterad även om jag försöker att inte bli sur. Ofta känner jag att jag orkar vara med henne eftersom hon är så negativ men samtidigt känner jag att jag inte kan överge henne. Men jag har skolan och jag har egna hobbis, så ibland känns det som vi inte hinner va så mycket, vilket jag kan få lite dåligt samvete över eftersom det känns som om jag är den enda hon har. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag har pratat med mina föräldrar, men vet fortfarande inte vad jag ska göra, är rädd att det bara kommer bli värre desto längre tid det går, men jag tror inte hon skulle våga gå och pata med någon professionell, eftersom hon är ganska sluten. Vad ska jag göra?

Hej!

Tack för att du skriver och berättar för oss på Livlinan. Det märks att du bryr dig mycket om din vän. Det är viktigt att hon får professionell hjälp för det är allvarliga signaler som du beskriver i ditt brev. Din kompis lever i en väldigt tung situation och utifrån det du beskriver verkar det som om hon har nått en gräns där hon uttrycker att hon inte orkar mer. 

Ett första steg kan vara att uppmuntra din vän att ta kontakt med skolsköterskan eller skolkuratorn. Det går också bra att vända sig till en vårdcentral eller en ungdomsmottagning. Detta kan som sagt vara ett första steg för din vän och förhoppningen är att hon får prata med någon som kan hjälpa henne vidare och som vet var det finns bra hjälp att få. För det finns mycket bra hjälp att få och ibland kan vi som står nära någon som mår dåligt behöver uppmuntra om och om igen för att få den drabbade att våga ta emot hjälp. Ibland kan man behöva vända sig till flera personer innan man känner att man får det stöd och den hjälp som passar just personen i fråga. Du kan också höra med henne vilken hjälp hon själv kan tänka sig, om ni inte redan har pratat om det. En fråga att ställa kan vara att höra vad som hjälpt din vän tidigare när hon har mått dåligt? När vi sätter ord på våra känslor känner vi oss ofta bättre till mods, även om situationen är densamma. 

Du skriver att du inte tror att hon vågar prata med någon professionell, eftersom hon är sluten. Det är vanligt att känna sig rädd för att för att söka och ta emot hjälp. En del är osäkra för de vet inte vad de ska prata om och andra tycker inte att deras problem är tillräckligt allvarliga. En terapeut som ofta svarar på frågor här på Livlinan och som arbetar på en ungdomsmottagning beskriver så här om hur det är att träffa ungdomar som tycker det är jobbigt att söka hjälp:  

”På ungdomsmottagningen där jag jobbar möter jag många som tycker att det är jobbigt att komma till någon man inte känner och börja prata om hur man mår. En del vet inte vad de ska prata om.Jag brukar säga till dem att inget är för stort eller för litet, för svårt, för hemskt eller för enkelt att komma och prata om. Allt som du tycker är viktigt är viktigt. Om du inte vet vart du ska börja eller vad du ska prata om så är jag säker på att de flesta som jobbar med att lyssna och prata med ungdomar vet att det kan vara svårt. Ni får hjälpas åt att sätta ord på det som handlar om hur du mår.”

Det är viktigt att ta sin egen oro på allvar. Precis som du gör. Samtidigt ska du inte bära mer än du orkar med och du beskriver redan nu en tuff situation för din egen del där du känner oro, blir irriterad utan att visa det för din vän och att du själv kommer efter i skolan när du hjälper henne. Som kompis kan du uppmana och uppmuntra din vän att söka hjälp, men det är också viktigt att du får avlasta dig och bolla dina tankar med någon annan så att det inte bli ohållbart och alldeles för tungt för dig. Det är väldigt bra att du har pratat med dina föräldrar. Att bry sig och lyssna som kompis räcker långt. Många gånger hjälper det mycket att bara finnas där och lyssna, även om det inte känns som att vi gör så mycket. 

Hör gärna av dig igen om det är något mer du vill fråga om! Ta hand om dig! 

Många varma hälsningar från oss på Livlinan

Normalt med mellanblödningar?

Hej, Är det normalt med mellan blödningar i mensen? (har endast haft mens i ett halv år) tacksam för svar.

Hej!

Så kallade mellanblödningar kan bero på olika saker. En del kan till exempel få en liten blödning när de har ägglossning. Om man använder skydd mot graviditet som innehåller hormoner (t.ex. p-piller) så kan det ibland göra att man blöder mellan mensen.

Man kan också få mellanblödningar om man har en infektion. Mellanblödningar kan också bero på att ens egna hormoner är lite ur balans, det är inte farligt och brukar rätta till sig av sig själv.

Om man har mellanblödningar upprepade gånger är det bra att prata med någon på en ungdomsmottagning eller med sin skolsköterska om det. Då får man veta om man behöver undersöka sig.

Här hittar du din närmaste ungdomsmottagning:

www.umo.se/ungdomsmottagningar

Här kan du läsa mer om mellanblödningar:

www.umo.se/Kroppen/Mellanblodningar

Varma hälsningar, Livlinan

 

Min son tappar kontrollen och får ångest och panik. Hur hjälper jag honom?

Hej! Jag är mamma till en 26-årig kille. Han klarar inte att diskutera svårigheter och problem, utan att tappa kontrollen och får ångest, panik och blir väldigt arg. Detta är i relation med hans tjej aldrig med kompisar eller närstående. Han har varit hos psykolog, som sa att alla symtom tyder på panik ångest. Hur hjälper jag honom så han inte hamnar i dessa attacker.

Hej!

Tack för din fråga till Livlinan, så bra att du hör av dig! Det är alltid svårt att stå bredvid och se sin närstående må dåligt och ha stark ångest utan att själv bli påverkad.

Att uppleva stress och ångest är naturligt för oss människor. När vår hjärna uppfattar en situation som hotande, så reagerar vi automatiskt och hela kroppen ställer blixtsnabbt om sig för att kunna försvara oss. Till exempel så laddas musklerna med energi för att vi ska kunna röra oss snabbare, andningen påverkas, hjärtat slår snabbare och hårdare, sinnena skärps och vi blir fullt fokuserade på det som stressar oss. Ibland känns ångesten så stark i kroppen att vi upplever panikkänslor och inte längre styr hur vi tänker, känner eller agerar. Reaktionen i kroppen är helt normal, men kan kännas både obehaglig och skrämmande. 

Stark ångest och panikångest är tecken på att något stressar oss. Det är bra att din son träffar en psykolog och får professionell hjälp med att ta reda på vad som oroar honom och att hantera ångesten.  Det viktigaste du som mamma kan hjälpa din son med är att inte ”dras med” i hans ångest. Fokusera istället på att hantera din egen oro och på att, om din son själv vill det, hjälpa honom lugna ner hans situation. Om din egen oro blir stark så brukar det hjälpa att ta hand om sig själv lite extra, försöka andas lugnt, röra på sig och vara fysiskt aktiv, helst utomhus. Du kan även vända dig till din Vårdcentral om du behöver ytterligare hjälp.

Många varma hälsningar,
Annika Selstam Grundén, Leg ssk spec i psykiatri / leg psykoterapeut KBT

 

Vad är renodlad bulimi?

Vad är renodlad bulimi?

Hej och tack för din fråga.
På föreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt beskriver de bulimi så här:

"En person som lider av Bulimia Nervosa hetsäter och kompenserar sedan ätandet för att slippa gå upp i vikt och för att döva sina känslor. Med kompensation menas här kräkning, användande av laxermedel, överdriven träning eller sträng diet. Bulimikern tänker gång på gång att hon ska sluta att hetsäta".

I dag faller många personer under diagnosen UNS - Ätstörning Utan Närmare Specifikation, som också kallas atypisk ätstörning. Om man använder begreppet ”renodlad” bulimi i det här sammanhanget, kan det vara för att visa på skillnaden mellan en diagnostiserad bulimi och en så kallad UNS då en person har många men inte alla kännetecken för att få diagnosen bulimia nervosa. Hon eller han kan till exempel hetsäta stora mängder mat, men inte tillräckligt ofta för att få diagnosen.

Mer information om bulimi och andra ätstörningar finns på:

www.abkontakt.se
www.ätstörning.se

 

Varma hälsningar från Livlinan 

Jag får ibland ångest. Är det ohälsosamt att "glömma" den?

Hej! Jag får ibland ångest. Det kan komma i olika perioder i mitt liv ibland är den befogad men några få gånger har jag inte hittat någon riktig orsak till den. Jag har lärt mig att kontrollera den genom att resonera med mig själv och hitta på kul grejer och prata med kompisar. Jag undrar egentligen om jag ska söka vård eftersom det återkommer minst en gång i halvåret. Ångesten varar oftast i en vecka men ibland kan det ta längre tid för den där obehagliga känslan att försvinna. Jag är 20 år, jag studerar till arkitekt och jag trivs mycket bra på linjen! Jag gillar mina vänner och min lägenhet och har en otrolig familj som stöttar mig när det behövs. Jag har precis träffat en kille som jag tycker väldigt mycket om. (Bara att skriva och konstatera sånna här saker gör att jag mår mycket bättre) Är det ohälsosamt att fortsätta att "glömma" ångesten genom att hitta på saker att göra, se objektivt på mitt liv och så vidare? Lurar jag bara mig själv genom att göra så? Bygger jag upp problem inom mig, borde jag söka vård?

Hej!

Först vill jag tacka för ditt förtroende genom att du skriver till oss om din oro och ångest. Ångest är ett svårt begrepp därför att det är svårt att veta vad det exakt betyder för oss. Ett som är säkert att alla människor i perioder upplever och känner ångest av olika styrka. Ibland förstår vi vad det handlar om, men ibland kommer den bara utan att vi vet varför. Enkelt skulle vi kunna säga att ångest står för en rädsla som inte är definierad och därför blir en obehaglig känsla.

Vi människor är begripliga och när vi känner obehag så vill vi hitta lösningar som ger lugn. Jag tycker inte dina strategier är en flykt alls utan ett sätt att hantera din oro. Men ett sätt till hantering är också att prata med någon om sin oro. Att tillsammans med någon prata om vad man känner tänker och upplever. Att försöka förstå och ibland hitta sådant som löser upp oron.

Precis som du skriver så lättar ofta oro och ångest bara av att sätta ord på vad man känner. Att ångest kommer regelbundet med visst intervall behöver inte på något sätt handla om att det är något sjukligt, men samtidigt ska du ta dina tankar och känslor på allvar. Med det menar jag att du naturligtvis ska lyssna på dina behov och då kanske få prata med någon om vad du känner. Det kan öka förståelsen för vad det handlar om och ge minskad ångest. 

Jag som jobbar på en ungdomsmottagning som psykoterapeut tycker att det låter som en alldeles självklar anledning till att komma för samtal. Att gå till någon utomstående kan också vara skönt ibland just för att det inte är någon som känner dig tidigare. Jag kan också säga att ångestkänslor är vanligare under vissa perioder i livet bl.a. ungdomsåren. Att gå från barn till vuxen är den period i livet som absolut laddar mest ångest och oro. Oro över vem man är, vill vara, om man duger, räcker till, får vara med, vad man skall göra med sitt liv o.s.v. 

Slutligen lita på dig själv, ta din oro på allvar och om du vill sök upp någon att få prata med. Men fortsätt också att göra saker som lättar, gör dig glad och lugnar när ångesten kommer. 

Med hopp om mer lugn och inre trygghet för dig.

Hälsningar,

Gunnar Böhm, leg. psykoterapeut 

Snälla hjälp mig! Vill inte förstöra vår "relation".

Asså jag har ett problem ... Det är dom här killarna i min klass som varje rast är med mig och sånt, men samtidigt är dom inte särskilt snälla... Inte något så som jag bryr mig om utan jag tar det som om dom skojar vilket det känns som . Jag kan sitta i deras knä och så, men jag vet inte om dom menar något eller dom bara "leker". Jag har känslor för en av dom här killarna och den andra vill jag jättegärna vara kompis med och han kan vara hur rolig och snäll som helst! Så vad är problemet då? Jo, jag vet inte hur jag ska tolka det dom gör och så. Gillar dom mig eller gör dom bara så här för dom tycker det är roligt? Jag har smsat med dom båda och helt plötsligt idag så svarar dom antingen surt eller inte alls... I helgen var dom hur roliga som helst, har jag gjort något fel ? Snälla snälla snälla hjälp mig! Vill verkligen inte göra bort mig eller förstöra vår "relation"

Hej och tack för din fråga till Livlinan. Du beskriver din relation till pojkarna i din klass och speciellt till två pojkar. Den ena pojken har du känslor för och den andra pojken är ofta rolig. Du skriver också att du är mycket osäker hur du ska tolka din relation till pojkarna. 

Du känner dig osäker på hur du ska förstå dem. Det är mycket bra att du stannar upp och tar hjälp av någon annan som kan ge synpunkter på det hela. 

I många grupper finns maktspel av olika slag. En del maktspel är till för att träna sig i att inta olika roller och alla känner sig trygga och säkra i det. Man vet precis vad som är tillåtet och var gränserna går.  Ingen känner sig otrygg utan man stödjer varandra. 

I andra grupper finns maktspel som är till för att skapa osäkerhet. I vissa lägen känner man att man är helt överens med alla och i andra lägen är man mycket otrygg och rädd. Just denna dubbla känsla av att ibland få vara med och ibland bli utsatt är ett tecken på att någon eller några i gruppen kämpar om makten i gruppen, det vill säga den som ska bestämma över andra. Detta kan leda till mobbning och allvarliga kränkningar. 

Det är klokt av dig att fundera över om du vill ha dem som kompisar. En kompis måste man känna sig trygg med och veta att de skyddar en när så behövs. Om du vill jobba på att vara kompis med dem så kan du kräva att de inte svarar på ett oförskämt sätt. Ska du vara kompis med dem så får ni umgås på lika villkor, det vill säga att de svarar på sms och inte gör dig osäker och otrygg. 

Du kan fundera över om andra känner det likadant som du. Du bör också prata med någon som du känner förtroende för om hur de upplever det som händer kring dessa killar. Du skriver att du inte vill göra bort dig och inte förstöra relationen. Det är en önskan från din sida och det kan ju vara en ide att du pratar enskilt med just dessa killar så att du får en uppfattning om vad de tycker.

Eftersom du går i skolan så finns det förhoppningsvis någon vuxen som känner klassen som du också kan vända dig till och få mer handfasta råd av.  

Det är väldigt bra att du har ställt dina frågor nu så att du kan ändra på situationen

Många hälsningar,
Zelma Fors, leg. psykolog

En nära vän till mig är svårt deprimerad. Hur kan jag hjälpa?

Hej. Jag har en väldigt nära vän till mig, en kille, som är väldigt svårt deprimerad. Han är som mig 18 år, men klarar inte av att bli skolan, har problem hemma och har blivit hotad av folk i staden så han håller sig alltid inne och sover bort hela dagarna. Jag undrar hur jag ska bete mig i hans närhet och hur jag ska hjälpa honom? Jag älskar honom och vill verkligen hjälpa till men det är svårt att veta hur man ska göra...

Hej och tack för att du vänder dig till oss på Livlinan. Det är bra att du tar din egen oro på allvar för din väns symptom och reaktioner är oroväckande. Du berättar att han inte klarar av skolan, men annars är en möjlighet att söka hjälp via skolhälsan.

Det är viktigt att din vän får professionell hjälp. Att han inte klarar av skolan och sover hela dagarna är allvarliga reaktioner. Ett sätt att hjälpa din vän är att stötta och uppmuntra honom att söka hjälp på en vårdcentral eller en ungdomsmottagning. Om du kan är det bra om du kan få hjälp eller stöd av andra vuxna för att få med din vän till professionell hjälp.

Du kan också höra med honom vilken hjälp han själv kan tänka sig? Vad har hjälpt honom tidigare när han har mått dåligt? När vi sätter ord på våra känslor känner vi oss ofta bättre till mods, även om situationen är densamma.

Du beskriver att det är flera områden som gör livet svårt för din vän. Att problemen både finns i skolan, i hemmet och att han har blivit hotad av folk. Det är svårt att lösa allt på en gång, men däremot viktigt att börja någonstans. Ett första steg för att hans situation ska bli bättre är att söka professionell hjälp. Din vän bör få en samtalskontakt och om han inte är nöjd så kan du stötta honom att få tag i någon annan person t ex på en annan vårdcentral.

Det finns hjälp att få, men många drar dig för att söka professionell hjälp. Då kan det hjälpa att vi som står nära uppmuntrar igen och igen. Att må dåligt är vanligt och så många som fjärde person i Sverige lider antingen själva av psykisk ohälsa, eller lever nära någon som mår psykiskt dåligt.

Det är viktigt att ta sin egen oro på allvar, precis så som du gör, men att samtidigt inte bära mer än du orkar med. Att bry sig och lyssna räcker långt. Många gånger hjälper det mer än vi tror att bara finnas där, våga lyssna och visa att vi bryr oss.

Är situationen akut ska du inte tveka att ringa 112!

Många varma hälsningar från Else-Marie och Lovisa på Livlinan

 

Hur ska jag orka?

Hur ska jag orka när min mamma är svårt sjuk, min bror också, min pappa är död? Jag har blivit mobbad länge och allt sitter kvar. Jag vill inte gå upp från sängen och leva ett sånt här liv. Det blir inte bättre. Det har varit så här i många år. Jag vill bara ge upp, jag har gjort det men jag klarade mig

Hej!

När jag börjar med att läsa din fråga och sedan din korta men innehållsrika beskrivning av hur du har det nu och vad du varit med om, så ställer jag samma fråga som du. Hur ska du orka? Jag önskar att jag hade ett enkelt svar att ge dig om att göra si eller så, men det finns inte. Vad får dig att stå ut med livet som det är och har varit för dig? Livet är definitivt inte rättvist och du har mött mycket av svårigheter. Den fråga vi och du kan ställa dig är egentligen bara vad har fått mig att orka hitintills. Du skriver att du givit upp, men att du också klarar dig. Min önskan är att du inte ger upp utan fortsätter att söka efter det som får dig att klara livet. Det som kan ge lite ljus i en annars mörk tillvaro. Vad kan vara värt med just ditt liv och vem kan hjälpa dig att bekräfta just dig. Som jag förstår det så har du mycket sorg och oro i din familj och dessutom är du utsatt av andra runt dig. Jag vet inte men jag gissar att tilliten till andra människor inte är så stor hos dig.

Det gör mig ändå glad att du skickar en fråga och ett rop på hjälp till oss på Livlinan. Det visar på hopp och en önskan om att hitta en framkomlig väg. Jag hoppas att vi också ska kunna vara lite av en livlina för dig med vårt svar och att vi finns som en möjlighet att vända sig till. Det är alltid svårt att finna ord för att hjälpa någon i din situation, men det är bra att du söker kontakt med andra som t.ex. hit till oss.

Jag vet inte vad du har för erfarenheter av att söka dig till någon form av hjälp i samtal eller liknande. Men jag tror att det kan vara bra att försöka hitta någon som du kan gå till och samtala med. Eftersom jag inte vet hur gammal du är så är det svårt att ge konkreta förslag, men det viktigaste är att det blir någon du kan få förtroende för och finner tillit tillsammans med. Om du är ung kan det vara någon på en skola, t.ex. kurator, skolsköterska, lärare, på en ungdomsmottagning eller liknande. Ibland kan det vara en bra början att göra som nu att skriva till oss, ringa till någon hjälplinje eller liknande. 

Vi människor har en bild av oss själva som mycket formas av hur vi uppfattar att andra ser på oss och vad vi tror att andra förväntar sig av oss. Vi behöver därför hitta människor som kan ge oss goda spegelbilder av oss. En bild som främst speglar dem vi är och inte så mycket av vad vi gör eller inte. Vi behöver andra som kan bekräfta oss gott och som hjälper oss att tycka om oss själva. När vi har det svårt så är det viktigt att ha någon att dela sin sorg och smärta med. Det hjälper oss att orka stå ut och se en möjlig fortsättning. Jag tror att det är viktigt att se en liten bit i taget framåt på en fortsatt livsväg. Och jag hoppas att det är vad du ska kunna göra också. Hör gärna av dig igen om du har tankar, frågor eller bara vill skriva och berätta något.  Och som sagt, försök hitta någon tillitsfull person i din närhet att prata med. 

Vi människor behöver varandra och ibland behöver vi andra mer och ibland andra oss. Försök att tänka att just du är värd ett liv som blir lite ljusare bit för bit och att du också är värd att andra bryr sig om och stöttar dig i dina svårigheter.

Med hopp om ljus i mörkret.

Vi på Livlinan

Riktigt orolig för min mamma!

Hejsan! Jag skriver för att jag är riktigt orolig för min mamma. Hon kom hem idag från jobbet helt uppriven och gråtandes. Det här har hänt förut. Flera gånger när jag tänker efter. Men den första gången var jag så pass liten att jag aldrig riktigt förstod varför hon helt plötsligt var hemma med mig och min store bror så mycket. Hon gick in i vägen första gången när jag var runt fyra år och var sjukskriven i 1½ år innan hon började jobba så smått igen. Andra gången var förr förra sommaren. Hon hade jobbat mycket under en längre period och var lättretlig och kunde bli rent av elak. Det förstörde vår redan då slitna relation och att vara hemma när hon kom hem var något jag vart rädd för. Jag var rädd för hennes humör... Hon lyssnade inte på pappas ord om att ta det lugnare och deras relation vart bara sämre. Tillslut gick det inte längre och hon kollapsade efter ett biobesök med familjen. Vi körde in henne till akuten, minns hur hon skakade massor och klarade inte att hålla huvudet uppe. Hon var inlagd fyra dagar, körkortet vart indraget medan läkarna leta efter fel. De hitta inget fel. Pappa och jag var överens om att vi trodde det berodde på stressen, att det helt enkelt vart för mycket. Mamma vägrade erkänna att det någonsin hände och att det kunde bero på stress. Efter att hon fick komma hem igen fortsatte hon jobba mer än tidigare och mina föräldrars relation sprack samtidigt som mamma var riktigt deprimerad och mest låg i sängen och grät när hon kom hem. Pappa fick inte komma nära henne, han sov framför tv:n och började så småningom dricka. Efter en tid skiljdes de och mamma flyttade. Jag valde att bo hos pappa. Nu har saker ändrats och jag bor hos mamma. Det funkade bra så länge som hon trivdes på sitt nya jobb. Nu är inte så fallet längre och hon har varit stressad länge men vägrat erkänna det. Jag har försökt på olika sätt få henne förstå att det här inte är hållbart för henne att hon måste ta det lugnare, men vågar inte pusha det längre än så här. Hon får extremt dåligt humör och kan växla mellan att vara ledsen till att nästa dag vara jättearg på mig och agera därefter. Trots att jag är 18 år nu och borde våga säga ifrån och stå emot hennes dumheter vågar jag inte. Och tror att någonstans kanske hon får ut något av att vara som hon är mot mig. Att hon kanske släpper loss lite på känslor som hon annars har svårt att få ur sig. Jag har inget emot att vara en "slagpåse" ibland ifall det är det hon behöver. Är ganska hårdhudad av mig (kanske tack vare att jag hade en storebror). Men hon går under igen, framför ögonen på mig och jag är ensam den här gången med henne. Kollapsar hon eller blir riktigt deprimerad igen har jag varken min pappa eller bror att få lite hjälp av och det skrämmer mig mer än vad hon gör. Jag vill inte att hon ska behöva må såhär och tvinga sig själv att prestera perfekt hela tiden, när det bryter sönder henne helt. Jag gör vad jag alltid har gjort för att underlätta genom att hjälpa till så mycket jag kan hemma, fixar mathandel, städning m.m. Jobbar extra vid sidan av studier och hjälper till med hyran i den mån mina inkomster räcker till. Vet inte vad jag ska göra mer för att underlätta för henne, och vet inte hur jag ska få henne att förstå vart hon är på väg igen? Har svårt att koncentrera mig på mina studier och hinna med det jag ska eftersom att jag vill finnas där för henne och ha allt fixat tills hon kommer hem. Ett par gånger har jag valt att strunta i att gå på möten och undvikit att träffa vänner efter att hon vart på dåligt humör och riktat det lite fel mot mig eller slängt iväg något som jag råkat komma i vägen för. Hon menar aldrig något illa det bara blir så fel ibland, men hon visar oftast att hon ångrar sig några dagar senare. Hon behöver en paus, andrum men jag känner mig helt rådlös. Vad ska jag göra, hur ska jag få allt att gå ihop utan att låta henne gå under? Tack!! och förlåt att det vart så långt.. // Ell 18år

Hej och tack för ditt brev!

Att din mammas sjukdom påverkar henne är tydligt, men den påverkar också hela din familj och inte minst dig som bor hemma. Det blir ofta kaotiskt när en förälder insjuknar och det är inget man vänjer sig vid. Det känns lika jobbigt varje gång.

Ett problem är att den som har en psykisk sjukdom inte alltid inser att hon eller han är sjuk och sällan tycker att hjälp och behandling behövs. Att du vilja hjälpa och underlätta för din mamma är lätt att förstå. Problemet blir hur ska du orka med. Du är 18 år och har dina studier och ett eget liv att ta hand om.

Det är viktigt att veta att du inte är ensam. Det finns flera barn och ungdomar som lever i en liknade situation som du. En bra sak är att hitta andra som du kan dela din erfarenhet med. Det finns t ex gruppverksamheter för barn och ungdomar som har någon i familjen som är eller har varit psykisk sjuk. Ofta har socialkontoren kunskap om var dessa verksamheter finns. Se också de länkar som nämns nedan.

Du har levt med din mammas sjukdom under lång tid och även om du är ”hårdhudad” så har du blivit påverkad av detta. Till följd av detta kan det bli så att du inte längre litar helt på din förälder. Många upplever i en sådann situation att man lever med en familjehemlighet där både skuld och skam finns med. Barn kan ofta berätta om hur svårt det är att tala om sin förälders sjukdom med både kompisar och lärare. Det är svårt att veta vad man ska säga. Det hade varit så mycket lättare om det var en kroppslig sjukdom för det förstår de flesta vad det är och att det är jobbigt, men när det gäller psykiskt sjukdom blir allt svårare.

Det är lätt att tänka att ingen förstår och att det blir enklare att låta bli att prata om det. Det kan också kännas som att jag sviker min förälder om jag pratar med andra om hennes sjukdom.

Som barn tar man ofta alldeles för mycket ansvar för både föräldern och hemmet när en förälder är sjuk. Det blir ofta för lite tid till att göra vad man själv vill och har lust med. Det blir lätt att man väljer bort roliga saker som man gör med sina kompisar. Det kan också vara svårt att sätta gränser när föräldern är sjuk, svårt att säga nej för då blir mamma eller pappa kanske sämre.

Det är svårt att se på när en förälder insjuknar. Här är det psykiatrin som ska ingripa och hjälpa din mamma när hon är sjuk. I många fall vill inte den som drabbats av psykisk sjukdom erkänna att hon är sjuk, vilket gör att hon inte själv söker vård.

Det jag vill säga dig är, be om hjälp. Det finns säkert många som vill hjälpa dig om de bara får reda hur du har det. Till exempel skolsköterskan, kuratorn, din lärare, eller någonn annan vuxen som du litar på.

En bra bok är ”Överlevnadshandboken för dig som har en psykiskt sjuk förälder” skriven av Lotta Fristorp och Peter Kollarik.

Kolla gärna dessa länkar:

Stockholm: www.schizofreniforbundet.se/Kallan/

Göteborg: www.gyllenkroken.se/gyllingen  

Malmö: Barngrupper - Maskrosen 

www.maskrosbarn.org

Varma hälsningar från Livlinan

 

 

 

Min bästa kompis har mist sin bror!

Min bästa kompis har mist sin bror. Han tog livet av sig. Jag har ringt och pratat med min bästa kompis och nu ska jag åka till henne imorgon eftersom jag inte klarar av att inte hålla om henne. Hur ska jag stötta henne igenom detta? Vad ska jag säga till henne?

Tack för din fråga till Livlinan. Mitt i det väldigt tragiska som du beskriver är det fint att läsa om den omtanke som du har för din bästa kompis. Att du inte bara tänker att du vill vara nära, utan åker iväg och ser till att du kan hålla om henne.

Du frågar vad du kan säga till henne. Ofta vill vi komma med råd eller ge lösningar när människor i vår närhet mår dåligt. Det är inte fel att komma med råd, men att bara våga lyssna är oerhört viktigt. Ibland kan det bli tyst. Orden saknas kanske, men det är helt okej. Många finner tröst i att få berätta om personen de mist, återge fina minnen. Ibland kan samma berättelse återkomma gång efter gång och även det är ett sätt att bearbeta vår sorg.

Det kan vara bra att känna till att vi alla reagerar olika på sorg och att det är vanligt att också känna ilska när vi förlorar någon nära. Vi kan känna ilska för att personen har lämnat oss och frustration för frågor som förblir obesvarade. Det är också vanligt att vi blir arga när vi känner oss övergivna. Många gråter och kan även tycka att det är en lättnad att kunna få gråta, både i ensamhet och med andra.

För många som mister någon genom självmord hjälper det att träffa eller prata med andra som har varit i liknande situation. Suicidprevention och Efterlevandes Stöd (SPES) är en förening för anhöriga som har mist någon genom självmord. SPES anordnar anhörigträffar och de har även en jourtelefon där man kan få prata med någon som ger stöd och lyssnar. Personerna som svarar i jourtelefonen har egen erfarenhet av att mista någon genom självmord. Det finns också en ungdomssektion inom SPES så föreningen är för alla åldrar. Du kan läsa mer på www.spes.se eller ringa jourtelefonen som är öppen varje kväll kl. 19-22, tlf: 08 – 34 58 73.

En del personer som har mist någon nära genom självmord tar snabbt kontakt med SPES. För andra kan det gå lång tid innan de söker stöd bland andra som varit i samma situation. 

Det finns också en hemsida som heter www.sjalvmordsupplysningen.se där man som anhörig kan få stöd och information, bland annat via en chatt med volontärer som svarar på frågor, ger stöd och hänvisar vidare när det behövs.

Även när det har gått en tid och den värsta sorgen förhoppningsvis har lagt sig, är det bra att fortsätta ställa frågan hur din kompis mår. Precis som vi hanterar sorg väldigt olika är det också väldigt individuellt hur lång tid vi behöver för att gå vidare i livet. Känslorna som kommer är en del av sorgebearbetningen.  Hoppas att både du och din kompis finner det stöd som ni behöver. 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

 

Behandlingar för psykos?

Vilka behandlingar finns för paranoid och psykos?

Hej och tack för din fråga till Livlinan!

Paranoida tillstånd ingår i gruppen psykoser när man pratar om diagnostermer. Det finns många olika typer av psykotiska tillstånd. Ofta är symptomen besvärande att leva med och därför är läkemedelsbehandling vanligt i samband med psykoser. Det är också vanligt att personen som har en psykossjukdom även får en behandlingskontakt som till exempel kan hjälpa till med sådant som personen inte kan klara av i sin vardag.

Behandlingen kan även vara individuell psykoterapi och terapeutiska stödsamtal. En person som är i ett psykotiskt tillstånd kan ha problem med kroppsfunktioner och aktiviteter. Därför erbjuder man behandling hos sjukgymnast eller arbetsterapeut. Ibland kan man behöva stöd och träning för att klara av att börja jobba igen eller för att börja plugga.

Eftersom det finns många olika typer av psykotiska tillstånd finns det också många olika typer av behandlingar. Du kan läsa mer om psykoser här

Hälsningar från,
Christina Andersson, leg arbetsterapeut (psykiatri), med. dr. 

Jag tänker nästan alltid på att ta självmord och att skada mig själv.

Jag tänker nästan alltid på att ta självmord och att skada mig själv och jag är bära vissa gånger att hoppa ut från ett fönster. Jag är helt ensam och har ingen i skolan eller omgivningen som är snäll. Kan jag få tips på vad jag kan göra/tänka för att inte dö?//En ensam 13- åring

Hej!

Tack för att du har skrivit till oss på Livlinan. Du skriver om dina självmordstankar och om dina tankar på att skada dig själv. Att du är helt ensam och att det inte finns någon i din omgivning som är snäll. Det är jättebra att du delar med dig av din tuffa situation, för ingen ska behöva gå ensam med det som du bär på.

Även om vi inte vet så mycket mer om din situation så är det tydligt utifrån det du skriver att du har det väldigt tufft och att läget är allvarligt. Det är viktigt att du får prata med någon som förstår dig. Kanske har du försökt tidigare att få hjälp men upplevt att ingen lyssnar eller förstår? Försök i så fall gärna på nytt att ta kontakt med till exempel en ungdomsmottagning, en skolsköterska eller någon annan vuxen som du känner förtroende för.

Du frågar också om tips på vad du kan göra och hur du kan tänka för att inte dö. Hur har du gjort tidigare när du har mått dåligt? Vad har fått dig att må bättre då? Ett sätt att må bättre för stunden kan vara att hitta på saker som distraherar tills de värsta tankarna har lugnat ner sig. För en del kan det hjälpa att se en film, spela ett tv-spel, gå ut med en hund eller bara gå en promenad.

Många personer med självmordtankar vill leva, fast inte så här. Det finns andra vägar och du är värd att få bra hjälp. Många personer som har mått väldigt dåligt och som inte har trott att det någonsin skulle bli bättre, lever idag ett bra liv och är glada för att de vågade be om hjälp. Är det så att du är rädd för att skada dig själv är det viktigt att du ringer SOS Alarm, tel 112 som kan berätta om var du kan få hjälp som 13-åring.

På den hemsidan www.sjalvmordsupplysningen.se (som drivs av föreningen Psykisk Hälsa) kan du få stöd och för den som mår dåligt och besöker sajten kan man prata anonymt på en chatt med volontärer, vardagar kl. 19 – 22. Ett annat alternativt är BRIS, som också ger stöd till barn och unga, www.bris.se, tel. 116 111.

Det är bra att du tar din situation på allvar och det är modigt av dig att skriva om dina tankar. Det är viktigt att du inte är ensam med det här och du är alltid välkommen att skriva till oss igen. 

Många hälsningar från Livlinan

Min far har tagit livet av sig och allt jag känner är ilska.

Min far har tagit livet av sig och allt jag känner är ilska. Mina syskon är däremot ledsna och förstår inte hur jag kan vara arg. Hur ska jag göra för att få dem att acceptera mitt sätt att hantera situationen? Jag vill inte att de ska börja hata mig...

Hej!

Tack för din fråga till Livlinan. Att någon som står oss nära tar livet av sig är bland det allra värsta som kan hända. Du skriver att dina syskon är ledsna och inte förstår hur du kan vara arg och du undrar hur du ska hantera situationen.

Vi reagerar alla olika på sorg och att känna ilska när vi förlorar någon nära är en vanlig reaktion. Ilska för att personen har lämnat oss och frustration för frågor som förblir obesvarade. Det är också vanligt att vi blir arga när vi känner oss övergivna. Ofta vill våra känslor förmedla något till oss. Man kan beskriva det som ett budskap från oss själva till oss själva. Du kanske vet vad din ilska står för och kan berätta det för dina syskon för att få dem att förstå. Samtidigt kan det ofta vara svårt att klä känslorna i ord och förklara varför vi känner som vi gör. Ibland tar det tid innan vi själva förstår varför vi känner och reagerar som vi gör.   

I boken Trösteboken (Zandrén-Wigren) berättar anhöriga till personer som har tagit livet av sig hur deras smärta har fått lindring och begreppet sorg beskrivs bra i boken: 

”Sorg – ett förlamande tillstående som vi sällan har någon kunskap om eller erfarenhet av. När sorgen drabbar oss står vi där, handfallna, paralyserade, kanske chockade men framför allt ensamma. Sorgen har olika ansikten och alla människor som drabbas finner sitt eget sätt att ta sig igenom den och hitta tillbaka till livet”.

För många som mister någon genom självmord hjälper det att träffa eller prata med andra som har varit i liknande situation. Suicidprevention och Efterlevandes Stöd (SPES) är en förening för anhöriga som har mist någon genom självmord. SPES anordnar anhörigträffar och de har även en jourtelefon där man kan få prata med någon som ger stöd och lyssnar. Personerna som svarar i jourtelefonen har egen erfarenhet av att mista någon genom självmord. Det finns också en ungdomssektion inom SPES så föreningen är för alla åldrar. Du kan läsa mer på www.spes.se eller ringa jourtelefonen som är öppen varje kväll kl. 19-22, tlf: 08 – 34 58 73.

Precis som vi hanterar sorg väldigt olika är det också väldigt individuellt hur lång tid vi behöver för att gå vidare i livet. Känslorna som kommer är en del av bearbetningen. Hoppas att du finner det stöd som du behöver. 

Varma hälsningar från Livlinan

Hur ska jag våga söka hjälp?

Min enda kompis mår psykiskt dåligt och hon tar hjälp av många olika organisationer och personer och jag mår psykiskt dåligt genom att jag är utanför, har ingen hobby och ingen på min skola gillar mig förutom min vän och vi går i parallellklasser så vi träffas nästan aldrig och vi bor några mil ifrån varandra så vi kan inte ses. Hon har gett mig förslag att prata med olika och jag vill men jag vågar inte. Vad ska jag göra? /12-13 år

Hej!

Jag har läst din fråga flera gånger och tänker på hur vi skall hjälpa dig att våga. Att din kompis som också mår dåligt pratar med många andra kan vara en hjälp för dig. Det visar att det är en möjlighet

På ungdomsmottagningen där jag jobbar möter jag många som tycker precis som du att det är jobbigt att just komma till någon man inte känner och börja prata om hur man mår. En del vet inte vad de ska prata om. En del kan tänka att det säkert finns andra som mår ännu sämre och behöver tiden bättre och så vidare. Men ingen kan avgöra vem som behöver tiden bäst. Allas psykiska illamående är viktigt att ta på allvar. Du vet bäst hur du mår och nu har du skrivit och bett om hjälp. Det tycker jag är både jättemodigt och bra gjort! Tänk nu att du har tagit ett första steg och att nästa inte heller behöver vara så farligt. Om jag förstod dig rätt så använde din kompis en del hjälp på nätet och det kan vara en början, men jag tror också att det kan vara bra att få träffa någon mer direkt som till exempel en skolkurator, någon på en ungdomsmottagning eller liknande. Jag förstår att du känner dig ledsen för att din kompis väljer andra att prata med och att det kan kännas som om du inte behövs. Är du dessutom ensam mycket så är det lätt att känna att ingen bryr sig om hur du mår, men därför är det ännu viktigare att du får träffa någon som vill och har tid att lyssna på dig.

Jag brukar säga till dem som kommer till mig att inget är för stort eller för litet, för svårt, för hemskt eller för enkelt att komma och prata om. Allt som du tycker är viktigt är viktigt. Om du inte vet vart du skall börja eller vad du skall prata om så är jag säker på att de flesta som jobbar med att lyssna och prata med ungdomar vet att det kan vara svårt. Ni får hjälpas åt med att sätta ord på det som handlar om hur du mår. Det är bra att du tar dig själv på allvar när du mår dåligt och att du ber om hjälp. Kanske du kan börja med att ringa eller maila någon först för att se om det finns möjlighet att få komma. Jag hoppas att du möter någon bra att prata med. Någon som vill lyssna på och hjälpa dig. Om det inte funkar eller om du undrar fler saker så hör av dig igen.

Varma hälsningar från,
Gunnar Böhm, leg. psykoterapeut

 

Orolig för dotter som brutit upp från manipulativ man.

Jag har en vuxen dotter som just brutit upp från en oerhört kontrollerande och manipulativ man som har kastat ut henne ett flertal gånger med kravet att hon inte får ha kontakt med sina föräldrar. Hon har även varit blå i ansiktet. Hennes väninnor är skräckslagna och hennes ekonomi helt förstörd. Det svåraste är att det finns få tillfällen då hon inte ljuger för sin omgivning. Hon kan bli våldsam och har slagit oss föräldrar där hon nu bor sedan hon åter blev utslängd. Även uttalat dödshot ¨önskar ni var döda då hade han varit kvar¨. Hon får hjälp hos en psykolog vid sin vårdcentral och har varit där 15 gånger men det svåra är dessa otroliga lögner. Är detta normalt för en 28-årig kvinna? Vad händer, vi är så oroliga. Hon har vid ett tillfälle sparkat mig med en sko i magen. Påtalar jag detta går hon in i ett badrum och spolar vatten. Är detta en person i psykisk balans?

Hej!

Tack för att du skriver till Livlinan. När vi läste dina gripande rader började vi med att ta kontakt med en kvinnojour för att få råd om vad du som föräldrar kan göra i den svåra situation som du befinner dig i. 

Kvinnojouren vi pratade med (Kvinnojouren Olivia, www.kvinnojourolivia.se) berättade att de ofta hör om likande situationer där en man försöker isolera en kvinna. Det sker genom makt och kontroll och mannen skuldbelägger ofta kvinnans nära, så som föräldrar, syskon eller väninnor för att kunna isolera henne. 

Det finns olika sätt att utföra makt och det kan bland annat ske genom social isolering, våld, sexuella övergrepp och ekonomisk kontroll.

När en person befinner sig i den situation som er dotter är i är det lätt att bli utmattad och trött. Manipulation kan göra att kvinnan som är utsatt skapar ”fel fiender” och får svårt att tänka och se klart. 

Du beskriver både fysiskt och verbalt våd mot er och hur alla lögner plågar er. Situationen som du beskriver verkar både allvarlig och oerhört påfrestande för både er dotter och för er som står henne nära. Att ni som föräldrar får dödshot och våld är väldigt allvarligt och det är viktigt att även ni skyddar er själva och får det stöd som ni behöver. Kvinnojourer är även till för anhöriga och om du kontaktar Kvinnofridslinjen kan du få information om var hjälp finns nära er. De har en databas över alla kvinnojourer som finns i Sverige.

Du frågar om detta är normalt för en 28-årig kvinna och utifrån det du skriver verkar det som din dotter har passerat normaltillståendet och fått svårt med verklighetsuppfattningen. När kvinnor lever eller har levt i destruktiva förhållanden är det vanligt att de blir förvirrade och istället försvarar mannen som gör henne illa. Det är då ofta svårt att få dem att förstå att det som närstående gör av kärlek och välmening är för hennes skull. Många kvinnor tar sin mans sida och tror att de kan ”rädda honom” med sin kärlek och att det är omgivningen det är fel på som inte ser de goda sidorna hos mannen.

Rådet som kvinnojouren gav är att du tar kontakt med Kvinnofridslinjen eller ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) för att få mer hjälp. För det finns hjälp att få!

Kvinnofridslinjen: Tel. 020-50 50 50. Hemsida. www.kvinnofridslinjen.se

ROKS: www.roks.se

Varma hälsningar från,
Livlinan

Hur kan en skola hjälpa en 11-årig flicka som vill ta livet av sig?

Hur kan skolan hjälpa en 11-årig flicka om hon vill ta livet av sig? Hon mobbas i skolan, pappa har alkohol problem, förädlarna är separera.

Hej!

Tack för din fråga till Livlinan!

När en elev i grundskolan mår dåligt så har skolan ett stort ansvar för att ställa upp och hjälpa eleven. Det finns flera olika sätt att få hjälp inom skolan. Det viktigaste är att eleven får kontakt med en vuxen på skolan som kan hjälpa till. 

Som elev kan du vända dig till skolhälsovården. På alla skolor så finns det en skolsköterska och tillgång till skolläkare, kurator och psykolog som kan hjälpa till. Alla som arbetar på skolan har också skyldighet att be Socialtjänsten om hjälp om de tror att en elev far illa och behöver extra hjälp.

Du kan även vända dig till din lärare, mentor eller någon annan vuxen som arbetar på skolan och som du känner förtroende för. Alla vuxna på skolan kan hjälpa till. Det allra viktigaste är att du som elev vågar berätta om du eller din kamrat mår dåligt.

Annika Selstam Grundén, leg specialistsjuksköterska i psykiatri / leg psykoterapeut KBT

 

Jag vill bara att någon räddar mig från allt just nu!

Hej! Just nu när detta skrivs så sitter jag med tårar i ögonen. Hela jag är helt slut och jag vill inget hellre än att någon bara skulle kunna rädda mig från allt just nu! I skolan hänger jag med ett gäng där det är fyra killar och jag som enda tjej. Jag går tredje året på gymnasiet. Förra terminen umgicks jag otroligt mycket med killarna från klassen både på fritiden och i skolan. Nu har jag fått veta att en av killarna hela tiden har sagt saker bakom min rygg liksom. Inga snälla saker dessutom allt ifrån att "Nej jag vet att alla ska hit men jag bjuder henne inte. Hon och hennes bröst som nästan trillar ut har inget här att göra." Till att han kallat mig för hora mm. Vilket jag absolut inte är. Allt bakom min rygg också. Jag har nu på senare tid fått veta allt som sagts bakom min rygg. I somras när jag fick veta allt så blev det ett ordentligt bråk mellan mig och han som snackar skit. Jag mådde väldigt dåligt efter det under en lång period. Saken var den att alla andra fick veta vad som då hade skrivits mellan oss. Jag skrev inget som kan tolkas som elakt. Först förstod jag inte vad han menade på grund av att jag inte visste något och mitt oförstånd gjorde honom ännu mer förbannad. Nu i skolan så känns det som att de andra tagit hans parti eller två av dem har det i alla fall. De har varit hans bästa vänner ett tag och då väljer de ju att stå på hans sida istället för min. När vi är i skolan så kan han mellan meningarna smyga in en massa otroligt elaka ord eller typ meningar där han säger att allt jag gör är fel mm. Ingen säger heller emot honom och jag bara viftar bort kommentarerna för att jag inte vill att helvetet ska braka löst! Detta kan även ske under lektionstid men det är inget som lärarna hör eller uppfattar. Jag känner mig så ensam. Vad tycker ni jag ska göra för jag vet inte själv? Det finns inga andra i klassen som jag vill vara med och jag vill ju inte vara ensam naturligtvis. Jag är alldeles för rädd för att ta upp det med någon av de andra för jag är så rädd att de ska ta illa upp. Numera går jag med en klump i magen näst intill varje dag. Om han då inte är där så brukar det gå rätt bra. Annars så känns det mest hopplöst när han väl kommer till skolan.

Hej!

Du beskriver en situation som gör dig ledsen och ensam. Relationer förändras, och ditt kompisgäng har förändrats. En av killarna har pratat illa om dig bakom din rygg, och fått åtminstone två till med sig på sin sida. Du beskriver att i somras blev det bråk mellan er, och killen som har talat illa om dig fortsätter att trakassera dig mer eller mindre öppet i skolan.

Lärarna har inte reagerat, och inte någon annan heller verkar det som. Du blir därmed ganska ensam, och rädd att göra saken värre.

För övrigt får jag intrycket att det har hänt saker i gruppen som har rubbat balansen mellan er. En sådan sak är att ni nu går mot slutet av gymnasiet och närmar er vuxenlivet. Sexualiteten kan också skapa starka spänningar mellan människor. Killar i 18-19 årsåldern har den högsta testosteronhalten (manligt könshormon) någonsin i livet. Många letar partner och därför är det ibland svårare än förut att bara vara kompis med någon av motsatt kön (och ibland även med någon av samma kön).

Mitt råd är att du försöker vända dig utåt, vidga din kompiskrets. Att få det som förut i ditt gäng går nog inte. Kanske få in fler tjejer i gruppen? Kanske du kan hitta vänner utanför gruppen, utanför din klass? Kanske du kan hitta vägar att få nya vänner genom något fritidsintresse?

Ett råd är att du anförtror dig till någon vuxen. När man känner sig så ledsen är det jobbigt att hitta lösningen ensam. Prata med någon förälder, släkting eller annan person som du litar på. Du kan också ta kontakt med en ungdomsmottagning för att få stöd.

Det du är utsatt för på lektionerna är inte acceptabelt. Killen som säger de här sakerna har ingen rätt att göra så. Skolan (lärare och elevhälsan) är skyldiga att hjälpa dig, men du kan bara få hjälp om du fattar mod och berättar. Ofta är fantasin om hur det ska gå om man säger något, värre än hur det blir i verkligheten.

Du har tagit ett viktigt steg genom att skriva till oss. Ge inte upp utan se till att du får det stöd du behöver i en svår situation.

Lycka till!
Ingrid Molander, socionom och leg. familjeterapeut  

Vad är en traumatisk kris?

Hej och tack för din fråga. En traumatisk kris kan uppstå ur olika typer av situationer. Gemensamt är att den drabbade har upplevt förluster, kränkningar eller katastrofliknande situationer. Du hittar exempel här på Livlinan: Vanliga kriser. Vi som människor reagerar dock olika och en händelse som upplevs som traumatisk för en person, behöver inte vara traumatisk för en annan.

Kriser följer ofta vissa faser: chockfas (när man har svårt att ta in vad som hänt), reaktionsfas (när man tar in och reagerar känslomässigt på det som hänt och tänker på det om och om igen), bearbetningsfas (när man ser lite mer klart på det som hänt och börjar acceptera att leva med det) och nyorienteringsfasen (när man, även om man inte glömt sitt trauma, är på väg tillbaka till livet igen). Man kan må väldigt dåligt under en kris, inte minst i reaktionsfasen. Då är det viktigt att veta att det inte alltid kommer att kännas så jobbigt. Många kriser kommer man igenom själv med hjälp av kompisar och familj andra behöver man professionell hjälp med. Ibland fastnar krisen av olika skäl och man kommer inte vidare, då behöver man också hjälp.

Du kan också läsa mer om kriser och krisens faser på 1177: Liv och hälsa  

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Funderar mycket på om jag kanske borde ge upp nu. Vet inte vad jag ska göra?

Hej! Jag är en flicka på arton år, vuxen och borde därmed klara med själv nu. Men för tillfället går det inte så bra, även om jag försöker få ihop allt. Mina föräldrar skiljdes för nästan exakt ett år sedan nu. Mamma var riktigt deppig redan innan de tog beslutet och trots att det vart lite bättre när hon flyttade, så sitter det fortfarande i. Vissa dagar märks det mer än andra. Pappa är/var - beror på hur man ser det- alkoholist, han drack massor främst under helger, men även i veckorna. Nu har han hittat en tjej och försökt att dra ner på det. Han har kämpat hårt och lyckats ganska bra, är stolt över honom för det. Det är pappa jag bott med sedan de skiljdes. Det var självklart eftersom jag och mamma hade svårt att fungera bra ihop. Mycket tjafs och nedtryck för bara små grejer. Under det senaste året har jag bara hälsat på ibland för att hon bett mig om det. Inget har egentligen blivit bättre. Hon har gått från att använda ord som sitt försvarsvapen till att bli mer fysisk. Jag vet att hon ångrar det hon gör och antagligen skulle jag kunna försvara mig själv bättre också. Det känns dock meningslöst och jag vill inte göra det värre. Nu är det så att min pappa bestämt sig för att flytta till sin tjej och hennes barn. Och han vill inte ha med mig, utan vill börja om på nytt. Förstår honom, de senaste åren har vart allt annat än trevliga. Han behöver få en ny chans. Tanken innan sommaren och hans förälskelse var att jag skulle bo med honom till våren. Få en chans att plugga klart, hitta ett bättre jobb, skaffa egen lägenhet och försöka leva mitt liv. Just nu jobbar jag lite extra, och har tidigare gjort det för att kunna hjälpa till att betala mat och sådant hemma. Har ungefär månaden ut att flytta och sälja mina djur som jag inte kan ta med. Har inte egentligen inte råd med egen lägenhet just nu. Sådant ordnar sig alltid på något sätt, så det är bara vänta och se. Till dess vill min mamma att jag flyttar in hos henne. Jag känner att jag inte har så mycket val. Samtidigt är jag rädd för vad det kommer att innebära. Vet att det är patetiskt att vara rädd för henne men att aldrig veta vilket humör hon är på gör mig osäker. Är trött på att alltid behöva anpassa mig till hennes humör för att allt ska fungera. Har varit trött på mitt liv så länge att jag tappat bort de saker som jag förr alltid klamrade mig fast vid för att orka. Vet inte vad jag ska göra nu? Vill inte tillbaka till henne, men har inte mycket val. Funderar mycket på om jag kanske borde ge upp nu. Har gett det flera år och gjort mitt bästa för att hjälpa både mamma och pappa. Pappa har sagt vad han vill nu och han kommer få det bra. Där behövs jag inte längre. Vad gäller mamma så har jag försökt hjälpa henne, men kan inte göra mer. Hon mår lite bättre - jobbar, festar och umgås med vänner. Det är bara vissa dagar som det går nedför. Är rädd för att det ska bli värre om jag kommer dit. Tänk om det går tillbaka i samma mönster. Då är det inte värt det. Jag skulle göra mig själv och henne en tjänst att bara "försvinna" innan det inträffar...

Hej!

Först vill jag säga att det är ett bra som du gjort att skicka din berättelse och din förtvivlan vidare för att försöka hitta hopp om hjälp någonstans. Din historia är verkligen sorglig och ledsam för att du som ung tjej och dotter får bära så mycket av dina föräldrars liv och bekymmer. Vi väljer inte våra föräldrar och inte heller de liv de väljer att leva. Och vi kan inte välja bort att påverkas av dem och deras val. Dina föräldrar har sin historia som format dem och som påverkar deras val i livet. Jag tror inte att någon föds att vara ond eller bli en förälder som inte förmår ge sitt barn den omsorg och kärlek det behöver, men livet och våra erfarenhet kan få oss att hamna fel. Jag förstår att du tycker om och i grunden älskar dina föräldrar, men att deras val och det sätt de behandlat/behandlar dig på gör och har gjort dig illa. Tyvärr så illa att du funderar på om det vore bättre att dö. Det viktigaste i detta är att du skall få hjälp att förstå och känna att du inte är skuld till att dina föräldrar bråkar, skiljer sig, är deprimerade, är aggressiva, angriper dig psykiskt eller fysiskt, dricker för mycket eller äljer en ny partner före att ta hand om sin dotter.

Jag tror som sagt inte att dina föräldrar i grunden är dåliga människor, men de har definitivt tappat bort sin uppgift som föräldrar och sin omsorg om dig. Kanske för att de har blivit för upptagna med sina egna liv och problem. Just nu skulle jag önska att vi på något sätt skulle kunna titta på hur vi skall hjälpa dig tillbaka till livet. Tillbaka till hoppet om en framtid och ett bra liv. Just nu behöver du och vi sätta dig och dina behov i centrum. Jag vet inte var du bor, men jag vet att på de flesta orter finns ungdomsmottagningar, skolkuratorer, kanske BUP eller någon annan form av mottagning där man kan få någon att prata med.Du behöver få någon som lyssnar på din berättelse och på det sättet kan dela lite av det du bär på. Att prata är ett sätt att få tankar och känslor ur sig. Kanske det också kan finnas andra bra vuxna eller andra som du kan dela en del med. Vi behöver alla andra människor som stöd för att leva våra liv och nu behöver du extra stöd. Ingen är stark ensam. 

Sedan är det också viktigt att du kan få praktisk hjälp med var du skall bo om du inte kan bo hos din mamma eller pappa. Här kan t ex socialtjänsten vara till hjälp eller att någon annan vuxen hjälper dig att prata med dina föräldrar om deras ansvar att se till dina behov. Det är möjligt att det kanske inte blir en enkel väg att gå, men det finns vuxna som kan gå med dig. Du skriver att du kanske borde klara dig själv som 18-åring, men det tycker inte jag utifrån hur din berättelse ser ut. Eftersom jag inte vet var du finns så är det svårt att direkt hjälpa dig med kontakter, men du får givetvis gärna skriva igen till oss. 

Det viktigaste är att du inte ger upp ditt liv för att du kan tänka att det skulle underlätta för dina föräldrar. Jag känner inte dina föräldrar, men jag är säker på att de för allt i världen inte vill mista dig. Det finns ingen som skulle må bättre av att du tog ditt liv. Jag kan förstå din tanke om att det skulle göra slut på din bedrövelse, ditt lidande och den hopplöshet du känner, men det finns alltid andra alternativ. Alternativ som innebär att ditt liv kommer att kunna bli ljusare och värt att leva. Jag hoppas att du här skall få någon tanke och känsla om hopp som kan ge dig kraft att gå vidare. Hör gärna av dig igen och om vi kan ge dig mer direkt hjälp så gör vi gärna det.

Varma hälsningar,

Gunnar Böhm, leg. Psykoterapeut

Min vän planerar att ta livet av sig.

Min vän planerar att ta livet av sig ikväll. Jag bor så långt ifrån henne att det är omöjligt att hinna dit i tid. Jag ringer, smsar och mailar men hon svarar inte. Snälla hjälp mig!

Hej,

Din fråga är väldigt akut och det är bra att du reagerar och agerar. Eftersom du bor långt borta och har svårt att hinna dit är det viktigt att du försöker få hjälp på annat håll. Tveka inte att ringa 112, för ett liv kan vara i fara. Du kan också försöka att få tag på familj eller vänner som bor närmare din vän och kanske har möjlighet att hjälpa henne. I bland kan det kännas svårt att ta kontakt med andra utan att personen det gäller har gett sitt medgivande, men i aktua lägen måste vi först och främst fokusera på att personen får bra hjälp och vård om det är risk för hans eller hennes liv.

Du är alltid välkommen att höra av dig till oss igen om du har fler frågor. 

Många varma hälsningar,

Livlinan

 

Nummer att ringa?

Hej! Har ni något nummer att ringa till?

Hej!

På Livlinan har vi ingen telefonjour, utan bara den här frågefunktionen via vår hemsida. Vi hoppas i framtiden kunna utveckla en telefonjour, men i nuläget finns det inte nog med resurser för att kunna starta en sådan. 

Andra telefonnummer vi kan hänvisa till för stöd och hjälp är:

Nationella hjälplinjen: 020 - 22 00 60

BRIS: 116 111

BRIS vuxentelefon: 077-150 50 50

Kyrkans jourtjänst: 031 - 800 650 

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80 

Varma hälsningar,

Livlinan

 

Min dotter använder droger

Min dotter som är 21 år använder droger!

Hej!

Har du en frågor, funderingar eller vill ha mer information om hur du som förälder kan hjälpa din dotter kan vi rekommendera att du går in på hemsidan: www.drugsmart.com. Där finns, förutom information till både unga och vuxna, också möjlgihet att ställa frågor till experter på området droger och missbruk. 

Du kan också ringa 1177 för att få mer information om vart du kan vända dig för hjälp i ditt län.

Varma hälsningar,

Livlinan

Min vänner talar illa om mig

Jag är en 11-årig tjej som är väldigt utåtriktad och självständig, med väldigt högt temperament. Jag har lätt att träffa nya vänner och trivs med det. För ett tag sedan var allt bra och glatt men så började mina "vänner" tala illa om mig. En av de få som jag litar på berättade det för mig och jag mår dåligt för det. Nu i årskurs 5 så orkar inte jag med det och vet inte vad jag ska göra! Kan ni tala om hur jag ska göra. Jag har talat med dem, men de säger alla " Det har jag inte sagt" HJÄLP!

Hej!

Det är väldigt bra att du vänder dig till en vuxen när dina kompisar pratar illa om dig. Det blir extra jobbigt för dig om det är en kompis som du haft bra kontakt med och som du litat på. Det blir ett stort svek och du blir osäker på om du kan lita på henne.

Det är mycket vanligt i vissa grupper att man pratar illa om varandra. Det handlar om att man är inne i maktspel där någon vill bestämma över de andra. Flickorna brukar säga jättefula, elaka saker om varandra. Det är en grupp i vilken man kämpar om vem som är viktigast och vill styra över de andra flickorna. En del flickor gör vad som helst mot andra, till och med mot sina tidigare vänner, för att få vara i närheten av den som bestämmer. Den som bestämmer binder upp olika flickor till sig, ibland får de fördelar och ibland hotas de. Dessa maktspel blir efter hand en mobbning.

Mitt förslag till dig är att du försöker tänka ut hur den gruppen ser ut som du ingår i – vem  bestämmer, vem används till prata illa om någon annan, vem försöker man putta ut ur gruppen. Det kan vara svårt ibland att tänka ut det om man själv är för ledsen eller arg. Du kan prata med de flickor som du kan lita på så att ni gemensamt förstår hur det hänger ihop.

I alla grupper finns det någon som bestämmer mer än någon annan. Men i de flesta grupperna finns en omsorg och omtanke om andra och man hjälps åt.

Mitt förslag till dig är att du också talar med en vuxen, en förälder, skolans kurator eller psykolog så att du förstår hur det hänger ihop och att du själv kan hitta ett bra sätt att vara på. 

Många hälsningar,

Zelma Fors, leg. psykolog

Min mamma är psykisk sjuk och jag orkar inte ta hand om henne jämt. Hjälp!

Hej! Jag har en mamma som är psykiskt sjuk (fick schizofreni när jag var ca 5 år). Jag har hela livet känt att det är mitt ansvar att försöka få mamma att må bra, att ta hand om henne och se till så att hon har socialt umgänge (dvs umgås med mig). Men jag känner att jag inte orkar mer! När hon ringer och vill umgås och jag säger att jag har annat att göra så tystnar hon i telefonen och säger "...okej", vilket ger mig enorma skuldkänslor. Jag träffar henne ca en gång i veckan, men jag orkar inte ta hand om henne jämt :( Hur slutar man få skuldkänslor för sin mamma? Jag vill vara "fri"! Har tänkt miljarder gånger att jag vill flytta ifrån denna stad för att slippa känna ansvar för min mamma. För då slipper jag hela tiden förklara varför jag inte kan träffa henne och därmed få skuldkänslor. Åh... :/ Hjälp?

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan med din fråga.

Den situation som du befinner dig i och som du beskriver i din fråga verkar vara mycket påfrestande. Att du i hela ditt liv känt att det är ditt ansvar att din mamma mår bra, att ta hand om henne och att se till att hon har socialt umgänge. Att det sociala umgänget är mycket begränsat, i stort sett bara du.

Tyvärr är detta en vanlig situation hos personer som är anhörig till personer med en psykisk ohälsa. Att man precis som du upplever sig helt ensam och att man själv står med ansvaret för sin anhöriges hela tillvaro. Att man nästan blir sin anhöriges allt. Många personer med psykisk ohälsa vänder sig hellre till sina anhöriga än söker hjälp eller stöd hos vården eller kommunen. Detta leder oftast till att man som anhörig upplever sig som otillräcklig och att man får skuldkänslor för att man blir arg, ledsen, säger nej och så vidare.

För din egen skull kan det vara en bra idé att du får hjälp i din roll som anhörig för att hantera din situation. Det är vanligt att man som anhörig kan få stöd på den mottagning som ens anhörige besöker. På många mottagningar arbetar man med nätverk/resursgrupper där man som anhörig ingår.

Många upplever det som en stor hjälp att träffa andra i liknande situationer. Det finns anhörigutbildningar, anhörigmöten som schizofreniförbundet anordnar. www.schizofreniforbundet.se   

Du kan även vända dig till Nationella Hjälplinjen för direkt rådgivning 020-220060 alla dagar kl.13.00-22.00, alternativt: www.nationellahjalplinjen.se

Vad gäller din mamma så verkar det genom det du skriver som om hon skulle vara hjälpt av mer insatser än vad hon just nu har. Om hon har en pågående vårdkontakt kan denne vara till hjälp med att ta kontakt med kommunen för att till exempel ansöka om en kontaktperson för att vidga din mammas sociala nätverk, samt för att få aktivering. Om din mamma inte just nu har en pågående vårdkontakt så skulle hon behöva det. Hitta den lokala psykiatriska öppenvårdsmottagningen på www.1177.se. Det finns också möjlighet att via personligt ombud www.personligtombud.se får hjälp med att hitta etablera kontakt med vårdgivare.

Många närstående berättar att de upplever en stor skillnad efter det att de för sin egen skull har fått hjälp i rollen som närstående. Personer med psykisk ohälsa mår oftast bättre om de kan vidga sitt sociala umgänge och inte endast träffa sina anhöriga.

Stefan Malmström, lärare/handledare & Case Manager

Hur lång tid tar det innan man kan träffa sin bror som är tagen av polis?

Hur lång tar det innan man skulle kunna träffa sin bror efter han blivit tagen av polis (bråk mellan syskon)?

Hej,

Vi ringde till Polisens informationstelefon, 114 14, och de gav detta svaret på din fråga:

"När man får träffa personer skiljer sig från fall till fall och är helt individuellt. Därför går det inte att ge ett enhetligt svar på den här frågan. Det bästa är att ta kontakt med den lokal arresten eller lokala myndigheter för att höra hur det är i just det här fallet."

Vi har även tagit kontakt med Kriminalvården som är en annan myndighet än polisen. Kriminalvården har bland annat ansvar för personer som blivit häktade. De berättar att den häktade personen i många fall blir belagd med restriktioner från åklagare, dvs att man som häktad får särskilda förbud. I de fallen får inte Kriminalvården låta den häktade personen ha kontakt med t ex anhöriga och det beror på att den häktade personen inte ska kunna påverka polisens utredning. Kontakt med anhöriga kan man i de fallen få först när restriktionerna släpps, eller om åklagaren går med på att man lätta på restriktionerna tillfälligt för vissa personer, exempelvis föräldrarna. Om man är minderårig får man endast besöka en häktad person i målsmans sällskap, eller tillsammans med någon annan vuxen person som målsman godkänt.

Vi hoppas att du får svar på din fråga och att du får träffa din bror snart.

Många hälsningar,

Livlinan

Jag är 10 år och min mamma är bråkig och ganska elak

Hej! Jag är en tjej som är 10 år, min mamma är bråkig och ganska elak. I går hade hon stekt pannkakor till mig men då kom min storebror och okså ville ha pannkakor så han fick också, han tog jättemånga på sin tallrik och så tog han den sista och sa: vi delar på den här, men han hade tagit alla och jag sa så här: jag känner mig stressad när du gör så dära, då sa han som inget, min mamma sa så här: sätt er brevid bordet,och så gjorde vi det bara efter några sekunder kom hon med uppdelade pannkakor som var lika många till vi båda, då sa min bror men nu kan du väl inte heller äta pannkakorna, då sa jag jo, då blev det bråk till sist slet min mamma av oss pannkakorna, jag blev ledsen och sprang upp för trappen och kastade ner min mammas skor från trappen då sprang hon upp till mig, jag hålde i min nalle som heter björne och så tog hon tag i han och slängde ner han för trappen och så tog hon tag i mig och sa om du kastar mina saker ka star jag dina, och jag var JÄTTE ledsen då och slog jag henne, men hon slog inte mig, hon gick ner jag gick in på min rum och grät, senare kom hon upp med kvällsficka till mig, men jag är fortfarande förstörd sen det dära, nu börjar jag gråta! Men snälla ge mig svar på detta. Min bror är 12 år hejdå!

Hej!

Fint att du skriver och berättar att du blev ledsen. Det känns ofta bättre när man berättat det för någon.

Ibland kan det bli bråk mellan syskon om vem som ska ha mest eller först. Din bror tog alla pannkakor och du blev utan. När din mamma förstod detta, delade hon lika mellan dig och din bror. Din bror fortsatte bråket med att säga att du inte kommer att äta upp dem och då blev du jätteledsen och arg.

Din mamma försökte lösa bråket mellan dig och din bror men lyckades inte med detta. Då blev du arg på din mamma som faktiskt började bråka med dig och gjorde dig ännu mer ledsen. Du blev den som förlorade på nytt. Din mamma gjorde dig extra illa genom att slänga din nalle, som du säkert söker tröst hos.

Du blev helt övergiven och jag kan tro att du också ångrade dig för att du slog till din mamma.

Mammor och pappor gör ibland på samma sätt som barnen för att de vill få barn att förstå hur det känns när man gör något mot någon annan.

Du klarade av att vara ensam när du hade blivit så ledsen och arg. Din mamma som kom med kvällsfika hade säkert dåligt samvete för att det blev så fel.

Du är tio år och kan berätta om dina känslor och hur ledsen du är. Du skriver att din mamma är bråkig och elak så jag kan förstå om du ibland inte vågar prata med din mamma om hur du känner det.

När man är mitt uppe i bråket kan man oftast inte prata om det på ett bra sätt. Men när det är över så kan man prata och också förstå varandra.

Det vore bra om du kunde prata med din mamma om vad som hände när ni blev så arga. Det är viktigt att det bara är du och din mamma pratar till att börja med. Om det känns att du inte kommer till tals med din mamma så kan du alltid fundera på om skolsköterskan eller kuratorn på din skola skulle vara en person du kunde prata med. 

Många hälsningar,

Zelma Fors, leg. psykolog

Skillnad mellan ADHD och ADD

Jag tror att er lista är något felaktig, ni beskriver två former av ADHD, men den förstnämnda är i själva verket en annan liknande diagnos kallad ADD (Attention Deficit Disorder) vars symtom skiljer sig från de hyperaktiva i ADHD. Har jag inte rätt?

Hej!

Tack för din fråga. Det är inte helt lätt att ge ett enkelt svar på din fråga för det skiljer sig en del mellan vilka uttryck som är vedertagna. I USA används till exemel begreppet ADD som du beskriver betydligt oftare än i Sverige, även om det förekommer här också.

För att få klarhet i begreppen tog vi kontakt med Attention som är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionshinder, bl a ADHD. De förklarade att man i Sverige idag försöker att gå mer och mer ifrån begreppet  ADD och använder sig istället av formuleringen ADHD utan hyperaktiva inslag. ADHD används som en samlingsnamn för de olika formerna av diagnosen.

Läs mer om ADHD

Besök Attentions hemsida: www.attention-riks.se

Många hälsningar,

Livlinan

Jag är ledsen hela tiden och orkar inte leva längre...

Jag har ett problem. Jag är ledsen hela tiden, jag har ångest, panik och självskadebeteende . Vad ska jag göra? Jag orkar inte leva längre. Jag har bestämt ett datum redan… Snälla om ni kan hjälpa mig så är jag tacksam. Tack på förhand.

Hej,

Vi på Livlinan är tacksamma för att du skrivit till oss och delat med dig av ditt problem. Vi förstår att du har det oerhört jobbigt. Även om vi inte vet hur omständigheterna ser ut för dig, råder det inga tvivel om att du har det väldigt tufft och som vi tolkar det är din situation akut. Du skriver att du har bestämt ett datum och det innebär en stor fara för ditt liv. I akuta situationer – både fysiska och psykiska – är det 112 du ska kontakta. Det finns hjälp att få som du har allt rätt till. Kanske har du försökt tidigare att få hjälp? Oavsett dina tidigare erfarenheter är viktigt att du försöker igen.  

Hur har du gjort tidigare när du har mått dåligt? Vad har fått dig att må bättre då? Kanske är ett första steg att ta kontakt med en ungdomsmottagning, skolhälsa eller någon annan som du känner förtroende för. Återigen, det finns hjälp att få.

Många personer med självmordtankar vill leva, fast inte så här. Det finns andra vägar och du är värd att få bra hjälp.

Du kan också ringa 1177 för att få råd om var du kan få hjälp beroende på var du bor, men är det akut ska du inte tveka att ringa 112.

Du nämner att du har ett självskadebeteende. En organisation som arbetar speciellt med att stötta personer med självskadebeteende är SHEDO. Läs gärna mer på deras hemsida: www.shedo.org

Det är viktigt att du inte är ensam med det här. Vi hoppas att det går bra för dig och är glada om du hör av dig igen. Det är du alltid välkommen att göra.

Varma hälsningar från,

Livlinan

 

 

 

Jag stöttar och lyssnar, men vet ärligt talat inte vad jag ska göra!

Jag har ju skrivit till er angående min kompis som jag finns för och stöttar. Jag har försökt att prata med honom om att få hjälp av någon utbildad psykolog eller något, men han säger att det bara kommer att riva upp gamla sår då. Jag fick för några veckor sedan veta att han och hans dåvarande flickvän väntade barn, men gjorde abort efter en tids diskussioner. Han drömmer mycket om det, att han håller sitt barn i famnen. Han säger att det känns som att han har svikit sitt barn. Vi går i samma klass och eftersom jag vet så mycket om honom märker jag direkt om något inte står rätt till. Ibland på lektionerna blir han så frånvarande. Blicken blir bara tom och han slutar att lyssna, kopplar liksom bara bort sig. Hur ska jag göra där? Prata med honom, eller bara låta honom vara? Vi pratar i telefonen på kvällarna (det blir jobbigast för honom på kvällen) och ibland är det som att han "svimmar". Han hör vad jag säger, men han kan inte prata eller nå, det känns som att han bara försvinner. Sen ibland när det är som jobbigast så kan han inte prata tydligt, han börjar sluddra, som han aldrig gör annars. Snälla ni måste hjälpa mig. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.

Hej!

När jag läser din berättelse om hur din vän mår och hur han beter sig är det lätt att förstå att du undrar över vad du ska göra. Det är väldigt bra att du föreslår att han behöver söka mer hjälp, för just nu använder han dig som den han bearbetar med. Det är bra och mycket viktigt, samtidigt tycks han må så dåligt att han behöver gå i en riktig behandling oavsett vad det kan riva upp eller inte. 

Jag vet inte om du kan säga det så tydligt till honom, men använd gärna det som vi svarar dig. Din kompis reaktioner och beteenden är till viss del begripliga, men i några lägen är det svårt att avgöra vad som egentligen händer. Det är inte konstigt att man kan vara upptagen i både sina medvetna tankar och i mer omedvetna reaktioner på tidigare trauman och jobbiga erfarenheter. Din vän verkar bära på en hel del svåra upplevelser i bagaget, både sådant han är medveten om och sådant han inte vill vara medveten om. Ibland kan undanträngda obehagliga händelser och trauman leda till väldigt underliga reaktioner och symtom. I din beskrivning av din vän är vissa delar svåra att få klarhet i, men han verkar inte vara psykotisk även om han ibland försvinner. Utifrån det du beskriver låter det mer som tillstånd som han kan påverka och själv ta sig tillbaka ifrån. Om han vet att det som händer, händer så kan han också veta att det går att göra något åt. Frågan är vad han vill göra åt det. Nu låter det som att det blir mer obegripliga eller obehagliga reaktioner för er båda. 

För både dig och din kompis är det viktigt att han vet hur du känner och hur hans reaktioner påverkar dig. Att du är orolig. Ställ gärna frågan vad han själv vill göra åt sin situation. Fråga gärna också vad ditt stöd hjälper honom med. Det är som jag tidigare skrev viktigt med bra vänner som finns där.

Vi lever i ett ständigt behov av andras spegelbilder, men det finns ibland en gräns för hur vi som vänner kan vara hjälp. Om du är tydlig både för dig själv och din vän med var din gräns går tror jag att det blir tryggare för er båda. Om du vill, säg att du finns kvar även om han söker mer professionell hjälp som samtal/terapi. Liksom tidigare får du gärna höra av dig igen om vi kan vara till hjälp.

Många hälsningar,

Gunnar Böhm, leg. Psykoterapeut

 

Jag har träffat en bipolär tjej. Har jag gjort rätt i mina försök att hjälpa henne?

Hej! För 6 månader sedan träffade jag en tjej som berättade att hon var bipolär. Hon jobbar som psykiater på BUP så hon vet vad hon talar om. Dock åt hon inga mediciner och hon drack mycket sprit. Ibland var hon otroligt nere och ville inte leva. Så blev hon "uppåt" igen och var jättejobbig, var dum emot mig och sa saker som tog rejält på mig. Då hon var deppig ville hon vara ifred. Perioderna mellan skoven var jättebra. Vi blev särbos. Hennes skov var såå himla jobbiga för mig men jag ställde ändå upp på henne och hjälpte henne otroligt mycket med allt ifrån bilen till att skaffa hemförsäkring (då hon inte är från Sverige). Lyssnade och försökte stötta så mycket jag bara orkade. Ibland var hon bakfull på jobbet, vilket jag tyckte var förskräckligt med tanke på hennes yrke. Dessutom pratade hon om sina patienter mycket, hon namngav dem och pekade även ut vissa på stan. Berättade vad för medicin hon skrev ut. Så blev hon deppig igen och jag fattade att hon ville vara ifred. Efter två veckor åkte jag till henne och vi hade det jättemysigt och skiljdes åt passionerat senare på kvällen, men hon var även då deppig. Senare i veckan ringde hon och verkade "hata" mig, men jag försökte inte bry mig. Helgen kom och gick och jag hörde inget ifrån henne, men efter helgen så ville hon prata om något viktigt sa hon. Jag sa att vi kunde ta det direkt men hon ville vänta. Jag fattade ingenting men anade något fel. Snokade reda på att hon fanns på en kontaktsida på internet. Hon var nu singel och letade killar. Jag blev såå arg och besviken och bad henne fara. Blev lite hårda ord men hon försvarade sitt beteende!! Jag började nu läsa på om sjukdomen som hon har och förstod att hon var rejält sjuk. Dels pga av att hon inte åt mediciner, dels pga sitt drickande. Hon har ingen här i Sverige jag kunde prata med, INGEN! Jag tog beslutet att prata med tjejens chef. Chefen skulle prata med henne. Ett par dagar senare försvann kontaktannonsen och ytterligare ett par dagar senare lät jag tjejen veta att jag fanns här som stöd och att jag försöker förstå, att jag läst på och vill hjälpa henne. Hon ignorerar mig, hon vill inte prata med mig. Jag är såklart jätteorolig. Av det jag läst på internet så verkar det ganska vanligt att efter manin så förstår de vad de ställt till med och då hör av sig. Kanske hon gör det... Hur ska jag göra? Jag har låtit henne vara och kanske hon är rasande då hennes chef vet om hennes sjukdom? Tjejen ville att ingen skulle veta om sjukdomen så jag kan tänka mig att hon skämdes rejält under samtalet med chefen. Med tanke på hennes yrke så är jag glad för att det nu har kommit upp till ytan, vem vet hur det gått annars?! Bakfull och deppig/manisk som psykiater... Ingen bra kombination. Har jag gjort rätt?

Hej!

Tack för att du vänder dig till oss på Livlinan med din fråga.

Det är en svår fråga och situation som du beskriver.
Samtidigt så är det inte helt ovanligt att personer som har svårigheter relaterat till en psykisk ohälsa inte önskar någon professionell hjälp, utan endast visst stöd av sina närmaste. Stöd och hjälp som personer själv bestämmer och som ibland förväntas omgående. Detta förändrar inte på något sätt grunden i personens kaotiska situation.

Tjejen du skriver om säger att hon är bipolär. Det innebär svårigheter i just det som du beskriver: Man svänger snabbt i sitt stämningsläge från sänkt stämningsläge (depression) till förhöjt stämningsläge (hypomani eller mani).
Dessa svängningar påverkar personens omdöme som i sin tur påverkar områden såsom relationer, arbete och ekonomi.

Bipolär sjukdom är en sjukdom och inte något man är. Det är vanligt just vid psykisk sjukdom att man blandar ihop sjukdomen med personen. Att man är deppig, bipolär, schizofren m.m. Denna ihopblandning innebär att man tror att sjukdomen är en del av en själv. Att man är en livlig och känslig person och inte sjuk som andra personer säger till en. Alltså mer en egenskap än en sjukdom.

Du skriver att du är orolig, att hon ignorerar dig. Att hon önskar att ingen skulle veta om hennes sjukdom. Troligtvis är det så att hennes chef och medarbetare redan haft sina aningar om att hon har svårigheter med att hantera sin arbetssituation.

Du undrar vad du skall göra?
Berätta varför du gjorde det. Att du vill hjälpa henne, att du vill stödja henne och att du försöker förstå. Anledningen var kanske också att du blir orolig när du märker att hon uppträder omdömeslöst, kanske kan personer komma till skada eller fara illa.

Gjorde du rätt?

Utifrån den situationen du beskrivit är det rimligt att göra som du gjorde.
Även om det innebär att tjejen känner sig sviken av dig. Försök att få tillfälle att förklara dig och hänvisa till att det finns hjälp att få.

Man kan mycket väl klara av ett avancerat jobb även om man har en bipolär sjukdom. Det finns många personer som har denna sjukdom och ändå klarar av att hantera familj, barn, arbete och ekonomi.  

Behandlingen är mycket mer än bara en medicinering. Det handlar om bland annat om stresshantering, kommunikationsträning, problemlösning och att känna igen tidiga tecken på återfall. Se vidare www.foreningenbalans.se samt www.1177.se     

Hälsningar från Stefan Malmström, lärare/handledare & Case Manager

Jag finns för min kompis och lyssnar, men det känns inte som det räcker.

Hej! Jag har en vän (pojke 16år). Han har alltid stängt in sig i sin lilla bubbla förut, men nu har han börjat snacka med mig. Han säger nästan varje kväll att han inte vill leva. Han gjorde slut med sin flickvän för ungefär 2 veckor sen. Hon brukade slå honom ibland utan andledning, och det var då han lärde sig att bara stänga in sig. Jag finns för honom och lyssnar. Men det känns som att det inte räcker. Jag är rädd att han ska ta livet av sig.. (har försökt för ett år sedan). Snälla hjälp mig!

Hej!

Först vill jag bara bekräfta det kloka i att göra något av det som oroar dig och skicka en fråga till oss. På samma sätt kan man säga att din vän gör något åt sin situation när han har börjat prata. Han vänder sig till någon som han tror kan lyssna och som tål att höra det han har att berätta.

När vi bär på jobbiga saker inom oss är det väldigt bra att prata med någon som vi har förtroende för. Därför är det en stor hjälp det som du gör genom att lyssna. Det gör din vän väl.  Det du hör och vet om honom oroar dig och du gör rätt i att ta den oron på allvar och be andra om hjälp. Det är viktigt att själv ha någon att vända sig till.

Du kanske kan fråga din vän hur han mår och om hur han tänker om sitt liv. Säg att du vet vad han gjorde för ett år sedan och att du känner dig orolig. Din oro är förmodligen större om du inte vet. Om din vän säger att han inte vet om han vill leva, att han har sådana tankar och kanske också planer så kan du fråga hur du kan hjälpa honom. Vilken hjälp kan han själv tänka sig? Vad har hjälpt honom tidigare när han har mått dåligt? Din tydlighet ger honom trygghet.

Du behöver inte ha färdiga svar och det tror inte jag att din vän förväntar sig. Men att du vill hjälpa ger hopp. Pröva om det kan bli mer tydligt och hör gärna av dig igen.

Många hälsningar,

Gunnar Böhn
leg. Psykoterapeut

Vart vänder man sig som förälder?

Vart vänder man sig? Son 22 år som bor med sin mor men kommer och går som han vill. Han skaffar sig skulder och umgås med tvivelaktiga vänner. Han har förmodligen en psykis diagnos, men svarar inte på detta eller på vad som händer. Nu håller hans mor på att bryta ihop efter att sonen talat om för sina kompisar att hon är död. Han har sagt att lägenheten de bor i har brunnit och att det är därför han har bott hos bekant som nu kräver pengar. Sonen har periodvis varit inskriven på psykakuten. Vart vänder man sig som förälder för att få hjälp, socialtjänsten säger bara att han är myndig och att det är sekretess.

Hej!

Det är ett svårt problem att hjälpa någon, som inte vill medverka själv. Att man inte vill det hänger ju delvis ihop med den psykiska sjukdomen, men också med att det fortfarande är så skamligt att vara psykiskt sjuk, att man inte gärna erkänner att man har sådana problem.

Att ge synpunkter på detta är inte heller så lätt, då vi inte vet precis hur saken ligger till. Vi svarar därför utifrån några tänkta alternativ:

-Det är sonens bekant som kräver pengar av mor och modern vill inte betala detta. Då är det viktigt att vara bestämd och om inte det räcker vända sig till en advokat. Sonen är myndig och modern har ingen betalningsskyldighet för honom.

- Det är sonen som kräver pengar av modern och bakgrunden är en försämring av en psykos eller ett allvarligt missbruk. Går det inte att motivera sonen att ta kontakt med psykiatrin kan man be en läkare från en vårdcentral komma hem och göra en bedömning om det kan vara berättigat med tvångsintagning. Detta kräver kontakt med vårdcentralen först, helst genom ett besök av någon i familjen, förklara läget och diskutera om de tror att sonen fyller kriterierna på en tvångsintagning.  Skriver läkaren ett vårdintyg brukar polisen hjälpa till med att transportera honom till den psykiatriska kliniken.

Ytterligare synpunkter

-Det är sonen som kräver pengar av modern och hon vill eller kan inte betala detta. Det är svårt för en mor att vägra sitt barn pengar till uppehället. Att inte ge ett barn det barnet begär ger ofta dåligt samvete. Inte sällan säger man nej ena gången och ja andra gången. Långsiktigt är det viktigt att sonen tar ansvar för sitt eget liv. En bindande långsiktig uppgörelse i ett lugnare skede när mor och son har bättre kontakt vore bäst men hjälper inte just nu utan först i ett senare skede. Med eller utan sådan uppgörelse är det viktigt att försöka vara konsekvent. En sådan uppgörelse mellan mor och son kan också innebära att modern generellt inte betalar, men ändå kan göra undantag om sonen blir akut försämrad i sin sjukdom. Kan sonen inte göra rätt för sig själv kan han vända sig till socialtjänsten, som är skyldiga att ta tag  frågan.

-Att sonen sprider rykten om modern kan vara ett sätt att vara besvärlig mot henne. Troligare är kanske att han verkligen lider av en akut allvarlig psykisk sjukdom, en psykos, eller ett allvarligt missbruk. Att han varit aktuell på psyk.akuten talar ju för det. I båda fallen behöver han psykiatrisk hjälp. Det är viktigt att se den akuta episoden som del i en längre process. En akut episod som för till hjälp kan få en sjukdomsprocess att vända. I första hand försöker man förstås att med familjens samlade resurser motivera honom att själv söka vård. Även detta kan vara en långvarig process. Vill han inte nu, kanske han vill det i ett senare skede. Blir han tvångsintagen kan det också försvåra relationerna i familjen. Det är därför viktigt att upprätthålla kontakten så gott det går för att senare, i ett lugnare skede, förklara varför det var nödvändigt inte minst för honom själv. Motivationsarbetet kan gå ut på att få honom att själv söka hjälp, alternativt följa med honom till en vårdcentral eller akut psykiatrisk mottagning.

Att det ofta handlar om en akut episod i en i övrigt lång process betyder också att det är viktigt  både att lägga ner energi på att fundera och dra upp linjer för hur man bör/vill göra, men också att man ser till att man orkar i längden genom att skjuta in möjligheter till vila och avkoppling men också att ha flera andra personer att rådfråga och prata med.

Vänliga hälsningar,

Astrid Palm Beskow, PhD, leg psykolog, leg kognitiv psykoterapeut

Jan Beskow, professor, läkare,  med dr, specialist inom psykiatri och socialmedicin

Vilken medicin får man vid paranoid personlighetsstörning?

Hej! Då jag länge letat utan vidare resultat prövar jag att fråga er. Jag undrar egentligen bara vilken typ av medicin man får när man lider av en paranoid personlighetsstörning? Tack på förhand! Med vänlig hälsning Emma

Hej Emma!

Den medicinering man får beror på vilka symptom som är mest besvärande och detta sker i samråd med läkaren som skriver ut medicinen.

I många fall ordineras något antipsykotiskt läkemedel. Vanliga preparat är Zyprexa/Olanzapin, Risperdal, Seroquel eller Haldol. Man kan också få någon form av ångestdämpande preparat. Du kan läsa mer om läkemedel vid psykos på 1177 (sjukvårdsrådgivningen).

Många hälsningar 
Christina Andersson, leg arbetsterapeut (psykiatri), Med. dr. 

Min pojkvän har en årstidsrelaterad depression

Hej! Jag kulle gärna vilja veta mer om årstidsrelaterad depression. Min pojkvän sen ca 6 mån berättade för mig att han led av detta. Jag trodde inte det skulle kännas av så mycket, eftersom vi hade ett jättefint förhållande. Men han känns ganska avtrubbad, lite likgiltig, ingen sexlust, och är inte lika kärleksfull som vanligt. Detta började för ca 5 veckor sen, jag har försökt att prata och förstå. Som läget är nu har vi tagit en paus. Medan jag är jätteledsen för detta så känns han ganska oberörd av allt, t.o.m nästan lite glad på rösten. Är detta ett vanlig beteende? Hur ska jag ställa mig till allt?
Hej!
 
Så bra för att du hör av dig till Livlinan med dina funderingar.
 
Årstidsrelaterad depression räknas till gruppen depressionssjukdom. Depression är en sjukdom som nästan alltid påverkar våra närmaste relationer. En person som drabbas av depression tänker stressande tankar som ofta handlar om att "jag duger inte", "alla andra är så duktiga", "jag är misslyckad", "det är ingen idé". Om personen med depression tänker så tillräckligt ofta, känner hon eller han sig till slut mindervärdig och drar sig då ofta undan från andra. "Lösningen" på problemet blir ibland att avsluta en nära relation, eftersom personen med depression upplever sig som en så misslyckad och värdelös person som ändå inte är värd att älskas eller bry sig om.
 
Det är alltså viktigt för dig som närstående att skilja på sjukdomen och personen. Det är sjukdomen depression som påverkar din pojkväns självbild och relationer negativt. Det är inte han som har förändrats som person. Depression är en sjukdom som vi idag i de flesta fall kan behandla och bota. I första hand vänder man sig till sin vårdcentral för hjälp. När din pojkvän mår bättre kommer han att se på sig själv och sina relationer med mer normal blick igen.
 
Att separera innebär alltid en förlust som gör mer eller mindre ont. Det är normalt att reagera med att tex sova sämre en period, tappa aptiten, känna sig stressad, ha svårt att koppla av. Vad behöver du själv just nu?  Var får du själv tröst, värme och närhet nu? Behöver du ta det lite lugnare en period, eller behöver du istället aktivera dig för att komma vidare? Ta dig tid och känn efter. Tala med dina närstående som det känns bekvämt att tala. Sköt om dig.
 
Bästa hälsningar,
Annika Selstam Grundén
leg sjuksköterna specialist i psykiatri/ leg psykoterapeut KBT  
 
 

Min kompis har tappat tron på sig själv. Vad ska jag göra?

Hej! Vi kan kalla mig Johan. Min kompis som står mig väldigt nära har tappat tron på sig själv. Det finns inget som gör att min vän känner sig lycklig eller tror på sig själv. Jag är rädd att det kan gå för långt. Vad ska jag göra?

Hej Johan,

Det är bra att du tar din egen oro på allvar. Ofta är det svårt att veta vad någon tänker och känner när det inte är tydligt uttalat. Därför kan det vara bra att våga fråga din kompis hur han eller hon själv tänker och känner. Det är också bra att beskriva sin egen oro över situationen, och att man är orolig för vad vännen kan göra.

Om du själv vill kan du höra med din kompis vad han eller hon tror att du kan hjälpa till med. Kanske är det bara att vara en vän som orkar stå kvar som behövs. Kanske kan det vara en hjälp att följa med till exempelvis en ungdomsmottagning, vårdcentral eller skolhälsa.

Att visa att man bryr sig är grundläggande för den som har svårt att bry sig om sig själv. Du skriver att det inte finns något som gör att din kompis känner sig lycklig eller får henne/honom att tro på sig själv. För att kunna tro på sig själv behöver vi känna att andra tror på oss. I vissa perioder i livet är det svårare och vi behöver andras tro ännu mer för att hitta vår egen tro på oss själva.

Mycket – inte minst i ungas tillvaro – handlar om att lyckas med att prestera för att hitta en god självbild och tro på sig själv. Vi bekräftas tyvärr alltför mycket av det vi gör, eller inte gör, istället för dem vi i grunden är. Att ha någon i sin närhet som ser och vill förstå eller vara till hjälp ger hopp. Hopp om att det någonstans i mörkret alltid kan finnas en strimma av ljus. 

Utifrån det du skriver om din kompis situation kan det också vara läge att ge tips på ytterligare hjälpmöjligheter som till exempel vart man kan vända sig. Det finns alternativ både inom sjukvården, på skolan och på nätet. Själv arbetar jag på en ungdomsmottagning och fördelen med det är att det inte är så hög tröskel för ungdomar att komma hit. På ungdomsmottagningar kan man få träffa någon att prata med.  

Det är viktigt som vän att ta sin egen oro på allvar och inte bära mer än man orkar med. Att bry sig räcker långt. Många har inte en sådan vän.

Många hälsningar från

Gunnar Böhm,

Leg. psykoterapeut

 

 

Min bror har en psykos. Hur kan jag hjälpa?

Hej! Min bror har fått en psykos och jag undrar hur jag kan göra för att hjälpa honom och hur länge kan man ha en psykos som är drogrelaterad?

Hej!

Det är viktigt att din bror får vård och ju snabbare han kan få det, desto bättre. Det finns både kortvariga och långvariga psykoser, och det finns hjälp att få oavsett vilken typ av psykos det rör sig om. Precis som du skriver i din fråga kan psykoser utlösas av droger.

Vi kontaktade Astrid Palm som är leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut för att få mer information om hur man kan gå tillväga för att hjälpa. Astrid hänvisade till Beroendekliniken. Det bästa sättet att få kontakt med din lokala beroendeklinik är att ringa sjukvårdsupplysningen på telefonnummer 1177, som kan ta reda på vart du kan vända dig. Ett annat alternativ är att ta kontakt med en vårdcentral för att få information om var hjälp finns att få i er närhet.  

Som nära anhörig kan du följa med honom till en beroendeklinik och är det så att han vägrar kan du, eller någon annan i din brors närhet, prata med dem på beroendekliniken om hur ni ska göra. De kan hjälpa.

Det är bra om ni är flera som kan stötta din bror, så att du inte är ensam. Det är också viktigt att anhöriga får stöd. På Vårdguidens hemsida finns det råd för anhöriga till personer som har en psykos. Läs mer här 

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Orolig för min mamma

Hej, Min pappa berättade för en tid sedan att mamma varit otrogen med en bekant. Mamma var med i rummet när de hände och rusade ut gråtandes när pappa hade berättat. Jag blev alldeles stum och det kändes som en kniv gått genom hjärtat. Jag rusade efter mamma och bad henne berätta vad som hänt. Hon grät hysteriskt och mummlade något obegripligt. Efter en stund sade hon att jag skulle gå tillbaka till pappa för han behöver någon som lyssnar och att hon inte orkar berätta vad hon gjort. Det gick en vecka utan att hon pratade med mig och det kändes väldigt tungt eftersom vi annars pratas vid dagligen. Hon har helt låst ut hela familjen efter att sanningen kom fram. Försöker pappa prata med henne blir hon hysterisk och säger att hon inte orkar mera. När hon väl lugnat ner sig kan hon ändå säga till pappa att hon vill försöka. Hon sitter ofta instängd på kontoret hemma och har ingen lust att föra en diskussion när man åker och hälsar på. Pappa har frågat om hon vill få hjälp och få prata med någon läkare om hur hon mår, då bryter hon samman och blir hysterisk och skriker åt honom att det är han som behöver hjälp. Vi känner oss bedragna efter de hon gjort, men undrar om det ligger någonting bakom hennes otrohet. Vi är hjälplösa och vet inte vad vi skall ta oss till. Min morfar lider av demens och har blivit så dålig att han var tvungen att flytta till ett vårdhem för att han skulle klara sig. Detta tog mamma väldigt hårt. Ingen i familjen insåg hur hårt hon tog det och vi undrar om mamma kan ha sjunkit in i en depression när sorgen blev för stor? Jag mår så otroligt dåligt av att se henne så här men vet inte vad jag skall ta mig till. /En orolig dotter

Hej,

Din omsorg om din mamma är stor, men i första hand måste din mamma och pappa hjälpas åt för att samtala med någon utanför familjen. Det du kan göra är att du kan vara nära din mamma och göra det som ni brukade göra tillsammans innan det blev krångligt.

Jag undrar om dina föräldrar har kommit överens om att berätta detta för dig eller om det bara var din pappa som bestämde detta. Det kan ju vara en fråga du kan ställa till din pappa för att du ska kunna öka förståelsen för mammas reaktion. 

Du undrar om din mamma är deprimerad. Det är helt naturligt att man blir ledsen och efter hand även deprimerad efter relationssvårigheter, såsom otrohet. I första hand är det din pappas uppgift att stödja din mamma att söka hjälp antingen tillsammans eller för sig själv. Du kan fråga din pappa vad han tänker göra och berätta detta för dig så att du vet.

Jag utgår ifrån att du själv kan känna dig både arg och ledsen över det som hänt. Jag vet inte hur gammal du är men jag ger dig förslag på vart du kan vända dig till. Du kan vända dig till en ungdomsmottagning där du frågar efter en psykolog och säger att du snabbt vill komma på samtal beroende på en kris i familjen. Du behöver prata för din egen del i första hand och i andra hand tillsammans med din mamma och pappa.

Hälsningar

Zelma Fors, leg. psykolog

Min vän vill inte leva

Jag har en vän som mår väldigt dåligt. Hon vill inte leva. Men däremot skulle hon aldrig ta livet av sig själv. Vad kan hon göra? Vad kan jag göra för att hjälpa till?

Hej!

Du beskriver det som många personer med självmordstankar känner igen sig i - nämligen att man vill leva, fast inte så här.

Som nära vän kan du lyssna, även om du inte känner att du har svar. Lyssnandet i sig är betydelsefullt. Många har svårt för att hitta ord för det som gör ont inuti. Som lyssnare kan man då hjälpa till att göra en ”kort historia lång”. Det vill säga att man frågar vidare och ber personer att utveckla det hon känner och tänker. Låt det ta tid och var inte rädd för tysta pauser.  

Om din vän har gått igenom perioder där hon har mått dåligt tidigare kan du fråga vad som hjälpte henne då? Vad brukar pigga upp när hon är ledsen? Försök att hitta på saker tillsammans som du vet att hon tycker om att göra.

Du beskriver att din vän inte vill leva, fast du tror inte att hon kommer att ta livet av sig. När en person pratar om självmord måste det tas på största allvar. Uppstår en situation som är allvarlig ska du inte tveka att ringa 112.

För både din egen och din väns skull är det bra om det finns fler i er omgivning som kan stötta. Det är tungt att bära på det du får höra när din vän delar med sig av sina tankar. I din situation är det vanligt att känna oro att vilja hjälpa. Det är fint att du vill finnas där för din vän, men det är också viktigt att du tar hand om dig själv och pratar med någon när du känner att du behöver avlastning. Det är lätt att glömma sig själv och se sina egna behov när någon i ens närhet mår ännu sämre.  

Din vän mår väldigt dåligt och därför är det viktigt att hon får hjälp. Ett första steg är ta kontakt med en ungdomsmottagning, en skolkurator eller vårdcentral. Om det är svårt för din vän att uppsöka hjälp kan du eller någon annan i hennes närhet följa med henne som stöd. Du kan också ringa sjukvårdsrådgivningen på telefonnummer 1177 för att få information om var det finns hjälp att få i din närhet.

Varma hälsningar från oss på Livlinan

Jag har haft ätstörning och vill ta hand om mig, men samtidigt stötta andra. Går det?

Hej! Jag håller på att komma ur en ätstörning och känner mig bättre än någonsin, men ändå livrädd för att ramla dit igen. Jag har börjat på en ny skola, i en ny stad och de enda personerna som jag lärt känna lite mer har alla varit psykiskt sjuka. De har alla berättat för mig och det rör sig om både drogmissbruk, ätstörning, depression och ångest. Jag är en som gärna vill ge allt, även fast jag inte känner personen så bra. Har lämnat ut telefonnumret och sagt att de får ringa om det är något som krisar. Träffat alla några gånger och de har då öppnat upp sig väldigt mycket. Det som är jobbigt för mig är att de vill ha hjälp, men har svårt för att just söka. Jag känner igen mig otroligt i det beteendet så har svårt för att lämna det. Men det GÖR SÅ ONT I BRÖSTET. Att se dem lida så mycket och inte kunna göra något. Jag vill ta hand om mig själv men ändå är jag helt bunden till att finnas där. Vad ska jag göra i en sådan situation? Hur borde jag bära mig åt för att inte skada någon annan och själv komma ut så stark och lycklig som möjligt? Vet inte hur jag kommer ta det om någon av dem dör. Borde jag söka mig till "icke psykiskt sjuka" människor istället? Rensa bort alla som drar ner mig? Tyvärr vet jag inte om det skulle gå, har så känslomässigt bunden till många.

Hej!

Du verkar vara en väldigt bra lyssnare som har mycket medkänsla för människor i din närhet. Det är väldigt fina egenskaper som du ska vårda, men som du beskriver så bra finns det också en risk att du tar på dig för mycket av andras problem.

Det är väldigt bra att du reagerar på de varningssignaler som ser hos dig själv. Det är inte lätt att sätta gränser – men det är viktigt. Du behöver sätta upp var just dina gränser går. Kanske kan du göra det tillsammans med någon du känner förtroende för? Gör det tydligt för dina vänner att du finns där för dem, men också var din gräns går.

Med tanke på dina erfarenheter av ätstörningar, är ett tips att ta kontakt med föreningen Anorexi/Bulimi-kontakt och prata med dem hur du kan vara ett stöd för andra, utan att det är på bekostnad av din egen psykiska hälsa. 

För att en relation ska fungera och vara bra behövs ett ömsesidigt utbyte. Att lyssna ibland men också bli lyssnad till när man behöver det. Förklara för dem som du har förtroende för hur det ligger till och varför dessa gränser är så viktiga för dig.

Du frågar också om du borde söka dig till ”icke psykiskt sjuka” människor istället? Det är naturligt att vi alla har personer i vår närhet där vissa mår väldigt bra och andra lider av psykisk ohälsa. Och hur den här fördelningen ser ut kan också variera mycket över tid, eftersom livet för många går upp och ned i perioder. Det behöver inte vara antingen det ena eller det andra, men märker du att du bara söker dig till människor som mår dåligt kan det vara en god idé att försöka att vidga ditt kontaktnät så att du även har människor i din omgivning som du känner stärker och uppmuntrar det friska inom dig.

Ta riktigt väl hand om dig!

Hälsningar

Livlinan

När det blir för mycket att bära bryter jag ihop. Är det normalt?

Hej. Jag har ganska många vänner som har olika sorters sjukdomar och jag har fått höra mycket om självmord, skära sig, droger och annat sånt. Jag har lärt mig ganska snabbt att dra mig undan och säga ifrån, men när det blir för mycket att bära bryter jag ihop och börjar gråta. Detta har hänt flera gånger i klassrummet. Jag skäms och har börjat kunna stänga av mina känslor. Är det normalt när man har kommit för nära ganska många sjuka personer?

Hej!

Vi förstår det som att du under lång tid har fått vara stöd åt många i din omgivning som mår psykiskt dåligt. Det är en vanlig reaktion att man som närstående påverkas känslomässigt av andras ohälsa. Nu låter det som att du har nått en punkt där du får bära för mycket och därför har brutit ihop.

Det vi vill lyfta fram är att det är en varningssignal att du själv inte mår bra. Det är viktigt att du tar hand om dig själv och får stöd om du känner att du har behov av det.  Ofta är det bra att dela med sig med någon annan av allt det du får bära och hur du själv känner det när du får höra om andras psykiska ohälsa. Det är lätt att glömma av sig själv när man upplever det som att en familjemedlem eller en kompis har det ännu värre.

Går du i skolan är en möjlighet att ta kontakt med skolsköterska eller kurator. Ungdomsmottagningen är också ett alternativ.

Det är ett bra steg att du uppmärksammar dina egna reaktioner och att du har lärt dig att säga ifrån när det blir för mycket.

Varma hälsningar från
Livlinan

Min bästa vän har ätstörningar och vill inte ta emot hjälp

Min allra bästa vän har haft grova ätstörningar i fem år. Vi, hennes vänner, vet om hur det ligger till, och har pratat med henne, bett henne söka hjälp, och försökt få henne att förstå att vi alltid finns här, alltid! Hennes föräldrar vet hur det ligger till. Hon har varit hos terapeuter och psykiatriker såväl som skolsyster och kurator och hon har fått hjälp med en extra vuxen i hemmet. Hon har öppnat upp sig lite grann och hon hade en blogg där hon skrev om hela sitt liv. Hon vet att hon har problem, men hon vill inte göra något åt det. Hon vill vara smal och hon har sagt till oss att hon inte kan släppa ätstörningen, för då är hon ingen längre. Hon vet om att alla vet, men samtidigt vill hon inte släppa ätstörningen för att hon är rädd att hon inte skulle vara lika intressant då. Vi har försökt att nå fram till henne så länge, men hon har stängt sig helt och låtsas som att allt är bra. Jag vågar inte låtsas med henne för då är jag rädd att jag tappar allt hopp om verkligheten. Min vän mår inte bra, och inte jag heller. Jag kan inte släppa blicken från henne när vi äter tillsammans, med rädslan för att hon skall stoppa maten under bordet. Vill inte att hon skall gå på toa ensam i ett annat rum för rädslan över att hon skall spy upp det hon precis "tyckte var gott". Det tar på krafterna att ta hand om någon som inte vill bli omhändertagen. Jag vet inte hur mycket jag orkar.

Hej!

Det är många i din bästa väns närhet som påverkas av hennes sjukdom. Man kan jämföra det med att vara medberoende till en missbrukare. Den som är sjuk förstår ofta inte hur mycket hon eller han påverkar sin omgivning. Du behöver ta hand om dig själv och få stöd även du. Detta har pågått i många år och du och dina vänner har tydligt visat att ni finns där och er vän behöver vård. Du skriver att hon är rädd för att förlora sin identitet och därför är det viktigt att ni i hennes närhet försärker och uppmuntrar det friska hos er vän och till exempel hittar på saker med henne som ni vet att hon tycker om.

Vi på Livlinan ringde organisationen Anorexi/Bulimi-kontakt angående din fråga och de bekräftade att din väns beteende är vanligt förekommande vid ätstörningar. Närstående påverkas oerhört mycket och därför har organisationen Anorexi/Bulimi-kontakt anhörigträffar runt om i Sverige. Mer information finns på deras hemsida: www.abkontakt.se

Många som lider av ätstörningar förlorar sina vänner eftersom det kan uppfattas som att de ”väljer” sjukdomen framför vänskapen. Det är ofta svårt som nära vän att sätta gränser, men det är viktigt att göra det. Din vän behöver vård och så länge hon vägrar att få hjälp finns det en gräns för hur mycket du som vän kan stå ut med. Ibland är det lättare att välja sjukdomen – i det här fallet ätstörningen - när det inte ställs motkrav. Du behöver ta hand om dig och på så vis blir du också en förebild för din vän. Att du bryr dig om din psykiska hälsa. Det finns mycket stöd att få, både som drabbad och närstående.

Här är exempel på organisationer där du kan få ytterligare information och stöd: SHEDO, Anorexi/Bulimi-kontakt och Tjejzonen. Kanske kan du berätta för din vän om de olika organisationerna, utan att kräva något, men det kan vara bra för henne att veta om hon framöver vill kontakta någon.

 Varma hälsningar från,
 Livlinan 

 

Hur delar man sig av sin erfarenhet på Livlinan?

Hej! Om man skulle vilja dela med sig av sin historia som närstående till en psykisk sjuk förälder och vänner för andra här att läsa, vart skulle man kunna vända sig då?

Hej!
Vi kommer skapa en sida på Livlinan där alla våra besökare fritt kan dela med sig av sina erfarenheter. Är det så att du vill dela med dig av dina erfarenheter redan nu får du gärna ta kontakt med oss på Livlinan via e-mail. Du hittar våra kontaktuppgifter här.

/Lovisa

Orolig för pappa

Min pappa är deprimerad sedan något år tillbaka. Han jobbar deltid och träffar en psykolog regelbundet. Det som jag tycker är jobbigast är att han inte orkar/vill/kan ta tag i saker. Klart att jag vill stötta honom men samtidigt så vet jag inte hur mycket jag bör driva på, för han måste ju hitta sin egen drivkraft, eller? Jag ska snart flytta utomlands och är orolig över hur han ska klara sig.

Du är bekymrad för att din pappa inte orkar/vill/kan ta tag i sakersom han gjort tidigare och det oroar dig när du ska åka utomlandsoch därmed inte kunna ha samma koll på din pappa. Det är alltidsvårt att se när någon i ens närhet förändrar sig, det ärsvårt att veta hur man ska närma sig den personen. Ska man pratamed honom eller går det över av sig själv?Just de tecknen, att inte orka, vilja eller kunna ta tag i sakerär ett typiskt kännetecken för depression. Man brukar säga att man är kognitivt sänkt, det vill säga många deprimerade uppleveratt tankarna inte riktigt hänger med. Det är lätt att glömma vardagliga saker som man tidigare kommit ihop med automatik. Det är också svårt att koncentrera sig och därmed kan ganska ordinära uppgifter nästan bli oöverstigliga att ta sig över eller igenom.Detta tillhör depressionen och går över när din pappa blir heltåterställd.

Han har ju kontakt med psykolog och därmed tror jag du kan låta den processen ha sin gång. Det kan ta ganska lång tid innan man helt tillfrisknar vid en depression. Det är inte bara att bli av med symtomen, depressionsupplevelsen ger ofta upphov till nya tankar och funderingar för hur man ska leva ett gott liv och de tkan ta tid att hitta sin nya roll.

Men hur ska du göra? Jag tycker du ska visa att du är orolig och säga till honom att du funderar mycket på hur det ska bli när du är utomlands. Många föräldrar vill inte visa sina barn att de mår dåligt, för att de vill skydda barnen/ungdomen och inte besvära dem eller göra dem ledsna. Men föräldrar lyssnar på sina barn även om de inte visar det. Berätta för honom att du är orolig när du ska åka utomlands, då har du öppnat upp för att han ska kunna säga till dig hur han ser på det och hur han vill ha det.

Fråga honom om det finns någon annan i er närhet som kan ge honom stöd under tiden du är iväg. Fundera själv på, finns det någon annan i familjen eller i närheten som kan ”hålla ett öga”på honom så att du kan känna dig lite lugnare att allt inte hänger på dig.

Men sen måste han göra jobbet själv. Och har han en professionell kontakt så tror jag att du kan ha tillit till att han får den hjälp och det stöd som han behöver.
Det är viktigt att du finner din väg och utvecklas i livet som passar dig.

Lycka till
Ingela Skärsäter

Kompisen sitter framför datorn hela nätterna

Min kompis har blivit helt förändrad det senaste året. Vi har alltid haft kul ihop, men nu har vi tappat kontakten, känns det som. Han sitter uppe hela nätterna och tillbringar nästan all tid framför datorn. Sen ligger han och sover på dagarna och verkar helst vilja undvika mig när jag försöker få kontakt med honom. Jag tycker han verkar vara deppig. Ska jag låta honom va? Jag är faktiskt orolig för honom.

Det är vanligt att unga personer som känner sig låga gärna vänder på dygnet, sitter framför datorn på nätterna och då måste man såklart också sova dagtid för att orka med vardagen. Datorn är ett sällskap nattetid vilket också kan underlätta. Ångest och oro känns nämligen ofta särskilt svår på natten. Samtidigt är det vanligt att man drar sig undan sociala kontakter när känner sig deppig, det är jobbigt att prata med andra personer och det är inte ovanligt att man kan känna skamkänslor över att man undviker kompisar, eller att man kanske bråkar med sina föräldrar.

En annan tolkning av din kompis förändrade beteende är att han faktiskt inte vill träffa dig mer. Han kanske tycker att ni har förändrats åt olika håll och vill umgås med andra kompisar som inte du känner till.

Men om du känner dig orolig för din kompis måste man ibland våga utsätta sig för att han reagerar på ett sätt som du inte riktigt vet. Får man den där känslan i magen av att något inte riktigt stämmer så har man ofta rätt. Och har man fel eller gjort en feltolkning så är det bra att man får reda på det. Så jag tycker du ska försöka få med din kompis på något ni båda tycker är kul. Det är viktigt att han får kontakt med sin omgivning igen. Det är ett viktigt steg för honom att komma ur sin egen "puppa", det kan stärka honom att höra andras skratt eller historier även om han känner att han inte helt kan delta. Men det kan vara viktigt för honom att känna sig delaktig och att han finns med i ett sammanhang som han vet att han tidigare har tillhört.

Så tänk ut något kul och tänk på att du kanske inte heller ska ge upp om han säger nej, utan att du återkommer och kanske riskerar att han tycker du är tjatig. Men det kan vara värt det, det är viktigt är att han bryter sin isolering. Tänk också på även om din kompis glädjs åt vad ni gör så är det inte säkert att han kan visa det för dig eller att du ser att verkar tycka att det är roligt. Ibland när man är deppigt så är det svårt att veta vad man riktigt känner. Han kan behöva lite tid för att visa det.

Om du inte kommer någon vart med din kompis så försök att berätta om din oro för någon annan person i din kompis omgivning. Säg också att du har försökt hjälpa honom men inte lyckas. På det sättet delar du ansvaret med andra, det är också ett stöd för dig.

Lycka till, Ingela

Min syster är trebarnsmamma och har en ihållande psykos.

Min syster är trebarnsmamma, och har en ihållande psykos. Alla vi som är runt omkring henne ser det. Men hon vägrar att erkänna det själv. Vi vet absolut inte vad vi ska ta oss till. Vad är det bästa att göra i en sådan situation som närstående? Säger man till henne som det är så blir hon bara hysterisk. Och barnen mår bara sämre och sämre...

Hej

Din situation är inte enkel. Du tror eller vet att din syster har en psykos, din syster blir arg om du eller någon annan försöker säga att hon behöver hjälp och hon har tre barn som mår sämre och sämre. Tydligen är ni fler omkring henne som ser hennes situation och att den inte är bra vare sig för henne eller hennes barn. Ni vet inte vad ni ska göra och behöver hjälp med det.

Jag tror att ni i första hand behöver hjälp att bedöma hennes tillstånd. Efter din beskrivning om din systers situation så undrar jag om hon redan har någon behandlingskontakt i sjukvården? Det kan vara på en psykiatrisk mottagning eller en vårdcentral som hon går. Om du kan ringa den person som redan känner din syster och diskutera din oro så kan du få råd om hur ni går vidare.

Om inte din syster har någon behandlingskontakt så ring till en vårdcentral eller till en psykiatrisk akutmottagning. Där kan du mer i detalj diskutera din systers situation och få konkreta råd om hur ni ska göra och vart ni kan vända er där just ni bor. De kan också hjälpa till att avgöra om man behöver göra en vårdintygsbedömning.

Vårdintygsbedömning innebär att en läkare gör en bedömning ifall någon tillfälligt behöver vårdas med tvång. Man eftersträvar alltid att en person ska gå med på frivillig vård eftersom tvångsvård är ett stort ingrepp i en persons integritet. Men om en person mår riktigt dåligt, till exempel är psykotisk, och det finns risk att han/hon allvarligt skadar sig själv eller andra så kan vård med tvång vara aktuellt. Det krävs då också att personen vägrar att ta emot hjälp frivilligt.

Som närstående är det alltid jobbigt att behöva göra saker ”bakom någons rygg”, som att ringa till vårdcentralen eller den psykiatriska mottagningen men ibland behöver man det stödet för att kunna göra något.

Kanske du kan säga till din syster/barnen att du kommer att kontakta sjukvården och att du gör det för att du är så orolig och att du vill henne väl? Då behöver du inte känna lika starkt att du går bakom ryggen på henne utan att det är omsorg om hela familjen. Att din syster har barn som du ser inte mår bra gör det extra viktigt att göra något. Men du ska inte bära bördan själv utan diskutera saken med någon av de andra kring henne som du litar på och ta sedan kontakt med vården.

/Mikael

Om man har både en bror och en pappa som är psyktiskt sjuka, kan min bror ha blivit smittad eller varför är båda det?

Om man har både en bror och en pappa som är psyktiskt sjuk, kan min bror ha blivit smittad eller varför är båda det?

Hej,

Jag kan förstå varför du tror att psykiskt sjukdom smittar, när både din pappa och bror är sjuka, men psykisk sjukdom smittar inte. Man ärver inte heller sjukdomen, men man kan ärva en ökad känslighet. Det är inte så många som blir drabbade, men det händer.

När man lever så nära någon som är psykiskt sjuk utsätts man ofta för speciella krav och påfrestningar, man kan då lätt känna sig orolig och förvirrad ibland men det behöver inte betyda att man fått en psykisk sjukdom. Det är normalt att alla i en familj påverkas när en förälder blir psykiskt sjuk. Alla individer är olika utrustade och en del av oss tål mer än andra och andra mindre.

Två saker man vet gör det lättare att hantera tillvaron är att:
1. Ha någon frisk vuxen som man litar på och kan vända sig till och

2. Att man kan förstå sig på sjukdomen och hur den påverkar den närstående och en själv. Så använd sajten för att förstå mer av din bror och din pappas sjukdom och för att veta om vad andra varit med om för du är inte ensam.

/Lilas och Mikael

Vad är skillnaden mellan en utvecklingskris och en traumatisk kris?

Vad är skillnaden mellan en utvecklingskris och en traumatisk kris?

Vi ställde frågan till Rita Bjarnar, psykolog på Jourgruppen (ett kristeam) på Sahlgrenska sjukhuset och hon svarade så här:

"Traumatiska kriser handlar i huvudsak om yttre händelser i form av förluster, kränkningar eller att ha genomlevt någon form av katastrof.
Utvecklingskriser handlar i huvudsak också om yttre händelser, men om trots allt normala saker vi går igenom i livet. Till exempel kan det handla om att vara på väg att bli vuxen, att hitta en partner, att få barn osv. Det är normala omställningar i livet som kan bli och upplevas övermäktiga ändå"

Min kompis lider av panikkänslor och ångestattacker sen flera år och kan inte längre jobba.

Jag har en kompis som lider av panikkänslor och ångestattacker sen flera år. Nu har det gått så långt så att hon inte kan jobba eller plugga. Det påverkar såklart hennes ekonomi. Hon går i kognitiv terapi varannan vecka och äter antidepressiva läkemedel. Hur kan jag hjälpa henne?

Din kompis verkar ha en tuff situation. Utifrån det du beskriver så har hon den behandling som främst rekommenderas. Sen får man ju alltid se att varje behandling är individuell och om det tar lång tid att tillfriskna så kan hon diskutera med sin behandlare om att ändra något i sin behandling.

Men det verkar också som att din kompis har svårigheter i att hantera sitt dagliga liv vad gäller jobb och ekonomi. Och hur kan du hjälpa henne med det. Jag tycker du ska uppmuntra din kompis att ta upp denna problematik med hennes terapeut. Det är ett bra sätt att arbeta med den här typen av problematik utifrån ett kognitivt förhållningssätt. Då får din kompis "mentala verktyg" som hon kan använda när hon till exempel söker arbete.

Vidare, arbetsförmedlingen har ju dag arbetscoacher som kan hjälpa till att kanske hitta nya alternativ. Det kan ju hända att din kompis är mogen för att prova något nytt. Sen är det viktigt om du stöttar henne som kompis, att någon lyssnar och finns till hands är ovärderligt stöd när allt känns under isen. Gå gärna in på Livlinans sidan under fliken "Närstående". Där finns en del tips för hur man både kan ge andra stöd, men också lite input för att orka med själv.

/Ingela

Mamma mår psykiskt dåligt och pratar om självmord

Jag har en mor som mår psykiskt dåligt och pratar om självmord. Hon dricker ofta vilket förvärrar allt. Hon har haft sammanbrott så jag ringt 112 och hon blev inskriven på psykakuten, dock skrevs hon ut någon dag eftet. Hon har pratat med psykologer och även besökt en. Inget har hjälpt så jag undrar vad jag kan göra.

Du beskriver en svår situation för din mamma. Om din mamma har "tappat kontrollen" om sin egen situation just nu så kanske hon inte heller förstår hur hon påverkar dig. Genom detta har du själv också en svår situation, kanske undrar du också vad du kan göra för att få stöd och hjälp för egen del?

En person som pratar om självmord behöver hjälp så snart som möjligt. Ofta vill personen inte dö, utan det handlar mer om att komma ifrån en situation man inte riktigt klarar av eller kan lösa.

Går din mamma att prata med när hon inte har druckit? I så fall tror jag att det är viktigt att du tar upp med din mamma om hur du ser på situationen och hur orolig du är. Det är inte säkert att din mamma reagerar direkt på vad du säger, men jag tror att det kan få henne att tänka efter om hur hon själv ska hantera sitt liv.
Har du någon du kan vända dig till som du litar på, t ex en släkting, granne eller någon annan? Prata med den personen och be honom/henne hjälpa dig att skaffa hjälp till din mamma. Har du ingen sådan person nära dig så kan du vända dig till skolsköterskan, en lärare eller om du har kurator eller psykolog på din skola. Det finns säkert även en ungdomsmottagning i närheten där du bor. Du behöver hjälp att skaffa hjälp till henne och också någon som du kan dela dina tankar och funderingar med. Du kan inte ta allt detta ansvar själv.

/Ingela

Mina syskonbarn kanske far illa

Min syster har skilt sig från sin man som har en bipolär diagnos. De har delad vårdnad. Socialen/tingsrätten bryr sig inte om att det är barnen som får ta vuxenansvaret. Han har hotat att ta livet av sig och barnen och han förvägrar barnen att gå hos psykolog. Vad kan jag göra förutom att lyssna på min syster? Att barnen far illa har anmälts flera gånger. Måste barnen förolyckas innan socialen anser sig skyldiga att ingripa? Då är ju skadan redan skedd. Vad kan jag göra? Om han utsätter barnen för övergrepp vet jag ju att de inte skulle säga något/Syster

Hej!

Du beskriver en svår situation och det är lätt att förstå den oro och vanmakt du känner. Det finns ändå en hel del du kan göra:
Till exempel finns det bra information på BRIS hemsida om barn som far illa och hur du kan gå tillväga: Klicka här för mer info.

Ett tips är att ringa BRIS vuxentelefon, 077-150 50 50 som är öppen måndag-fredag kl. 10-13. Den är till just för att få stöd i situationer som den du beskriver. Då får du en chans att diskutera dina syskonbarns situation och hur du ska gå vidare.

Du kan också få hjälp genom att diskutera med en kurator på t ex en vårdcentral. Kuratorer har kunskap om lagar och regler som gäller på detta område och kan ju också fungera som ett stöd för dig. Om du är i rätt ålder för ungdomsmottagningen på din ort kan du också få hjälp där. 

Barn som går i skolan har oftast regelbunden kontakt med sin skolsköterska, din syster kanske kan kontakta henne för att höra om hon eller lärarna har något att rapportera om hur barnen mår eller klarar sig i skolan?

Barn ska inte fara illa och det är viktigt att samhället tar situationen på allvar. Misströsta inte utan kämpa vidare för att göra era röster hörda och för att barnen ska få det bra.

/Lilas Ali

Mamma håller på att spåra ur - vart ska jag vända mig?

Vart kan man vända sig om ens mor håller på att spåra ur helt. Hon har börjat bli våldsam hemma genom att slå sönder köksluckor. Hon ljuger och tar smyglån bakom min pappas rygg. Hon går från att gråta hysteriskt till att skylla i från sig saker. Hon har en hel del OCD som blivit kraftigare. Jag ser att min mamma har en kraftig depression eftersom jag själv har eller kan man säga haft det. Hon är bipolär så det är en jätte-kraftansträngning att vara i hennes närhet. Jag har försökt att prata med henne men det är alla andras fel hela tiden. Hon blir fly förbannad om man tar upp att hon verkar må dåligt och om man kan göra något för henne. Allting börjar bli värre och värre och hon drar ned alla i familjen och runt om henne. Hon kan säga och göra riktigt elaka saker. Vart vänder jag mig? Vad kan jag göra?

Hej, du och din familj har en jobbig period nu. Det är väldigt frustrerande att leva nära en person som både har kraftiga symptom och som samtidigt inte går att nå fram till. Det väcker ofta både ledsnad och ilska och det är svårt att veta vad man ska ta sig till. 

Din mamma behöver definitivt hjälp - för sin egen skull och för dig och övriga familjens skull.

Jag ser två möjligheter: 
Den ena är att någon kan övertala henne att följa med till en psykiatrisk akutmottagning eller till en läkare hon känner. Om hon har en bipolär sjukdom gissar jag att hon har en vårdkontakt sedan tidigare, i psykiatrin eller på en vårdcentral. Kan du prata med din pappa? Kan han övertala henne eller vet han eller du någon som hon litar på som kan det? Det skulle t ex kunna vara en väninna, syskon eller släkting?

Om det inte går är den andra möjligheten att få en vårdintygsbedömning. Då ringer man till en vårdcentral eller psykiatrisk mottagning och berättar hur situationen är. En läkare får komma hem och bedöma om din mamma behöver vård. Om någon tappar greppet om verkligheten och/eller är till fara för sig själv eller andra, då kan det vara en situation där man skriver ett vårdintyg och alltså ger vård med tvång. Det förutsätter då att personen vägrar vård frivilligt. Den frivilliga vägen är alltid att föredra men ibland går det inte. 

Har du någon som kan hjälpa dig - t ex din pappa eller någon annan - vänd dig då till den personen och diskutera hur ni ska göra. Du/ni kan också ringa till närmaste psykiatriska akutmottagning för att få råd. 

En annan sak du skulle kunna ha god nytta av på sikt är att kontakta den psykiatriska mottagningen och fråga om de erbjuder någon patient- eller närståendeutbildning för de som lever med bipolär sjukdom. I en sådan utbildning så brukar man träffas under 5-10 gånger, kanske 2 timmar i veckan. Där kan man få möjlighet att prata med andra som lever i samma situation. Utbildningsträffarna innehåller information om sjukdomen men också diskussioner om hur man kan hantera olika svårigheter i samband med sjukdomen.
/Mikael

Min släkting lider av paraniod personlighetsstörning

Hej! Jag har en nära släkting som jag tror lider av paranoid personlighetsstörning. Jag har läst mycket om hennes störning och har försökt hjälpa henne men hon vägrar. Hon vill inte ha någon medicin eller hjälp av någon. Hennes situation har blivit så mycket värre. Hon har inga gränser för något kvar. Hon har överskridit sina gränser och nu är vi mer oroliga för vad hon kommer att kunna göra. Snälla ge mig råd, hjälp, vad som helst. Vi har ett helvete. Från ett sårat hjärta.

Hej

Att leva nära en person som lider av paranoid personlighetsstörning kan vara mycket komplicerat. Ofta har personer som lider av denna typ av sjukdom svårt att ta emot behandling eller annan slags hjälp, av den anledningen att de inte upplever sig själva som sjuka eller hjälpsökande. Att andra personer i deras närhet försöker få dem att söka läkare kan ytterligare förstärka den misstänksamhet som redan finns hos personen. Men jag gissar att din släkting har fått en diagnos och att hon därmed också har haft kontakt med någon vårdcentral eller med den psykiatriska öppen- eller slutenvården.

Jag tycker att du ska kontakta den klinik och den behandlande läkare eller sjuksköterska som din släkting har varit hos. Det är viktigt att du berättar om er oro för vad hon kan komma att göra. Är ni t ex rädda för att hon ska bli farlig för sig själv, för familjen eller för andra? Du kan beskriva situationen precis som den är och få hjälp om hur om du ska gå tillväga för att kunna hjälpa din släkting. Det är viktigt att du berättar om din rädsla för framtiden.

Det kan vara så att det är lättare för den vårdpersonal som hon har haft tidigare att kontakta henne och att hon därmed får möjlighet att diskutera situationen och kanske kan hon ta emot hjälp. För din egen del så förstår jag om det är mycket att fundera på när man har en sjuk person i sin familj som inte vill ta emot hjälp. Om man kan prata med varandra i familjen för att stödja varandra och tillsammans använda strategier som kan förenkla situationen så är det guld värt. Man kan också vända sig till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen och höra om de har några aktiviteter och utbildningar för de som är närstående till personer med psykisk sjukdom.

Det ger ofta goda resultat att få mer kunskap om den psykiska sjukdomen och dess konsekvenser, men också att få träffa andra personer som befinner sig i samma situation. Man kan lära av varandra om hur man kan hantera sin situation. Dessutom är känslan av att man inte är ensam i sin situation alltid god att få erfara

/Ingela

Min vän har drogproblem

Var vänder man sig när ens vän har drogproblem och inte ser problemet med att använda droger? Vad kan man göra?

Hej!

Du ställer en mycket viktig fråga och det är inte alls lätt att veta hur man ska agera som vän i det läget, särskilt när den som har problem inte själv inser det. Jag tycker dock att du kan säga till din vän precis vad du faktiskt ser, dvs att du tror att din vän har problem med att ta droger och att du är orolig för din väns hälsa. Det är möjligt att din vän förnekar sina problem men du kan skriva ner adressen och kontaktuppgifter till din vän med stödföreningar och hjälplinjer som man kan ringa, vilka finns både lokalt och på nätet.

Du kan också tipsa om en stor ungdom sajt som handlar om alkohol och droger heter Drugsmart.com, den finns även på Facebook. Där kan du också under "hjälp och stöd" finna mycket olika tips på vart du kan vända dig, läsa berättelser från andra som varit i liknande situation som din och även en funktion där du kan ställa frågor och få svar från vuxna som är väl insatta i den typen avproblematik.

/ Lilas